Det kan man förstås undra, men sedan jag upptäckt nätets/föreningens existens känns det mycket naturligt. Hur det gick till minns jag inte. Jag hade ilsknat till över Stockholms stads kärlek till engelska språket och skrivit till JO. Plötsligen hade jag en kontakt med Språkförsvaret, vilket gladde mig.

Under den största delen av livet (är nu 78) har jag på olika sätt kommit i kontakt med språket (det svenska, men i och för sig också med andra). Tydligen kunde jag läsa i femårsåldern. Jag har skrivit diverse olika texter: uppsatser, konsultrapporter, protokoll (ständig sekreterare i föreningar), en liten bok, brev av olika slag såväl privat som i arbetet. Jag vågar nog påstå att förmågan ökat genom åren.  

Språkintresset är väl inte så märkligt. Jag har nog (tyvärr kanske) utvecklats till litet av språkpolis. Jag har läst diverse språkböcker  (inklusive SAOL, förra upplagan) och språktidningar. I några år var jag medlem i Nya Tungomålsgillet och skrev några smärre inlägg i ”Målföret”. Gillet har lagts ned så Språkförsvaret får väl delvis ersätta det.  Då och då skickar jag frågor och kommentarer till Språket (P1) respektive Språkrådet-

 Motviljan mot engelskans framträngande har jag haft länge. Sedan mitt humör förbättrats och jag blivit litet mer apatisk och fredlig är det väl misshandeln av språken som kan få fart på adrenalinet.

Det glädjer mig att Språkförsvaret finns!

Björn I. Ohlson 

29/7 2011