Varför vill jag försvara vårt svenska språk mot det allt större intrånget av främmande avarter?

Själv är jag nu 77 år och har jobbat med språket som en viktig del i hela mitt liv.  Om vi tar det från början; svenskan var ett av mina främsta ämnen upp till gymnasienivå, och därefter var det konsten att uttrycka sig förståeligt på Handelshögskolan och senare i fortsatt masterutbildning.

Jag har sedan arbetat med administrativt utvecklingsarbetet och dagligen skrivit allt ifrån enkla brev till komplicerade situationsbeskrivningar och förslag till förändringar och nya problemlösningar. Och efter pensioneringen blev det en mängd styrelseuppdrag i olika föreningar.

Sedan blev pricken över i att jag började skriva utanför mina uppdrag och utvecklade mina skönlitterära färdigheter med artiklar av olika slag, och slutligen blev det en bok: UNG PÅ 50-TALET---från yngling till man.

***

Av denna inledning torde det väl framgå att jag både rädd och bedrövad över det nya inslaget av främmande element i det språk som jag så omsorgsfullt vårdat.

Min syn på hotet mot vårt språk är inte (som kanske förr) dialektala utryck eller vulgära slangord, utan snarare det allt påtagligare inflytandet från engelsk-amerikanska ord och uttryck i vardagslivet.

När jag var tonåring var läsning ett av de viktigaste fritidsaktiviteterna, såväl skönlitteratur som historia och vetenskap. Vad ägnar mina tonårsbarnbarn sig åt i dag? – jo de har all koncentration på datamedia alltifrån laptops till små mobiltelefoner. Och det gäller nästan all ledig tid! Dom kommunicerar med varandra med ett språk som t.o.m. reducerat orden till bokstavs- och sifferförkortningar efter ljudintrycken.  Detta skall man väl inte ta på så stort allvar; det är mer en lek med rebusinslag, men det farliga är att de inte får en språkträning för seriös kommunikation. Jag kom att tänka på den numera klassiska vitsen:

Läraren sitter med klassen i skolsalen.

”Det är tre ord som jag inte vill att ni använder när ni pratar med varandra. Det ena är GRYMT, det andra är HÄFTIGT, och det tredje är SJUKT.”

Det blir tyst en stund, och sedan frågar en liten flicka:

”…Och vilka ord menar fröken?”

Det värsta är, att detta är tre allmänt förekommande ord även högre upp i åldrarna. Ord som ofta hörs på TV i samband med intervjuer med kändisar och även av reportrar inom kultur och sport.

Men går jag till min största indignation, så gäller det alla de ord som vi fått via datamediet. Visserligen måste ju tekniska beteckningar på data och elektronik ha en internationell förståelse, men särskilt vi äldre måste ju också få veta ordens innebörd för att hänga med över huvud taget. Dessa ord hamnar i vardagsspråket och är helt naturligt för den unga generationen men svårbegripligt för oss.

Ett exempel:

Jag skulle byta min mobiltelefon och gick in en härför lämplig butik. Följande dialog utspann sig:

”Jag skulle vilja ha en mobil med bra kapacitet och med möjlighet att ge och ta emot meddelanden från mina kontakter. Kanske även med klocka och kalkylator.”

”Är du en walk-man? För i så fall har vi en I-phone som kan rymma 5000 olika track-sound och även all-time-news på alla kanaler. Jättefint om man är ute i skogen. Superb öronsnäcka medföljer.”

Jag behöver väl inte tillägga att jag skyndsamt lämnade affären.

Och nu är jag framme vid min värsta plågoande: Reklamen, såväl på TV-kanaler som i dagstidningar och sociala media samt vanlig postutdelning.

Vi tvingas ta emot allt sådant som skall locka till merkonsumtion och påverka livsstil och köpbeteende. Vi kan inte freda oss från denna massiva påtryckning. Och här har vi språkförbistringen: ordvalet i argumenteringen är ’svengelska’, och allt ifrån kläder och heminredning  till elektronik och verktyg drabbas. Samt även leksaker.

Resultatet: jag ser hur den intensiva kraften i reklamen för över ordvalet till vardagssvenskan och integreras som ett naturligt inslag i språket. Vi i min generation reagerar, men gör 70-80-talsgenerationen det? Och barnen?

Naturligtvis vill jag inte förbjuda reklam. Men vad som behövs är:

- att skolan måste lära det uppväxande släktet skillnad på reklam och information.

- att man påtalar betydelsen av att kunna använda svenska språket på ett vårdat sätt för att undvika missförstånd.

- att de som skall läsa vidare på högskolenivå inte kommer någon vart utan att kunna uttrycka sig korrekt såväl i tal som skrift.

Skolan har ett stort ansvar, men föräldrarna bör lägga ner mer tid på att se till så att inte språkutvecklingen hos barnen går snett.

Det måste finnas en väg att bromsa denna utveckling av vårt svenska språk, och jag lyckönskar verkligen Språkförsvaret i dess ambitioner.

Arne Johnsson 

20/7 2015