I ingressen till sin artikel ”Det svenska språkets falska vänner”  den 13/8 skriver Johan Svensson att ”… det betyder att det svenska språket helt saknar äkta vänner.” Eftersom han har stoppat in ordet ”helt” i texten, måste omdömet också gälla honom själv, vilket betyder att läget verkligen är nattsvart.  Därför är det högst tveksamt om min argumentation kan få honom på bättre tankar. Eftersom jag redan har bemött hans idéer en gång tidigare i form av artikeln ”Om förhållandet mellan statusvård och språkvård”, ska jag försöka vara så kortfattad som möjligt. Dessutom är hans artikel 64 sidor lång och det är tämligen meningslöst att granska alla påståenden i detalj.

Hans artikel genomsyras av två grundläggande fel. För det första fokuserar han på inlåning av oanpassade engelska lånord, som om inflödet av främmande ord skulle utgöra det främsta hotet mot ett språk. För det andra kan han inte skilja på vän och fiende utan behandlar alla som om det vore fråga om en enda reaktionär massa i synen på det svenska språket.

I.

Språk dör inte i första hand på grund av inlåning av ord utan på grund av successiva domänförluster, d.v.s. förlust av användningsområden.  Denna teori har fullt stöd av den språkhistoriska forskningen och går att belägga hur många gånger som helst.  Det är därför som Språkförsvaret försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion, förordar mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. De senare företeelserna fungerar som motvikter till engelskan. Inlåning av främmande lånord, speciellt från ett bestämt språk, är ett symptom på det inflytande som detta bestämda språk för tillfället åtnjuter.

Att inlåning av främmande ord inte dödar ett språk kan illustreras av lågtyskans inflytande på svenskan, danskan och norskan. Inget annat språk har utövat ett så starkt inflytande på svenska språket som lågtyskan. Vi har t.o.m. facit, eftersom inflytandet för länge sedan klingat av, i motsats till engelskans inflytande, som ju fortfarande pågår.

Wikipedia skriver:

”Under 1300-talet hade Hansan blivit en stark makt i Sverige; främst i städerna var lågtyska handelsmän och hantverkare tongivande. Det lågtyska inflytandet kom att förändra hela språket. Det lågtyska inflytandet ledde till att svenskan fick en stor mängd lånord, nya prefix och suffix samt förändringar i ordföljden.”

Det var alltså inte bara fråga om en massiv inlåning av lågtyska ord; prefix (bl.a. be- och för-) och suffix (bl.a.  –ig och –het), som har betydelse för ordbildningen, lånades alltså in; hjälpverb som måste och bliva ersatte de fornsvenska formerna och det svenska kasussystemet kollapsade på grund av kollisionen med lågtyskan. Det tyska inflytandet kulminerade under Albrekt av Mecklenburgs tid (1364 – 1389).

Jag känner inte till ett enda fall från svensk medeltid, då man kritiserade inlåningen av lågtyska ord. Dessutom möttes svenskan och lågtyskan huvudsakligen som talspråk, vilket innebar att förändringarna i svenskan uppfattades som mer eller mindre omärkliga. Skriftspråket är betydligt mer konservativt än talspråket och fungerar därmed som en slags krockkudde gentemot språkliga förändringar.

Däremot är det signifikativt att de härskande tog ställning till svenskans status. I Magnus Erikssons landslag från c:a 1350 stadgas: "Skulu ok all breff, kunungx, laghmanz ok hæræzhøfþonga […] a suensko skriuas". På modern svenska: "Vidare skall alla brev, kungens, lagmannens eller häradshövdingarnas, […] skrivas på svenska." Magnus Erikssons stadslag inrymde också en bestämmelse om att inte mer än hälften av rådmännen fick vara tyskar. Efter slaget vid Brunkeberg 1471 fick ingen utlänning ha säte i städernas råd.  Den första översättningen av Nya Testamentet 1526 stabiliserade det svenska språket, speciellt också som att vissa språkformer valdes för att avgränsa svenskan från danskan.

Svenskan, danskan och norskan överlevde alltså lågtyskans inflytande, men lågtyskan bidrog också till att sära på de nordiska språken, eftersom det inte alltid var samma lånord som togs in. Däremot gick det sämre för lågtyskan, som visserligen finns som skriftspråk, men som i begränsad utsträckning fungerar som undervisningsspråk.

