Vi behöver inte sväva i någon ovisshet om vad medborgarinitiativet mot det obligatoriska skolämnet svenska syftar till. De som undertecknar detta dokument vädjar i dokumentet inte bara till att regering och riksdag skall låta ämnet vara frivilligt i skolan utan också att det i fortsatta studier eller i arbetskarriärer inte skall inverka negativt för dem som avstått från att läsa svenska språket. Offentliga tjänster skall ordnas så att en finsktalande, utan kunskaper i svenska kan inneha dessa. I dessa fall skall myndigheterna vid anställningar bortse från kunskap – i svenska. Svenskspråkiga skall erhålla tjänster av sådana som frivillig deltagit i svenskundervisning.

Så lyder drygt 50 000 personers vädjan till Finlands regering och riksdag. Kunskaper i svenska språket skall således inte ens få räknas som en merit då någon söker en offentlig tjänst. Allt detta finns nerskrivet på 8 rader.

Många har hört sig för hos föreningen om det man läst i tidningarna om förslaget och menat att de unga skulle begå ett stort misstag om medborgarinitiativet genomfördes. Det skulle vara en katastrof för många enskilda unga om föräldrarna därtill uppmanat sina barn. Det skulle bli de svensktalande i Finland som får nästan alla tjänster, tror man. Men det var inte ett sådant förslag som undertecknades utan det var det ovanstående – att i förslaget även föreslå åtgärder mot de konsekvenser förslaget skulle komma att få.

Medierna har framfört medborgarinitiativet genom att enbart hänvisa till att man inte
vill ha ”tvångssvenska” i finska skolor. Jag har inte i någon artikel i sett förslagets innehåll som finns i den 8-radiga skrivelsen till regering och riksdag. Däremot har vissa negativa konsekvenser framkommit i intervjuer med finlandssvenskar i ledande ställning. Självfallet skulle initiativtagarna inte ge något initiativ om man inte också insåg de negativa konsekvenserna. Därför var man tvungna att blotta i alla fall några av dem och försöka påverka också dessa. En tråkig konsekvens som etablerade svenskspråkiga politiker inte tänkt på, eller åtminstone inte framfört är att dom tvåspråkiga inte mera har någon fördel om förslaget går igenom. Tvärtom skulle det vara en stor nackdel för dem om den offentliga arbetsgivaren måste ha en bindel för ögonen och inte vid anställningar får ta hänsyn till språkkunskaper överhuvudtaget.

Vasabladet innehöll för en tid sedan en artikel som visade att seriöst gjorda undersökningar inte alls visar att de finsktalande när en sådan motvilja mot svenska språket. Det är betydligt ruskigare att läsa om undersökningen gällande folkets företrädare, riksdagsmännen. Där är uppfattningen om förslaget helt jämn. Om folkets företrädare rösta enligt hjärtats övertygelse så kan det kan det gå hur som helst. Troligen kommer dock inte riksdagsmännen att få göra det – utan den hjärtlösa partipiskan skall få dem in i rätt fålla vilket torde innebära att nuvarande system består.

Förhoppningsvis utmynnar det hela i en mera effektiv och tilltalande undervisning i svenska för finskspråkiga. Själva förslaget kommer dock att leda till att det kommer att inrättas en mängd ”rätta försöksskolor”, där det kommer att visa sig att de elever som väljer bort svenskan inte är många. ”Förändringen är så liten att den nästan är statistisk försumbar” kommer det att heta. Så påstod man också då svenskan gjordes frivillig i studentexamen 2004. Vi vet hur det gick. Antalet som skriver svenska i studentskrivningarna har rasat.

Tack och lov är det bara drygt 50000 av Finlands befolkning som skrivit under förslaget. Det beklagliga är att det stöds av 50 % av riksdagsmännen. För mig personligen innebär medborgarinitiativet en påminnelse om det bittra hat och den avsky som flera personer har inneboende i sig. Avskyr man mitt språk – avskyr man mig också. Redan då staten Finland bildades ansåg många att antalet svenskspråkiga i ämbetsmannakåren var för många.

Förslaget har presenterats såsom ”ett förslag mot ”tvångssvenska” istället för ett genomgripande förslag som tillsammans med den kommande kommunreformen på ett effektivt sätt krossar mycket mer än den s.k. förvaltningssvenskan som fanns här långt innan detta land existerade som nation. Detta förslag är i sig ett inslag i ”step by step” filosofin, hän mot ”den slutliga lösningen”. Förslaget är en ulv i fårakläder.

Hans Göran Rosenlund
Ordförande
Finlandssvensk samling

(Publicerad i Vasabladet 21/8 2013 - här med författarens tillåtelse)