Då Sverige fick en språklag år 2009, där man första gången stadgar att landets huvudspråk är svenska, var det många som höjde på ögonbrynen. Men så var det faktiskt; svenska var ett officiellt språk i Finland, men inte i Sverige.

 

Det sammanhänger säkert med Sveriges långa period av självständighet och grötmyndigt enspråkiga verklighet – trots gamla minoriteter som samer och finnar. För att inte tala om alla nya invandrare och deras myller av modersmål. Inget av detta har rubbat svenskans ställning. Tills engelskan tog över, vill säga.  

För så är det bland dagens Svear. Att (sv)engelskan brett ut sig inom näringsliv och medier kan man ännu förstå, men att svenskan så snabbt tappat terräng också inom det allmänna är förvånande. Myndigheter som kör med engelska på webben, EU-politiker som briljerar med sina engelskakunskaper (trots att de förväntas tala sitt modersmål), och kanske mest oroväckande: att engelskan allt oftare tar över som undervisningsspråk, från lågstadier till universitet.

 

Ett veritabelt språkskifte som många svenskar förefallt blinda för. Men det finns också de som insett lägets allvar och ställt upp til kamp för svenskans försvar. Ett exempel är Språkförsvaret, som grundades för några år sedan (se sprakforsvaret.se). En politiskt obunden lobbyorganisation som startade som en webbsida 2002. Nyligen gav man ut boken ”Svenskan – ett språk att äga, älska och ärva”. En samling inlägg som rörelsens medlemmar gjort i olika tidningar (också i Finland) och på webben.

Mycket känns väldigt bekant för en finlandssvensk, såsom talet om att svenskan drabbats av domänförluster. Men perspektivet känns onekligen ovant, dvs. att det är majoritetsspråket man vill skydda. För visst är det lite bisarrt att man i Sverige upplever engelskan så hotande att man tar till lagstiftning för att skydda majoritetsspråket medan majoriteten i Finland känner sig så hotad, inte av engelskan utan av minoritetsspråket, att man helst vill lagstifta bort det!

Också nu ligger orsaken i historien. Nationalismen i Finland är av färskt datum, vilket gör att man är immun mot anglifieringen medan svenskarna suttit så länge i orubbat bo att man kostar på sig influenser utifrån. Det är ju inte första gången eliterna begärligt tar till sig utländska språk; först var det tyskan, sedan franskan och nu engelskan. Tänk bara på hur genomsyrad av franska ord och uttryck svenskan blev på 1700-talet, och fortfarande är!

Men nu har det alltså gått för långt, och motståndet mobiliserats i något som ibland ter sig nästan ”sannsvenskt”. Likheterna med finskhetens försvarare i vårt land är dessbättre skenbara och Språkförsvaret kan inte beskyllas för inskränkt högerpopulism. Man betonar tvärtom mångspråkighetens välsignelse och minoriteternas rätt till sitt språk. Man visar också stort intresse för  finlandssvenskarnas sak.

Den nya språklagen bidde visserligen en tumme, dvs. en tämligen urvattnad och allmänt formulerad ramlag, och inte den detaljerade lagstiftning med både rättigheter och skyldigheter, inklusive sanktioner, som Språkförsvaret hade föreslagit. Deras utkast till språklag finns i sin helhet återgivet i boken.  Man kunde säga att Språkförsvaret med sin verksamhet återspeglar hur Sverige och Finland i många avseenden igen närmar sig varandra, efter en paus på 200 år. Jag tror t.ex. att språkmajoriteten också i Finland småningom börjar inse att engelskan är ett betydligt större hot än svenskan.

Att sälja ut nationens språk så snabbt som man nu gör i Sverige är nämligen, för att tala med Jonathan Smith, en av författarna i boken, ”en handling likartad med grovt förräderi, ett slags nationellt självmord inititierat från samhällets högsta nivåer”.

Starka ord. Men så är ju Smith också en engelsman, verksam i Sverige. Och kanske just därför vågar säga ifrån.

 

Thomas Rosenberg

(Publicerad i Läraren 17/11 2011 - här med författarens tillstånd)