Jag hade aldrig trott av de sista svenska territorierna skulle säljas så billigt. För vad annat kan man säga om att de tre sista enspråkigt svenska kommunerna i riket (exklusive Åland), dvs. Närpes, Korsnäs och Larsmo, alla har ansökt om att bli officiellt tvåspråkiga kommuner? Och det bara för att man av staten då kan kvittera ut extra statsandelar.

Pengar är ett effektivt påtryckningsmedel, men att man på detta skändliga vis från regeringens sida knäcker de sista enspråkigt svenska förvaltningsområdena är övermåttan lömskt. Efter detta finns endast Åland kvar.    

Att svenskan inom tvåspråkiga förvaltningar ohjälpligen hamnar i underläge kan ingen förneka. Låt vara att den säkert ännu en tid lever hyfsat i de österbottniska kommunerna. Men det har också finskan gjort, trots formell enspråkighet, för sådant brukar vi vara måna om att tillmötesgå. Att en sommarvikarie i Korsnäs lagt ut en googleöversatt finska på kommunens webbplats är pinsamt, förstås – men långtifrån ovanligt åt andra hållet, i finska kommuner.   

Nu handlar det enbart om cynisk maktutövning, med sekiner som smörjmedel. Hittills har de förhöjda statsandelarna utbetalats också till enspråkigt svenska kommuner, men från årsskiftet alltså enbart till officellt tvåspråkiga kommuner. Och det handlar om betydande summor, i halvmiljonklassen.  

Folktinget har i försiktiga tongångar opponerat sig, men har samtidigt målat in sig i ett hörn eftersom man svurit sig till tvåspråkigheten som nationell princip. Och då blir ju förlusten av svenska kommuner försumbar. Speciellt som man gärna tröstar sig med hur bra tvåspråkigheten trots allt fungerar, också i helt finska kommuner. T.ex. Vanda, vars finska tjänstemän beskrevs närmast lyriskt i Hbl häromdagen. Tänka sig, de talar svenska, helt frivilligt! Att de språkligt utsvultna Vandasvenskarna blir till sig av lycka kan jag förstå, men det hör liksom inte hit.   

Det är lite komiskt, men mest bara sorgligt, att jämföra utförsäljningen av svenska territorier med diskussionen om tvångssvenskan. Obligatoriet har ständigt försvarats med att ett slopande leder till att också resten av de svenska offentliga konstruktionerna faller som käglor, börjande med tjänstemannasvenskan. Men det är ingenting jämfört med de effekter det får att vi förlorar de sista svenska förvaltningsområdena i riket.

För några år sedan inbillade jag mig (bl.a. i denna spalt) att det ännu var möjligt att nå en historisk kompromiss om svenskan i vårt land, t.ex. genom att avstå från den obligatoriska svenskan, mot att vi får en starkare ställning i det kustområde vi huvudsakligen bebor. Nu har man helt frivilligt sträckt upp händerna, för trettio silverpenningar. Att denna manöver (rena mutan om ni frågar mig) dessutom förutsätter en ändring av språklagens §5 gör inte saken bättre. Såvitt jag förstår dessutom helt i strid med andan i grundlagen,

Någon Judas finns det kanske inte i detta sorgespel, men jag hoppas ändå att någon har vett att skämmas.

Thomas Rosenberg

(Publicerad i Hufvudstadsbladet 22/11 2014 – här med författarens tillåtelse)