När Olof von Dahlin försvarade det svenska språket i ”Then Swänska Argus” (1732 – 1734), fokuserade han fr.a. på franskans inflytande – tyskan, låg- såväl som högtyskan, lät han vara. Det tyska lånorden hade anpassats till svensk formbildning, stavning och svenskt uttal. Idag behövs det språkhistoriska kunskaper för att identifiera alla ord i svenskan med lågtyskt ursprung.

II.

Det är alltså ingen tillfällighet att Språkförsvaret har prioriterat kampen för en språklag och t.o.m. utarbetat ett eget utkast till språklag; skrivit ett förslag till språkpolitik för högskolan; pläderat för den nordiska språkgemenskapen; gått emot förekomsten av engelskspråkiga grundskolor och gymnasier liksom förslaget att införa engelska som främmande språk i årskurs i grundskolan. Språkförsvaret har agerat mot utredningsförslaget att patentkrav på svenska inte ska vara juridiskt bindande i svensk domstol. Dessutom har Språkförsvaret angripit engelskan i reklamen i Sverige, dels i form av ett seminarium och dels i antologin ”Såld på engelska? Om språkval i reklam och marknadsföring”. Allt detta vittnar om att Språkförsvaret sätter kampen mot domänförluster främst. Det viktigaste är att svenska används – inte vilken svenska som används.

Kampen mot domänförluster är statusvård. Det gäller också namngivning på engelska av myndigheter, institutioner, företag, evenemang, projekt, varumärken etc. De flesta av Språkförsvarets JO-anmälningar har riktats mot myndigheter och företag.

Hur skall då Språkförsvaret förhålla sig till inlåning av främmande ord, fr.a. engelska?  I ”Vanliga frågor” , fråga 26 heter det:

”Ett språk behöver alltid nya ord för nya fenomen, företeelser och saker. Att införliva ord från andra språk är inget problem bara de inte ersätter befintliga, välfungerande uttryck. Införandet av ett främmande ord berikar, om det inte redan finns ett motsvarande uttryck på svenska, eller så blir svenskan en nyans rikare.”

Det som är viktigt är att försöka förhindra inlåning av färska, helt onödiga främmande ord i de fall, där det redan finns fungerande svenska ord eller där det enkelt kan konstrueras ett svenskt ersättningsord.  Inlåning av onödiga engelska ord är ett symptom på engelskans status, att den anses vara rikare, mer uttrycksfull, modernare och mer internationell. Det har diskuterats i Språkförsvarets styrelse att vi borde lägga större vikt vid att lansera svenska ersättningsord. Däremot bör vi inte ägna någon energi åt at gå till storms mot ord, som redan inlemmats i svenskan och som återfinns i alla ordböcker. Ta till exempel smog (dimma bestående av luftföroreningar), som Johan Svensson påstår att jag skulle vilja införa i svenska språket.  Men ordet är belagt redan 1953 och har alltså 60 år på nacken.  Ordet togs in i svenskan, då engelskan ännu inte ansågs för att vara ett hot. Normalt anges kort vokal i svenskan med efterföljande dubbeltecknade konsonanter. Här har denna stavning aldrig slagit igenom, men språkbruket är heller inte alltid logiskt. Presensformen av kunna skrivs kan utan att det anses vara ett problem; vokalen i man kan uttalas både kort och långt och ordet har tre betydelser. Om vi befattar oss med engelska ord som redan är etablerade i svenskan, riskerar vi att inte se skogen för alla träd och dessutom att i vissa fall göra oss löjliga. Kort sagt: Det gäller att förhindra att onödiga engelska ord införlivas i ordböckerna!

 Inte heller finns det någon anledning att skriva Utøya som Utöja, som Johan Svensson föreslår. På den punkten håller jag helt med om Språkrådets rekommendation. Dessvärre har de nordiska länderna inte kunnat enas om bokstäverna ä/æ och ö/ø.  Om vi i Sverige återger den dansk-norska stavningen för dansk-norska namn, vänjer vi svenska läsare vid den. På samma sätt bör norska och danska skribenter försöka återge ä och ö när de skriver ut svenska namn. På så sätt bidrar vi till att bevara den mellannordiska språkförståelsen. Försvenskningen av København, d.v.s. Köpenhamn, är ett etablerat undantag.

III.

Språkförsvaret är ett partipolitiskt obundet nätverk, som står på tre ben: 1) vi försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion; 2) vi förordar mångspråkighet och; 3) mellannordisk språkförståelse.  I denna verksamhet eftersträvar vi att ena oss med så många som möjligt för att isolera de mest inflytelserika anglofilerna genom att ”uppnå maximal slagkraft i varje enskilt slag”. Det är avgörande att kunna skilja mellan vän och fiende, mellan de som står på rätt sida och de som står på fel sida om barrikaderna.

