Först måste man faktiskt definiera begreppet språk. En träffande definition säger att ett språk är ”en dialekt med armé och flotta”. Definitionen pekar på att begreppet är politiskt.  De existerande nationalstaterna har oftast ett huvudspråk, oavsett om dess ställning endast fungerar de facto eller om det fastslagits juridiskt.  Det innebär att svenska, norska och danska å ena sidan liksom serbiska, kroatiska och bosniska å andra sidan är egna språk, trots att de är sinsemellan förståeliga.

Den andra definitionen utgår från om de språkliga varieteterna sinsemellan är förståeliga eller inte. Om en varietet inte förstås av någon annan varietet, så är den förra ett eget språk. Med denna definition skulle älvdalskan i Sverige vara ett eget språk, eftersom ingen som talar rikssvenska automatiskt förstår älvdalska. Älvdalska ligger längre bort från rikssvenskan än riksdanska och standardiserat bokmål eller nynorska. Om man är osäker på om det är fråga om ett språk eller en dialekt, kan man i stället tala om en språklig varietet.

Enligt Etnologue finns det 7 106 språk i världen. Den uppskattningen bör man ta med en  nypa salt; de flesta av dessa språk är inte undersökta. WALS (World Atlas of Languages) har bara typbestämt 2 679 språk.

Det är naturligtvis också omöjligt att veta hur många språk det hittills har funnits på jorden, eftersom särskilt de skriftlösa språk som dött ut inte lämnat några spår efter sig (utom i eventuellt naturnamn).

Fram till slutet av den senaste istiden, omkring 11 000 f.v.t. var alla folk på alla kontinenter jägare och samlare. Detta hade också konsekvenser för hur många som talade ett visst språk. Jägare och samlare behöver i regel stora områden för att försörja sig. Om två grupper inom ett och samma språksamfund avlägsnade sig rumsligt från varandra, började också språken att skilja sig åt. Språk skiljs åt av berg och floder, som det heter. Befolkningstillväxten var låg, eftersom produktiviten endast ökade slumpmässigt.  Vissa jägar- och samlarfolk levde under knapphetens stjärna, medan andra kunde leva av naturens överflöd. Förmodligen talades de flesta språk av 5 000 – 10 000 människor.

Varför har då vissa språk blivit stora, så att de idag talas av miljoner människor, i ett fall av drygt en miljard? Det är naturligtvis mandarin som avses.

Den viktigaste förklaringen är uppkomsten av jordbruket och boskapsskötseln, vilka förutom till högre produktivitet och befolkningstillväxt ledde till centraliserade statsbildningar eller till en mer utvecklad samhällsorganisation, en förutsättning för vidare expansion. Expansionen skedde genom erövring eller migration.

Språk som de indoariska språken i Indien, mandarin, latin, arabiska och efter 1400-talet portugisiska, spanska, engelska, franska och ryska har alla spridits genom erövring och migration. De malajo-polynesiska språken liksom indianspråken på den amerikanska kontinenten spreds däremot huvudsakligen genom migration.

De språk som historiskt sett varit mest utsatta är jägar- och samlarfolkens, eftersom dessa språkgrupper varit numerärt svaga. När indianfolken på den amerikanska kontinenten och aboriginerna i Australien konfronterades med de europeiska erövrarna och kolonisatörerna, mötte de inte bara en överlägsen vapenteknologi utan utsattes också för husdjursrelaterade sjukdomar, som hade utvecklats i Eurasien och Afrika. Det finns många historiska exempel på hur en språkgrupp utrotats till sista individen.

Hur ska man se på språk? Jag menar att den enda rimliga utgångspunkten är att varje språk har ett egenvärde. Därav följer också att jag försvarar mitt eget modersmål, särskilt gentemot engelskan, men därav följer också att jag försvarar mångspråkighet, alla små och hotade språk i världen, inklusive minoritetsspråken i Sverige, och att jag försvarar invandrares rätt att fortsätta att använda sina språk i Sverige.

I.

Hur många språk är hotade i världen och vad ska man göra åt saken?

Enligt en uppgift har runt 400 språk försvunnit under 1900-talet, d.v.s. ett språk var tredje månad. Många lingvister uppskattar  att minst hälften av världens språk kommer att försvinna innan detta århundrades utgång, ja, vissa lingvister  sätter andelen så högt som 90 procent.  Personligen är jag skeptisk till dessa prognoser. Ingen av dessa prognoser kan nämligen förutse vilka motkrafter som kommer att uppstå.

