Kolumnistkollegan Tom Ahlfors kommenterade i senaste nummer (Läraren 18.8.2011) vårt svenska mål, och hur det numera misshandlas – med språkvårdarnas benägna bistånd. Jag hakar gärna på, för jag håller i huvudsak med.

Språkvårdarna, i Ahlfors text personifierade av Mikael Reuter, har nämligen fascinerande nog sträckt vapen, och upphöjt frekvensen till Gud. Ju oftare ett ord eller uttryck används, desto korrektare är det. Och omvänt: ju mindre det används, desto mer felaktigt eller icke önskvärt är det.

För det är antalet träffar i de moderna sökmaskinerna som gäller, för alla som har språket som arbetsredskap. Osäker på om ett ord är korrekt? Google vet svaret. Många träffar: OK. Få träffar: undvik det. Utöver Google och motsvarande maskiner finns ett antal elektroniska databaser, bl.a. över tidningstext. Det är bara att logga in och kolla.

På många sätt enkelt och entydigt. Men det har också medfört en förändring i vår syn på vad som är vårdat och korrekt, och på språkvårdens roll och möjligheter. Och det förvånar mig att man diskuterat det så lite. Men för att få perspektiv på den diskussionen måste vi först backa lite, rättare sagt några sekler.

Behovet av det vi kallar språkvård kan väl sägas ha uppstått nångång på 1500-talet, med Gustav Vasa och uppbyggandet av den första svenska nationen. För det är uttryckligen nationalstaten som är språkvårdens vagga och förutsättning. Före det behövdes inga regler för hur språket skulle låta för att rätt förstås av alla i ett gemensamt rike som inte fanns. Och efter det; ja, då behöver vi väl egentligen inte heller några för alla förpliktande språkliga normer.

 

Men låt oss inte gå händelserna i förväg utan först beskriva språkvårdens framväxt och storhetstid. Hos oss i den lilla nationalstaten Svenskfinland är den starkt förknippad med Hugo Bergroth, vars lärobok om finlandismer och vikten av att gallra ut dem ur språket för åtskilliga generationer varit ett tvingande rättesnöre. Jag är väl den sista generationen som (under tidigt 60-tal) lydigt läst min Bergroth, likt katekesen.  

Bergroth är sedan decennier förpassad till språkvårdens museum, men principen om att det måste finnas normer för vårt dagliga språk har ändå länge varit relativt ohotad. Manifesterad i Reuterska rutor, SAOL och andra former av språklig rådgivning. Men tecknen har länge varit synliga: marknadsliberalismen kommer starkt, också på detta område. Ibland rena laissez faire; tala som du vill.

Marknadsliberalism, ja. Det handlar självfallet om en utveckling som huvudsakligen är dikterad av marknadskrafterna, liksom det mesta i dag. Det leder till att nationsgränserna luckras upp, och därmed allt som hör till nationalstaten, såsom språkvården. Detsamma gäller regionalismen inom ekonomi och politik, som också den har sin motsvarighet i språket, i form av en stark dialekternas renässans. Det är bara att knäppa på radion: regionerna hörs på ett helt annat sätt än förut. Till somligas sorg, och andras glädje.
Men precis som i det övriga samhället är det inte bara ekonomin som ger oss språkliga frihetsgrader utan också teknologin. I kombination med varandra underminerar de två effektivt alla försök att upprätthålla språkliga standarder. Vi ser det omkring oss varje dag, överallt där folk har mål i mun (för att tala med Ahlfors). De nya språkliga trenderna sköljer över oss allt snabbare, och enda sättet för språkvetarna att hänga med, och bevara sin legitimitet, är att frångå den tidigare normativa rollen och låta frekvensen styra. Demokratiskt, eller hur? Språkvård per omröstning, i realtid.

I en sådan värld kan nostalgiker, finlandssvenskar o.a. som av nödtvång hör till mindretalet dra nåt gammal över sig. Vi förlorar alltid omröstningen. Allt har sin tid, som brukligt är. Och språkvården har av allt att döma haft sin.

 

Thomas Rosenberg

PS. Handen upp alla ni som använder ’suger’ i rubrikens moderna och olycksaliga bemärkelse! Aj, att så många? Då är det tydligen korrekt svenska...

 

(Publicerad i Läraren 25/8 2011 - här med författarens tillåtelse)