Att någon av våra finlandssvenska språkvårdare skulle reagera på våra inlägg i Läraren var helt väntat, och välkommet. Vi var ju bägge, Tom Ahlfors och jag, uttalat polemiska, ja rentav provocerande. Därför är jag lite förvånad över att fr.a. Charlotta af Hällström-Reijonen verkar direkt sårad, både personligen och på de språkvårdande kollegernas vägnar. Det är ju inte ert arbete vi kritiserar, eller bristen på språkvård, utan tendenser vi tycker oss se ifråga om språkvårdens förutsättninger. Och det uttryckligen i kolumnens medvetet tillskruvade form.

Man kan tycka vad man vill om utvecklingen, men det är svårt att förneka att frihetsgraderna ökat, på gott och ont. Ahlfors reagerar, med rätta, över att vi i Svenskfinland lägger oss platta inför språkutvecklingen i Sverige, och börjar underkänna utmärkta och genuint svenska uttryck som ”morgonmål” (välbekant också i de västnordiska språken) medan jag hakar på med de effekter jag tyckt mig se att de tekniska hjälpmedlen haft i sammanhanget, dvs. att frekvensen i allt högre grad börjat styra. Med tråkiga konsekvenser för alla dem som hör till språkanvändarnas mindretal, vare sig det handlar om finlandssvenskar, norrlänningar eller 60-plussare.

Mikael Reuter påminner mig vänligen om att jag lyft fram dessa tendenser redan 1997. Tiden går. Jag tycker själv att utvecklingen i många avseenden är positiv, och att den större mångfalden och toleransen i huvudsak är uppfriskande. Men vi kan ju inte heller förneka att de ökade frihetsgraderna inte precis underlättar språkvårdarnas arbete, för att inte tala om alla dem som i sitt arbete skall fungera som språkliga föredömen, såsom journalister och lärare. Det var liksom poängen åtminstone i min kolumn. Att jag i sammanhanget tog till medvetet provocerande uttryck som att språkvården ”suger” och ”sträckt vapen” var kanske mindre välbetänkt, och jag ber om ursäkt för det.

Thomas Rosenberg

(Publicerad i Läraren 5/9 2011 - här med författarens tillåtelse)