När jag efter många år i utlandstjänst med engelska, franska och ryska som arbetsspråk återvände till Sverige för ett antal år sedan, märkte jag ganska snart att svenska språket i mångt och mycket hade förfallit till infantil förflackning och meningslös anglifiering (är detta ett godtagbart ord?). Det var mycket störande att mötas av förkrympt ordförråd och likgiltighet för stavning, meningsbyggnad och språkligt sammanhang - och den smittsamma infektionen med helt onödiga engelska ord. Detta märktes i såväl tal som skrift och jag började undra om man i Sverige hade lagt sig platt på rygg för engelskspråkig (p)åverkan. Var fanns försvaret för det svenska språk som under många år gradvis utvecklats och befästs i litteratur och kvalitetspress och som tidigare kunde stå på egna ben utan kryckor utifrån? Dessutom missbrukades dessa kryckor av människor som varken behärskade svenska eller engelska vidare bra. När jag påpekade detta, fick jag höra, även av s.k. språkvetare, att språket alltid varit och fortfarande är under ständig utveckling och att det förenklade talspråket ligger till grund för den pågående utvecklingen även av det amputerade skriftspråket - inte minst som resultat av fragmentariska kommunikationer med digitala medier. Latin, tyska och franska påverkade det svenska språket under tusen år men inte med den störtflodshastighet som fjantengelska nu översköljer oss.

Jag tror att om denna accelererande utveckling får fortsätta kommer traditionell svensk litteratur att bli näst intill obegriplig för nästa generation (mycket av den är säkert redan nu obegriplig för många personer). Vi håller på att förlora någonting väsentligt, någonting som håller ihop ett lands historia med dess folk, något som ger oss förståelse och kulturell rikedom. Det talas ofta om samhällskitt. Ett begripligt språk är kanske det förnämsta kitt som finns.

Länge kände jag mig ganska ensam i mina farhågor. Typiskt nog delades emellertid mina intryck av många utlandssvenskar i min umgängeskrets, människor som bara hade kontakt med det svenska språket vid tillfälliga besök i Sverige och med diverse tryckta alster på papper och digitalt som kom i deras väg. Hade vi alla blivit frånsprungna av en utveckling som vi inte ville acceptera? Utgjorde vi ålderdomliga bromsklotsar för någonting som vi inte förstod? Hade vi blivit avhängda av tidens anda? En av dessa vänner säjer: gärna dynamisk engelskdriven utveckling av svenskan - bara inte under min livstid!

Nej, så  illa är det inte. Det finns betydande krafter som värnar ett levande men rent svenskt språk - utan att vara språkpoliser eller Rydbergska purister. De gör det för att slå vakt om någonting värdefullt som slentrianmässigt angrips från höger och vänster. De gör det för nöjet att göra rätt och för att påverka andra att göra rätt. Och de gör det för att utbildningsväsendet har misslyckats med denna självklara uppgift. Om det är lika lätt att göra rätt som att göra fel, tycker jag att man ska göra rätt. Det känns helt enkelt hederligt, ja, hedervärt. Därför blev jag medlem i Språkförsvaret och i min dagliga gärning försöker jag att leva som jag lär, vilket ibland leder till åtlöje och sneda leenden. Det är något som jag lätt kan leva med - och kanske är det en och annan som bakom det sneda leendet faktiskt döljer en obekväm förståelse av mina synpunkter. Om så skulle vara fallet, får det bli min belöning. Om inte, är jag nöjd i alla fall.

Kampen går vidare - med blanka vapen och välslipade argument.

Vänliga hälsningar *)

Lars Nordberg

*) det är ett otyg att se brev avslutas med det ohövliga ”mvh”, ibland även av företrädare för Språkförsvaret. ”Mvh” brukade chefer skriva på den tid då de överlämnade sina brevmanuskript till en sekreterare för utskrift av ”Med vänlig hälsning”. Sekreteraren förstod vad som skulle skrivas. Själv brukade jag i sådan ställning skriva ”sv”, vilket sekreteraren omformade till korrekt hälsning (”sv”=som vanligt).

29/4 2014