Ett exempel: På 1930-talet beslöt den lilla folkgruppen yaaku i Kenya på ett möte att överge sitt eget språk till förmån för massajspråket. Men beslutet var inte oåterkalleligt. I början av tjugohundratalet anordnades ett nytt möte, där man beslöt att försöka återuppliva språket. Man kontaktade nederländska lingvister för att utröna om det fanns tillräckliga resurser för att återuppliva språket. Dessa nederländska lingvister besökte yaakuernas område 2005 och fann till sin förvåning att språket inte alls var utdött utan att åtminstone en handfull kunde tala det flytande. Yaakuerna kände alltså till att det förekom revitaliseringsprojekt runtom i världen och att det gick att anlita externt stöd.

Ett andra exempel. När jag undervisade i svenska på gymnasiet, använde jag läroböcker, i vilka det påstods att korniskan dog ut på slutet av 1700-talet. Detta är inte längre sant. Idag har 557 personer korniskan som huvudspråk (”main language”), vilket rimligen måste betyda att det används i hemmet; totalt finns det 3500 talare av språket. I folkräkningen 2011 uppgav 73 200 människor en kornisk identitet. Detta är ett resultat av ett revitaliseringsprojekt, ursprungligen initierat av privatpersoner, men som så småningom fått lokal uppbackning. Detsamma gäller ett annat keltiskt språk, manx på ön Man. Den siste modersmålaren, Ned Maddrell, dog 1974 och UNESCO förklarade språket som utdött. Men för tjugo år sedan startades ett revitaliseringsprojekt av manx-språket. Idag finns det t.o.m. en skola på ön, där undervisningen uteslutande sker på manx och många andra skolor på ön bedriver också undervisning i manx. Även här var det fråga om ursprungliga insatser från eldssjälar, ekonomiskt stöd från ett lotteri och bidrag från den lokala regeringen.  

Innan de amerikanska kolonisatörerna anlände till Kalifornien i mitten av 1800-talet, levde yurokstammen i ett dussin byar vi Klamathfloden. På 1990-talet förutspådde lingvister att språket snart skulle dö ut. Antalet modersmålstalare hade nämligen krympt till sex stycken. Men stammens ledare ville inte att språket skulle försvinna.  De tog initiativ till att återuppliva språket, vilket ledde till att ett revitaliseringsprogram så småningom inrättades på ett lokalt gymnasium (high school) i norra Kalifornien.  I den senaste sammanräkningen fanns det 300 yuroktalare, som behärskade grunderna i språket, 60 på medelnivå, 37 på avancerad nivå och 17 som kunde tala språket flytande.

Hur är situationen i Sverige? I Sverige fick fem språk status som nationella minoritetssspråk, nämligen finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska år 2000 (även sanktionerat  i Språklagen från 2009). Även teckenspråk omnämns i språklagen. Dessutom finns det en särskild lag om nationella minoriteteter och minoritetsspråk från samma år.

I fortsättningen tar jag bara upp de territoriella minoritetsspråken, nämligen meänkieli och samiska. Eftersom Sverige saknar officiell språkstatistik, som exempelvis bygger på självuppskattning, är det omöjligt att på vetenskaplig grund bestämma antalet talare. Uppskattningarna av antalet talare av meänkieli varierar mellan 20 000 och 80 000. Antalet som talar samiska anges till mellan 5 000 och 20 000 personer.

1984, långt innan riksdagen beslöt att ge samiskan och meänkieli status av minoritetsspråk, skrev jag i en artikel att samer och tornedalsfinnar var ”klara exempel på nationella minoriteter”.

Om samerna skrev jag:

”Samerna har ett eget språk, egna särpräglade sociala och kulturella traditioner, och en stor del av dem är koncentrerade till vissa geografisk områden och till ett speciellt näringsfång, renskötseln. Det samiska språket och den samiska kulturen har stora möjligheter att överleva, och därför är det meningsfullt att slå vakt om och stödja det samiska språket och följaktligen den samiska nationella minoriteten som sådan.”

Om tornedalsfinnarna skrev jag också:

”Tornedalsfinnarna befinner sig, trots att de är fler än samerna, i en svårare situation. Deras dialekt, en nordfinsk dialekt, som både har arkaiska drag och är starkt uppblandad med svenska, skiljer sig så starkt från riksfinskan att det är en öppen fråga om det riksfinska skriftspråket längre tjänar som ett stöd för tornedalsfinskans bevarande. 

Bland tornedalsfinnarna råder det också delade meningar om det är möjligt att bevara tornedalsfinskan eller om den är dömd att dö ut. Men i varje fall är det ett rättvisekrav, särskilt med tanke på den svenska statsmaktens tidigare förföljelser mot tornedalsfinskan, att tornedalsfinskans möjligheter att överleva understöds.”