Svenska språkets dödgrävare återfinns bland dem som aktivt förespråkar användning av engelska, eller tillämpar den linjen i praktiken, i stället för svenska. I det sammanhanget är det viktigt att skilja ut dem som har stort inflytande från dem som har mindre, exempelvis privatpersoner.  Det betyder inte att Språkförsvaret skulle avstå från att kritisera Marian Radetzki och andra, som förespråkar ett språkbyte i Sverige. Det betyder heller inte att Språkförsvaret skulle avstå från att kritisera journalister eller skribenter, som sprider myter om engelskan eller stoltserar med onödig engelska.

Men de som har störst inflytande på svenska språkets utveckling är regering, riksdag och överhuvudtaget myndigheter, företag och mediebranschen. Det var därför som Språkförsvaret bearbetade regering och riksdag om behovet av en språklag; som vi utarbetade ett förslag till språkpolitik för högskolan; som vi systematiskt har kritiserat grund- och gymnasieskolor, som bedriver undervisning på engelska i stället för på svenska; som vi gått emot förslaget att patentkrav på svenska inte längre skall var juridiskt giltiga i Sverige; som Språkförsvarets andra antologi handlade om användningen av engelska i reklamen i Sverige; som Språkförsvarets senaste JO-anmälan mot SR/SVT/UR gällde programtitlar på engelska och oöversatt engelska. Det är alltså viktigt att prioritera och begränsa måltavlan.

I artikeln riktar Johan Svensson huvudelden mot de s.k. falska vännerna, vilka inkluderar Svenska Akademien, Språkrådet – och Språkförsvaret.

I sin kritik mot Svenska Akademien tar Johan Svensson upp helt ovidkommande frågor, som inte har någon betydelse för synen på Svenska Akademiens språkliga kvalifikationer. Det är egalt vilken debattstil som enskilda akademiledamöter använder i privat korrespondens, vilka som tilldelas nobelpriset i litteratur och vilka som inbjuds till nobelfestligheterna. Språkförsvaret som organisation tar heller inte ställning till regeringsfrågan, skattepolitik, utrikespolitik, EU-medlemskap eller euro, invandrarpolitik och så vidare. Allt som faller utanför vår begränsade plattform är irrelevant. Idag samlar Språkförsvaret medlemmar från hela det politiska spektret, vilket är en enorm styrka. Ingen kan heller anklaga oss för att vara uppknutet till ett särskilt parti. Språkförsvaret tar bara ställning i sak, vilket innebär att vissa partier ibland råkar inta samma ståndpunkt som oss. När språklagen antogs våren 2009, råkade faktiskt alla riksdagspartier inta samma ståndpunkt som Språkförsvaret.

Det viktiga med Svenska Akademien är deras inställning till språklagen och till hotet mot svenskan från engelskan. Svenska Akademien tillhörde dem som förespråkade en språklag och flera av akademiledamöterna, som Sture Allén, Horace Engdahl, Peter Englund och Bo Ralph, har i artiklar tydligt pekar ut engelskan som ett hot svenskan (se Författararkivet på webbplatsen). Det var också typiskt att Svenska Akademien skrev ett skarpt remissutlåtande mot patentspråksutredningens förslag om att patentkrav på svenska inte länge skulle vara juridiskt giltigt i svensk domstol.

Johan Svensson menar att Svenska Akademien är en odemokratisk institution, som har en ”oinskränkt makt över det svenska språket”. Visst, det är en organisation, som är fristående och som själv utser nya ledamöter. Detta är en historiskt given konstruktion med förebild från Franska Akademien. Fördelen med denna konstruktion är att Svenska Akademien står fri gentemot statsmakten och har större handlingsutrymme än till exempel Språkrådet, som ingår i en statlig myndighet. Det är inte alls säkert att det vore en fördel för svenskt språkbruk om Svenska Akademien vore underordnad statsmakten. Det finns faktiskt ett Folkets lexikon på nätet, vars innehåll besökarna kan påverka. Personligen föredrar jag ordböcker, som sammanställts av språkvetare, framför ordböcker som utformas enligt någon slags majoritetsprincip. Dels är det en fråga om tillförlitlighet och dels kanske Folkets lexikon t.o.m. leder till att fler oanpassade engelska lånord accepteras. Däremot är det positivt att Folkets lexikon uppmuntrar till aktivitet från språkbrukarna.

