Språkvårdsgruppen inbjöd Språkförsvaret att informera om sin verksamhet på ett möte den 12/9 2013. Språkvårdsgruppen bildades 1976 på initiativ av Sture Allén (då Göteborgs universitet, nu Svenska Akademien). I Språkvårdsgruppen ingår idag representanter för följande organisationer: Europeiska kommissionen, Mediespråksgruppen, Namnarkivet i Uppsala, Regeringskansliet, Riksdagen, Samspråk, SIS (Swedish Standards Institute), Svenska Akademien, Institutet för de inhemska språken (Finland), Språkrådet, Sveriges Radio och Terminologicentrum TNC. Närvarande från Språkförsvaret var Arne Rubensson och Per-Åke Lindblom, som båda svarade på frågor efter inledningen (som följer).
Varje språk har ett egenvärde. Språkförsvarets medlemmar månar om det svenska språket, eftersom det råkar vara medlemmarnas modersmål eller huvudspråk.
Språkförsvaret är ett partipolitiskt obundet nätverk, som står på tre ben: 1) vi försvarar svenskan, särskilt gentemot engelskans expansion; 2) vi förordar mångspråkighet; och 3) mellannordisk språkförståelse. Vi fokuserar på kampen mot domänförluster, statusvård, och inte på språkvård. Språk dör inte i första hand på grund av inlåning av ord utan på grund av ett språk förlorat användningsområden, språkanvändarna gjort ett språkbyte eller rent fysiskt decimerats.
De senaste decennierna har engelskan sköljt över det svenska språket. De viktigaste domänförlusterna har skett inom den högre utbildningen, där andelen avhandlingar på engelska idag uppgår till c:a 90 procent och andelen kurser på master- och magisternivå till två tredjedelar ges på engelska. Engelska införs som första undervisningsspråk i allt fler grundskolor och gymnasier. Engelska används som koncernspråk i de flesta svenska storföretag. Användningen av engelska i reklamen ökar konstant, trots att vetenskapliga undersökningar visar att konsumenterna föredrar att tilltalas på sitt förstaspråk. En ettårig undersökning som Språkförsvaret gjorde 2006 visade att 80 procent av långfilmerna i svenska tv-kanaler var engelskspråkiga, 14 procent svenskspråkiga och 6 procent kom från världens övriga 6000 språk. Sverige brukar vara sämst i klassen tillsammans med Danmark och Finland vad gäller användningen av sitt eget huvudspråk inom EU. Enligt förslag kommer det bli möjligt att skriva patentansökningar i Sverige på engelska. Visserligen måste patentkraven översättas till svenska i informativt syfte, men enbart den engelska versionen kommer att vara juridiskt giltig.
Det är alltså viktigt att bygga en vall mot engelskan. Språklagen ingår i denna vall. Redan den intensiva språkdiskussion, som fördes fr.o.m. 2005 och som fokuserade på behovet av en språklag, höjde den språkliga medvetenheten i Sverige. Nu representerar språklagen dock snarast en minsta gemensam nämnare; annars skulle den knappast ha antagits enhälligt av riksdagen.
Dessutom har språklagen vissa brister. Den är enbart en skyldighetslag för myndigheterna i stället för en kombinerad rättighets- och skyldighetslag med fokus på den enskilde medborgarens rättigheter. Den har en begränsad räckvidd; den är tvingande enbart vad gäller kärnområdet, d.v.s. i fråga om protokoll, beslut, föreskrifter och andra dokument av liknande karaktär. T.o.m. regeringens engelskspråkiga e-postadresser faller egentligen utanför kärnområdet, enligt JO.
Språkförsvaret har därför systematiskt ”betat av” olika områden. När Språkförsvaret bildades 2005, ställde vi oss huvuduppgiften att se till att Sverige antog en språklag. Dessutom har vi agerat i fråga om språksituationen inom den svenska högskolan, den nordiska språkgemenskapen, engelskspråkiga grund- och gymnasieskolor och förslaget att införa obligatorisk engelska redan i årskurs ett, svenskans ställning i EU, mångspråkighet, finlandssvenskan, språkstatistik, engelska i reklamspråket och nu senast patentspråksutredningens förslag. ”Agerat” betyder här att vi skrivit artiklar och insändare, öppna brev och pressmeddelanden eller anordnat offentliga möten. När vi anordnade det första offentliga mötet, var vi bara ett dussin medlemmar.
I och med att Språkförsvaret är en medlemsorganisation innebär det också att det finns en bred kompetens inom organisationen. Ofta agerar vi på tips från sympatisörer.
Även om Språkförsvaret anser att statusvården måste prioriteras, betyder detta inte att vi anser språkvård är oviktigt. Sverige har redan en förhållandevis välutvecklad språkvård med myndigheter, institutioner och föreningar som Språkrådet, Svenska Akademien liksom en rad terminologigrupper, exempelvis TNC. Det är viktigt att detta arbete fortsätter, medan vallen byggs.
Dessutom är frågan var gränsen mellan statusvård och språkvård går. Språkförsvaret menar att namngivning av myndigheter, företag, projekt, arrangemang, filmtitlar etc. på engelska i stället för på svenska är en statusfråga, inte en språkvårdsfråga. Byte av språk i dessa sammanhang signalerar alltid att engelskan har högre status än svenskan och markerar ”globalisering” och modernitet. Det var därför som Språkförsvaret JO-anmälde beteckningar som Stockholm Business Region, Stockholm Visitors Board, Luftfartsverkets ”airport” liksom kommunala engelskspråkiga slagord.
I fortsättningen kommer vi dock att större utsträckning än tidigare ta upp anglicismer, inlåning av onödiga engelska ord. Denna inlåning är naturligtvis ett symptom på engelskans status. Det är också betydligt lättare att engagera gemene man i att försöka hitta ett ersättningsord till ett onödigt engelskt ord än att sätta sig in i patentspråksutredningens betänkande.
Det är viktigt att göra språkkampen i Sverige till en angelägenhet för allmänheten. Det går inte att stå vid sidan om och nöja sig med att beskriva utvecklingen. Vissa menar t.o.m. att urskiljningslös inlåning av främmande ord är språkutveckling. Det är som att säga att man inte ska fälla upp sitt paraply när det regnar. Det är också viktigt att våga gå i närkamp med dem som driver på anglifieringsprocessen; det är alltid fråga om livs levande människor. Det är därför som Språkförsvaret ofta offentliggör sina brevväxlingar med myndigheter och företag. Det betyder att vår kritik blir sökbar på Internet och så att säga ”förföljer syndarna”. Språkförsvaret må vara en mus, men ibland hörs det när vi ryter.
När det gäller svenska språkets framtid, är Språkförsvaret varken optimistiskt eller pessimistiskt. Den som är optimistisk överskattar svenska språkets styrka och ser inte de domänförluster som redan skett; den som är pessimistisk ger slaget förlorat på förhand och underskattar möjligheten att försvara ett språk. Språkförsvaret är realistiskt; språk är alltid en kampfråga. Det enda vi kan säga är att svenska språket förmodligen kommer att överleva i ytterligare hundra år, men det är vi alla, som använder svenska, som avgör i vilket skick svenskan kommer att befinna sig då.
Per-Åke Lindblom
