När jag nu griper pennan, passar jag på att redogöra för bakgrunden till mitt ställningstagande till den bedrövliga behandlingen av svenskan. Till att börja med vill jag gärna nämna det första praktiska resultatet av mitt alldeles personliga korståg i försvaret av svenskan och som förhoppningsvis fortfarande finns bland Språkförsvarets samlingar under rubriken ”Vad säger du, Miss Cromwell?” Mitt intresse väcktes genom upptäckten av att det fanns fler än jag som våndades över sakernas tillstånd och att man till och med hade skapat en organisation för att ta itu med problemet. Bravo, och tack till er inom Språkförsvaret för den välbehövliga hjälpen och initiativet.
En lång tid hade jag samlat, ganska flitigt men till att börja med kanske knappast alltid så rationellt som man skulle ha kunnat önska, en samling av dessa engelska lånord, framför allt i översättningstexterna till filmer som sändes på teve. Det skedde under ett närmast djuriskt och vildsint morrande hos mig, eftersom jag mer och mer kände en fullkomligt uppgiven ilska över liknöjdheten hos allmänheten, som slaviskt och okritiskt tog emot dravlet och översättarna, som nästan anemiskt lät det ske. På senare tid tror jag mig delvis ha fått förklaring på en del av orsaken, nämligen att översättningen skulle ske med hjälp av maskiner - vilket naturligtvis inte alls gör saken bättre, eftersom det delvis förlamar initiativkraften hos alla dem som tror sig ha funnit boven: men vem vill slåss mot en maskin?
Ett förhållande bland andra gör det rent av farligt för alla allvarligt syftande brukare av svenskan: genom lättheten att nästan omärkligt passa in det främmande ordet i svensk text, uppstår en sorts känsla hos gemene man av att man är på väg att lära sig ett främmande språk! Man glömmer därvidlag, att en god del av det främmande språkets element fortfarande är kvar i det främmande språket. Exempel på detta är tonande ’s’ som i verb- och pluralformer av substantiv inte finns i riktig svenska. Ett exempel på detta gavs en gång i en intervju i teve-reportern Lasse Holmqvists program av en frireligiös, svensk predikant på besök USA, som vid en spontan utomhuspredikan talade om Jesus utan tonande ’j’[d?] och ’s’[z], vilket väckte munterhet hos de amerikanska åhörarna. Detta fick honom att fråga, om han hade rakkräm under örat!
Våra ’heliga’ låneord är som ett smygande gift: till och med avancerade språkmänniskor kan falla för frestelsen. Vad var det som kunde få en garvad språkprofessor (Östen Dahl) att i en artikel i tidningen SPRÅK skriva att han inte kände sig ’bekväm’ i ett visst sammanhang, varvid han då ganska lättsinnigt gjorde en direkt-översättning av ordet ’comfortable’? Vad var det för fel på den idiomatiska varianten ’att inte trivas (med något)’ osv? Listan kunde bli hur lång som helst! Och varför är man i Sverige så pigg på att ’sticka ut’ istället för ’märkas’, ’bli uppmärksammad’? Det första man kommer att tänka på, innan man hunnit höra resten, skulle kunna vara att någon vill ’sticka ut’ till Långedrag eller/och sommarstugan. Vidare sätter man numera i Sverige ’ned foten’ när man vill visa sig bestämd istället för att ’slå näven i bord’ -uttrycket’, ett gammalt, ’hederligt’, mustigt uttryck.
Ett av de värsta misstag man kan göra med att introducera låneord är, att inte vara medveten om att det aktuella lån(e)ordet i sitt ursprungsspråk så småningom nästan alltid kommer att ersättas av ett annat inhemskt ord med samma betydelse och så står man där med kanske hela tre ord att välja på. Det hela tenderar att urarta till att svensken genom sin flathet och sitt fjäskande för andra språkområden gör sig löjlig för att inte tala om att dagens svenska blir rena sörjan av olämpliga uttryck, som så småningom kan bli svåra att förklara för det uppväxande släktet!
Engelskan har vidare ett bruk som innebär, att man sätter objektet i samma numerus som subjektet, t.ex. ’The passengers lost their lives’, vilket enligt ovannämnda flathet på svenska blir ’Passagerarna förlorade sina liv’, en fullkomligt omotiverad formulering och skrattretande och främmande beskrivning för svenskt språkbruk, som tyvärr redan har spritt sig som en löpeld!. I teve-tablåerna översätter man vidare t.ex. ’Two and a half men’ med ’Två och en halv män’, skrivet ’2½ män’! Man frågar sig då onekligen om rubrikförfattarna tänker sig kunna skriva ’2½ äpplen’=’Två och ett halvt äpplen’?
Detta sorgliga och haltande språkbruk baserat på låneord och deras grammatiska konstruktion har då så småningom gjort, att jag välkomnade möjligheten att få plats och känna mig hemma bland mina gelikar i Språkförsvaret.
Jag är för övrigt pensionerad adjunkt, efter att ha undervisat i engelska, tyska, franska och spanska (vilket senare så småningom ledde till författandet av en övningsbok i spanska, då jag fann att dittills utgivna övningsböcker var otillräckliga). Numera har jag som hobby att fortsättningsvis läsa texter på ’mina’ språk och dessutom litteratur på ryska och grekiska.
Henry Thorson
13/6 2014