Jag känner inte i detalj till hur språkvården är organiserad utanför Norden. Spanien har en akademi, Real Academia Española, grundad 1713 och efter franskt mönster, som samarbetar med akademier i 21 spanskspråkiga stater. I USA och Storbritannien finns det ingen institutionaliserad språkvård; all språkvård är självutnämnd så att säga. I övriga Västeuropa finns det motsvarigheter till det svenska Språkrådet. När det gäller ordböcker i Europa är det mitt intryck att de antingen utges av en akademi, en stiftelse eller ett självständigt förlag. I Sverige är Bonnier inte det enda ordboksförlaget; dessutom finns Norstedts och Nationalencyklopedin.

Det är naturligtvis trams att påstå att Svenska Akademien ”har oinskränkt makt över det svenska språket”. SAOB och SAOL är Sveriges mest ansedda ordböcker, men inga biblar. Det är människor som tar ställning till vilka ord som skall införas i SAOL och vilka som skall tas bort. När SAOL förtecknade ”guzz” och ”keff” för några år sedan, var jag skeptisk till detta, inte på grund av det var invandrarsvenska utan på grund av att ordboksredaktionen överskattade frekvensen av dessa ord. Om jag har rätt, kommer dessa ord också att försvinna i en kommande upplaga av SAOL.
Det är ytterst svårt att reglera språkbruket, särskilt talspråket, i ett språksamfund. Reglering sker indirekt genom myndigheternas språkbruk, språket i massmedierna och undervisningsspråket i utbildningen.  Språklagar brukar inte reglera språkbruket utan enbart språkets ställning. Ta ordet ”awesome” (”awe” inlånades i engelskan från fornnordiskan). Jag hörde detta engelska ord användas för första gången för fyra år sedan av en elev. Men hur tog sig detta ord in i ungdomars språkbruk från början? Genom ett tv-program? Hur får man stopp på ett ord, som huvudsakligen förekommer i ungdomars talspråk, i chattrum och bloggar och som tycks betyda nästan vad som helst? Det är kanske enklast att nöja sig med att ordet förmodligen kommer att självdö.

I inledningen till SAOL heter det:

"Ordlistans rekommendationer har två fundament: hur språkbruket i själva verket ser ut och hur man skulle vilja att det såg ut…Under SAOL:s historia har balansen mellan språkbruk och språknorm växlat.” ( Inledning, sid. X1 – X11)

SAOL kan inte uteslutande vara normerande; den måste också spegla språkbruket utan att för den skull ta in ord som är dagsländor. Om SAOL och andra ordböcker inte speglar verkligheten, minskar också deras användbarhet. Frågan om vilka ord som ska tas in är en fråga om rätt och fel, eftersom det alltid går att diskutera avgränsningen. Idag är termbildningen så snabb på internet- och dataområdet, termer som huvudsakligen emanerar från engelskan, att inget tvåspråkigt papperslexikon hinner med att ange en korrekt översättning eller ersättningsord.  Detta konstaterande bygger också på mina tolv års erfarenhet av att översätta dylika termer från engelska till svenska, tyska, spanska och franska.

Språkrådet avfärdas också av Johan Svensson, men han är oförmögen med att se huvudsidan med Språkrådets verksamhet, d.v.s. att myndigheten faktiskt försvarar svenska språket. Språkrådet har sedan länge verkat för en reglering av svenska språkets ställning. Den förre chefen, Olle Josephson, har också varit mycket aktiv som publicist med att varna för hotet från engelskan.

Dock måste man komma ihåg att Språkrådet ingår i en myndighet och det ligger inte i myndigheters natur att kunna mobilisera gemene man eller gå i clinch med de anglofila krafterna. Därför skall man inte dra för många växlar på att Språkrådet gav efter för Googles påtryckningar och tog bort ”ogooglebar” från nyordslistan. Det är t.o.m. möjligt att Språkrådet avråddes från högre ort att ta strid.  Språkrådet borde ha lagt ut det första brevet från Google på webben och skapat uppmärksamhet redan i detta läge. Personligen tror jag att Google skulle ha backat från sitt krav, om företaget från första början hade fått negativ publicitet.

Språkförsvaret är berett att samarbeta med alla goda krafter, partier, institutioner, organisationer och enskilda, som försvarar svenska språket i det ena eller andra avseendet. Om de inte delar hela vår språkpolitik, gör detta oss ingenting. Det finns absolut inget som hindrar Språkförsvaret att gå vidare dem förutan.

IV.

