Guld i strupen? kallar Språkförsvaret sin antologi om svenska språket. Avsikten är att peka på värdet av vårt språk.

 

I början var man tveksam om man skulle få tillräckligt många att bli intresserade av att lämna bidrag. Men i stället blev man snart tvungna konstatera: Vi har helt enkelt inte plats för fler bidrag nu.

 

I antologin ingår inte bara bidrag från svenskar och finlandssvenskar utan även från danskar och norrmän samt en tyska och en skotte, vilka har rotat sig i Sverige och ger sin syn på svenska språket och svenskars förhållande till sitt språk.

 

Den från radion kände professorn Lars-Gunnar Andersson inleder antologin och avslutar sitt bidrag så här: ”Det viktiga är att vi kontinuerligt för ett samtal om språket.”

 

Då är det naturligtvis särskilt viktigt att man inte som fil.kand. Fredrik Lindström brukar göra, sätter sig på sin höga häst och kallar oliktänkande för ”språkpoliser”. Den som inte är beredd att lyssna på andra riskerar att råka ut för det som Sokrates lär ha varnat för: ”Den som har sig själv som lärare har en mycket dålig sådan.”

 

Det är Arne Rubensson som i sitt bidrag för fram citatet. Frank-Michael Kirsch formulerar det så här: ”Svenskan är ett för vackert och värdigt språk för att vanvårdas i charlataners mun.”

 

Björn Ranelid hinner på sina knappa sex sidor både demonstrera ett skönt språk och ett intensivt engagemang för det svenska språket.

 

Annemarie Krarup upplyser oss i sitt bidrag på danska: ” Når danske børn er 15 måneder gamle, har de i gennemsnit et ordforråd på 80 ord. Et svensk barn har et ordforråd på 130 ord i samme alder.”

 

Man menar att detta beror på de vuxna danskarnas slarviga tal. Vi kan alltså slå vakt om våra barns ordförråd genom att vårda vårt eget tal.

 

Flera av författarna pekar på amerikaniseringen av våra språk. Norrmannen Finn-Erik Vinje säger:” vi låner de samme amerikanismer i hele Skandinavia.”

 

Donald A. Hughes, som är född i Skottland men verksam i Sverige sedan ett kvarts sekel, ser på vår användning av engelskan så här: ”Det finns en stor fara med att ha en övertro på sig själv på ett främmande språk /…/ Den missriktade självsäkerheten kan lätt leda till att läsare och lyssnare tappar förtroendet för en.”

 

I slutet av sitt inlägg skriver Hughes något som egentligen är hela antologins syfte: ”Jag önskar ofta att svenskarna skulle vara stoltare över sitt eget språk, omhulda det eller skydda det. Det är en fråga om att antingen använda det eller att tappa det helt.”

 

Hillo Nordström, för 50 år sedan kommen till Sverige som 17-åring från Tyskland, uttrycker det så här: ”Det ord- och nyansrika språk som jag lärde mig älska undanträngs av dålig engelska (ett omdöme som bekräftas av engelska modersmålstalare).”

 

Bengt Enqvist

 

(Recensionen publicerad i Miljömagasinet nr 3 16/1 2015 - här med recensentens tillstånd)