Kommunerna får allt mer lagbundna bördor att bära av staten. Staten ålägger kommunerna förpliktelser genom lagstiftning, speciellt inom den s.k. välfärden. Men den statliga finansieringen för att trygga densamma krymper. Det är inte lagligt att neka en åtgärd men vissa kommuner menar att de saknar resurser och därmed är de flesta av dessa lagar s.k. ramlagar. De är allmänt skrivna, uppställer mål och i mindre utsträckning detaljreglerar vad som ska göras. Kommunerna kan anpassa sig efter olika omständigheter. Det finns också mycket detaljerade lagar, såsom Språklagen. Språklagen är inte en ramlag eller målsättningslag till namnet men i verkligheten har den hamnat i samma fålla. Det brister i tillämpningen och förfördelade kan inte få sina rättigheter tillgodosedda. Lagen saknar påföljder. Det finns en stor praktisk skillnad mellan regler som föreskriver ett särskilt handlande och regler som innehåller sanktioner. Språklagen är en ”lex imperfecta”, en lag där överträdelse inte föranleder någon påföljd, en ofullbordad lag.

Språklagen är en detaljerad lagstiftning och i en sådan anses rättigheterna starkare än i övrigt. Emellertid är det så att en detaljerad lagstiftning med preciserade rättigheter inte är tillräckliga förutsättningar för att rättigheterna också skall förverkligas. De normer som styr beslutsfattare i kommuner överensstämmer inte alltid med de normer som uttrycks i lagstiftningen. Lagen slår fast att tillsynen över Språklagen skall handhas av myndigheterna själva – alltså av den myndighet som lagen riktar sig till. Denna princip – rättsstatsprincipen (I all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas) har varit gällande rätt under hela vår självständighet och är således inte någon nyhet.

För att upprätthålla kravet på att de offentliga myndigheterna skall utöva sin verksamhet under lagarna behövs en möjlighet till rättsliga åtgärder mot de myndigheter som inte respekterar lagar fattade i demokratisk ordning. Myndigheter som ägnar sig åt lagtrots. Om inte myndigheterna håller sig till lagen är det väl inte så konstigt att medborgarna börjar ifrågasätta varför dom skall göra det. Språklagen saknar alla former av sanktioner. Den enda sanktion som teoretiskt kan förekomma är Strafflagens 40 kap 10 § (brott mot tjänsteplikt) under förutsättning att tjänstemannen handlat uppsåtligt och att gärningens skadlighet som helhet bedömd inte är ringa. Detta stadgande har aldrig använts avseende en tjänstemans handlande enligt Språklagen.

Tillsyn är en funktion som består av två delar. För det första innebär tillsyn en granskning av en lags efterlevnad. En annan central del av tillsynsfunktionen är rätten att kräva åtgärder som korrigerar felaktigheter. Justitieministeriet (JM) skall följa tillämpningen och vid behov ge rekommendationer men skall absolut inte vara någon besvärsinstans för den enskilde medborgaren, vilket uttrycks klart i förarbetena till Språklagen. För att Språklagen skall kunna tillämpas i enlighet med lagstiftarens intention och för att fylla tillsynens funktion måste det finnas någon påföljd mellan ovannämnda stadgande i Strafflagen och ingen påföljd alls. Vite kan vara en sådan påföljd.

Om JM vid utövandet av sin tillsyn finner att en myndighet trotsar lagen och handlar klandervärt skulle tillsynsmyndigheten kunna använda vite som påtryckningsmedel. Om myndigheten, efter att ha uppmärksammats på bristerna, inte aktar på de skyldigheter som de enligt gällande lagstiftning har, bör vitesföreläggandet utdömas. Vitesbeloppet skall fastställas så att det förmår myndigheten att följa det föreläggande som är förenat med vitet.

Hans Göran Rosenlund

Ordförande

Finlandssvensk samling

 

(Artikeln tidigare publicerad i Hufvudstadsbladet - här med författarens tillåtelse)