Ibland tror man inte sina ögon. T.ex. häromdagen, då jag läste ett reportage i Västra Nyland (6.11.), kring våra underpresterande finlandssvenska elever. Dessutom var det ju inte vilken dag som helst utan Svenska Dagen.
I reportaget redogör Heidi Harju-Luukkainen, PISA-forskare vid Helsingfors universitet, för sin genomgång av de tre senaste årens PISA-undersökningar och Utbildningsstyrelsens rapporter 2005-2010. Något måste enligt henne nu göras eftersom de svenska eleverna presterar klart sämre än de finskspråkiga i naturvetenskaper, matematik och modersmål, och i läsförmåga ligger efter med ett helt år. Och det duger inte alls att lyfta fram den bättre trivseln som kompensation eftersom den bara är snäppet bättre än i finska skolor.
Allt uppgifter som vi nog fått oss till del under de senaste åren. Men Harju-Luukkainen lägger onekligen i en ny växel. Inte minst genom att hävda att orsaken ligger i de svaga kunskaperna i svenska bland elever med finska som hemspråk.
Och det är en präktig mina, förstås. Hittills har den finlandssvenska skolan ju i huvudsak välkomnat elever från finsk- och tvåspråkiga hem. Elever som blivit allt fler, vilket redan en längre tid resulterat i en betydande, och glädjande, överinskrivning av elever.
Men nu ser vi att konsekvenserna kan formuleras också i PISA-termer. Svaga språkkunskaper och svag identitet, oberoende av hemspråket, ger sämre prestationer och läsförmåga.
Men det är åtgärdsförslagen som får ögonbrynen att åka i höjden. För ungefär tio år sedan väckte Marika Tandefelt rabalder genom att i sitt handlingsprogram för det svenska språket antyda behovet av språkliga inträdeskrav. Nu gör man precis tvärtom. Bob Karlsson, direktör för Utbildningsstyrelsens svenska enhet, hävdar (i samma SPT-reportage) att vi måste bli bättre på att stöda också de finskspråkiga elevernas språk och finska identitet. Även de måste ju få ett starkt modersmål.
Det är alltså inte nog med mofi. Nu skall vi erbjuda också Tiernapojat, Kalevala o.a. bärande element i den finska kulturen – för hur kan man annars kunna stöda deras kulturella identitet?
Hur galet får man tänka, i vår högsta skolmyndighet dessutom? Redan under Helsingfors Bokmässa förvånade Bob Karlsson med att i en paneldiskussion förhålla sig förstående till samlokaliserade skolor. Men det är peanuts jämfört med att den svenska skolan skall ansvara också för den finska identiteten! Kan man effektivare undergräva den svenska skolans särart och uttryckliga mission? Man väntar med bävan på den handbok som utarbetas av UBS för att bana väg för den nya pedagogiska strategin.
För ungefär ett år sedan satte Maria Wetterstrand fyr på debatten om tvåspråkiga skolor med att vägra det omöjliga val hennes familj ställs inför, dvs. att de måste välja mellan antingen en svensk eller en finsk skola. Att tvåspråkiga skolor trots allt inte är rätt lösning har det senaste året ändå ganska tydligt visat.
Men nu väljer man ett annat sätt att angripa den svenska skolan, genom att bygga in den finska i den svenska. Någon motsvarande manöver kommer vi ju inte att få se i den finska skolan. Knappt att man där kan stava till mosve, dvs. svenskt stöd för elever med svenska som huvudspråk.
Ingen symmetri, alltså. Trots att vi är så stolta över vår tvåspråkiga nation. För det borde ju rimligtvis betyda att bägge skolsystemen bär samma ansvar, och de helt tvåspråkiga eleverna fördelar sig ungefär lika mellan den svenska och den finska skolan. Men icke så. De flesta väljer, och förväntas välja, svenskt. Och det får effekter, t.ex. i dalande PISA-poäng.
Ibland måste man helt enkelt välja, också vid det Wetterstrandska matbordet. Att som UBS nu erbjuda en utväg genom att tvinga den finlandssvenska skolan att sköta också den finska fostran är att grovt svika den svenska skolans uppdrag.
Thomas Rosenberg
(Publicerad i Läraren den 15/11 2012 - här med författarens tillåtelse)
|