Från och med slutet av 1970-talet uppkom en folkrörelse med betydande inslag av meänkieli i föreningsliv, tidningar, lokal teater och litteratur och så vidare för att revitalisera språket.  Det är alltså svårt att avgöra hur utbrett meänkieli är idag. Men omkring 35 000 (2004) i Norrbotten lyssnar dagligen på Sveriges Radio Norrbottens lokalradiosändningar på meänkieli som sänds från Pajala och Luleå.  Det finns ca 50 böcker skrivna på meänkieli, inkluderad ordböcker. Det finns inte någon dagstidning som skriver på meänkieli.[6] Den största dagstidningen i området, Haparandabladet skriver på svenska och standardfinska. En krönika per vecka förekommer på tornedalsfinska, samt en bilaga på meänkieli och svenska publicerad av Svenska Tornedalingars Riksförbund - Tornionlaaksolaiset 6 gånger per år. SVT sänder i mycket begränsad utsträckning program på meänkieli.  Meänma Språkråd publicerar 6 gånger per år en tidskrift enbart på meänkieli.

Det är mest personer över 40 år som talar en mer genuin meänkieli, medan övriga yngre vuxna och ungdomar talar svenska och i viss mån har passiva färdigheter i meänkieli. Yngre personer i svenska Tornedalen som kan finska, talar en variant som anses vara mer lik standardfinska, påverkad av det skriftspråk de lärt sig, och finsk radio och TV, som kan tas emot i Tornedalen.

Meänkieli har en svag ställning i skola, undervisning, forskning och TV-medier. Intresset för att läsa meänkieli i modersmålsundervisningen är svagt i alla kommuner utom Kiruna.

När det gäller de samiska varieteterna, så talas nordsamiskan av 75 procent av alla samer. De två övriga varieteterna i Sverige-Norge, som inte är omedelbart hotade, är lulesamiskan och sydsamiskan. Speciellt den senare varieteten har revitaliserats under senare år.  Däremot har pitesamiskan och umesamiskan mycket få talare kvar.

Sametinget skriver på sin webbplats:

”Samiska är ett hotat språk, men det finns en stark vilja till språkbevarande och språkutveckling.

På många håll inom Sápmi pågår ett språkbyte som är långt framskridet. Det svenska majoritetsspråket dominerar. Samiskan tenderar att vara ett språk man talar i hemmet. De allra flesta äldre samer har aldrig eller endast bristfälligt fått lära sig att läsa eller skriva i skolan på sitt eget modersmål.

Situationen för samiskan kan bedömas som allvarlig. Språkbytesprocessen handlar om flera faktorer. Alltifrån en negativ regional utveckling i de samiska bosättningsområdena till mer personliga funderingar ”om det verkligen lönar sig att kunna språket”. Men det finns också positiva krafter.

Vi har en påverkan från det internationella samfundet som baxar den svenska samepolitiken framför sig. Den internationella folkrätten och urfolksfrågor är idag aktuella. Det blir allt svårare för svenska staten att stå utanför. Med detta följer frågor om kulturell autonomi - med rättigheter till egen kultur, språk och självbestämmande i egna angelägenheter. ”

III.

Går det att hejda språkdöden? Absolut.

För det första måste företrädare för hotade språk måste kämpa för sina språks överlevnad eller revitalisering; utan kampvilja från deras sida, är språken förlorade.  Det går inte att beordra några språkanvändare att de ska stå fast vid sina språk och föra dem vidare till nästa generation. Se exemplen om yaaku, korniska, manx och yurok.

För det andra måste storsamhället och företrädare för större språk också upphöra med all repression och alla trakasserier gentemot minoritetsspråk, utgå från att användningen av dessa är en rättighetsfråga och i stället inta en generös attityd och samt aktivt understödja de hotade språkens överlevnad. På hemmaplan gäller det fr.a. vissa samiska varieteter, som är starkt hotade, på grund av storsamhällets tidigare repression eller arrogans. Idag finns det sent omsider en minoritetsspråkslag i Sverige.  

För det tredje är det en internationell strömning att värna om hotade språk. Det tar sig uttryck i lagstiftning eller överenskommelser – se Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk från 1992. Det finns också en rad frivilligorganisationer i världen idag, som sprider kännedom om hotade språk, eller t.o.m. aktivt deltar i värnandet av dessa. Som Sametinget påpekar har det internationella samfundet baxat den svenska samepolitiken framför sig.

Slutligen öppnar internet och globaliseringen alla möjligheter för dem som vill värna om det egna språket eller försvara hotade språk. Det är hur enkelt som helst idag att sprida kännedom om olika språk på internet; det är hur enkelt som helst att lägga ut texter, ordlistor, ljudfiler, videoklipp och filmer på internet. Det är t.o.m. möjligt att använda andra skriftsystem än det latinska alfabetet.

Per-Åke Lindblom

12/11 2014