Efter ishockeymatchen nyligen verkar många finlandssvenskar upprörda över att finnar inte vill se att vi är lika goda patrioter som de. Man tar till vinterkriget i argumentationen. Men varför måste man bry sig så himla mycket? Inget blir bättre av det. Varför måste man vara så fosterländsk? Ett gott svar är förstås att man vill undgå få på käften.

Ett alternativ är att i Finland hålla på Sverige och i Sverige hålla på Finland för att utmana en enighet och gemenskap som kräver allt.

Ett rimligt svar vore att man naturligtvis håller på det land som man är född i men att man känner sympati för Sverige eftersom man är välbekant med landet, har vänner och släktingar där och delar mycket av kulturen genom språk, sång och skratt. Men den argumentationen går inte hem så man tiger eller håller med. Svensken anses konflikträdd i all sin individualism. Extremt så i Sverige men ävenså i Svenskfinland.
                                                                                *
Man vill vara till lags och inte vara besvärlig. Det gäller också i skolfrågan.  Räknenissarna på kommunalkontoret vill göra rätt för sig och minska skolkostnaderna.  Små skolor dras in och för att göra det billigast ska man ha svenskar och finnar under samma tak. Det är "safe choice" för majoriteten eftersom språkutvecklingen gynnar finskan. Till dess kan man få lite extra krydda genom det svenska inslaget. De som definierar det svenska elementet som irriterande kan trösta sig med att det är en tidsfråga innan svenskan blir osynlig.

Och lärarna håller med för att man inte vill komma på kontrakurs med etablissemanget.

Under en kort smekmånad kan det fungera väl. Alla talar sitt språk etc. etc. men inom kort går allt på finska - både bland lärare och elever. Detta beror inte på hur stark svenskan är lokalt utan avgörande är svenskans ställning på riksnivån.

Om svenskarna och finnarna vore lika starka skulle engelska bli ett alternativ. Detta kunde faktiskt också i andra sammanhang vara en lösning. Engelska känns neutralt, är lätt för en svensk och har bärvidd överallt. Men det är inte politiskt korrekt att tycka så. 
                                                                                                                              
När jag läser om tvåspråkiga enheter reser jag ragg för klyschor som berikande tvåspråkighet och förståelse mellan språkgrupper - inte för begreppen som sådana utan för att de saknar täckning i den språkliga vardagen. Det är givet att tvåspråkighet betyder att finnen talar finska och svensken talar finska. Om svensken håller på sin svenska känner hon eller han sig som en intolerant språkfanatiker. Svenskan tar finnen syn på sig och upplever sitt språk som belastande. Minoriteter på defensiven tar på sig majoritetens attityder.

Svensken ska inte sticka upp! Men att hela tiden visa att finlandssvensken är likadana som finnen är missriktat. Då kan vi ju lika gärna tala finska. Varför ska Pisaresultaten vara desamma? Varför måste man vara patriotisk? Varför måste man alltid ha enhälliga beslut? Varför ska diskussion ses som ett misstroendevotum mot chefen? Varför får man inte skratta åt fåniga reformer? Listan kunde göras hur lång som helst. Nej, man ska vara annorlunda på svenska!

Jag tycker det är härligt att vara svensk. Jag ser det som en kravlös kultur där jag får vara mig själv, vid havet. Med nära väg till Sverige.

Leif Höckerstedt

(Artikeln publicerad med författarens tillstånd)