Johan Svensson sågar också Språkförsvaret. Han påstår att Språkförsvaret är ”en lobbyorganisation till Svenska Akademien och engelskan i Svenska Akademiens ordlista”. Detta är dravel. Sant är att Svenska Akademien har gett bidrag till Språkförsvarets båda antologier, medan Konung Gustaf VI Adolfs fond har bidragit till den senaste antologin. Betyder det senare bidraget att Språkförsvaret nu också är en rojalistisk organisation? Skälet till att Svenska Akademien gett bidrag till Språkförsvarets båda antologier är förmodligen att Svenska Akademiens språkkommitté funnit båda projekten lovvärda och i linje med Akademiens verksamhet.

Johan Svensson skriver:

” De engelska ord som finns med i den senaste upplagan av SAOL tvingas alltså Språkförsvaret att acceptera som svenska, vilket medför att försvaret att försvaret av de enskilda engelska orden upphör i samma ögonblick som de har upphöjts till svenska i SAOL.”

Språkförsvaret är inte tvingat att acceptera vare sig specifika ordboksprinciper eller den konkreta tillämpningen av dessa i en given ordbok, exempelvis SAOL. Det är fullt möjligt för Språkförsvaret, eller dess medlemmar,  att ha en självständig uppfattning om enskilda ords plats i vilken som helst ordbok. Denna fråga har dock aldrig prioriterats av Språkförsvaret, eftersom ett språk i första hand undergrävs successivt genom domänförluster, och genom att det reduceras till ett lågstatusspråk.  Det betyder att språkplanering och statusvård är viktigare än korpusvård, språkvård.  

              
Johan Svensson kritiserar Språkförsvaret för att vi inte skulle göra någon skillnad mellan ”oanpassade eller anpassade lånord”, samtidigt som han själv inte tycks göra någon skillnad mellan ersättningsord och anpassade lånord. Enligt min uppfattning bör huvudlinjen vara att sträva efter att undvika direktlån (accountability) och i stället använda ersättningsord (dator i stället för computer).  I nödfall anpassa direktlånet till svensk stavning och uttal (tuff från engelskans tough) och i yttersta nödfall ta in det rakt av (business). Jag ser inga större problem med begreppslån, exempelvis översättningslån (hatkärlek från tyskan Hassliebe) eller betydelselån, som huvudvärk i betydelsen ”problem”. Blandlån kan oftast också accepteras, exempelvis hårspray, där det ena ledet redan är etablerat i svenskan. De som förordar direktlån inbillar sig ofta att det engelska ordet antingen har en vidare eller en mer precis innebörd än motsvarande svenskt ord. Jag förde en längre debatt med utomstående, inkl. forskare, i nätdagboken om ordet accountability, som vissa av dem menade betydde något mer än det svenska ordet ansvarsskyldighet. I och med att jag gick igenom hur accountability användes på ett antal engelskspråkiga webbsidor kunde jag visa att ordet inte betydde ”något mer” än ansvarsskyldighet.  Johan Svensson påstår att Språkförsvarets kritik av Stockholm Business Region, tidigare Stockholms Näringslivskontor, (se JO-anmälan 19/7 2009) var ett slag i luften, eftersom det första ordet onekligen är svenskt och de två andra också återfinns i SAOL. Men tror verkligen Johan Svensson att ledning och anställda, inkl. växeltelefonist, på SBR uttalade ”region” (belagt redan 1685 och förmodligen importerat via franskan) enligt svenska uttalsregler? ”Business” uttalas bis´nis enligt SAOL, och är alltså ett oanpassat lånord i svenskan. Nej, syftet med namnändringen var naturligtvis att det nya namnet skulle uppfattas som engelska och låta som engelska. Det kan betvivlas att de anställda lyckas uttala Stockholm på engelskt vis. Det var därför SL:s hädangångna stationsutrop på engelska uppfattades som komiska: växlingen mellan stationsnamn uttalade på svenska och engelskt tal i övrigt.

V.

Johan Svensson skriver:

”Enligt de falska vännerna kommer idag hotet mot svenskan utifrån…Sanningen är dock en annan. Det verkliga hotet kommer nämligen inifrån, från de falska vännerna själva.”

Svenska Akademien, Språkrådet och Språkförsvaret utgör alltså svenska språkets huvudfiender. Detta är naturligtvis upp-och-nervända världen. Med tanke på denna inställning är det omöjligt att förstå varför Johan Svensson fortfarande är medlem i Språkförsvaret.

Per-Åke Lindblom
27/8 2013