Det som binder oss finlandssvenskar samman är språket. Men vad händer när orden tar slut, och den språkliga väven blir ett nät fullt av hål? När fiskarna – dvs. det vi tänker och känner, allt det vi vill uttrycka - slinker igenom för att vi saknar de språkliga redskapen?

I en kolumn i Hbl (18.9.) tangerar Merete Mazzarella en del av den förlusten, i en betraktelse över hur svårt det tycks vara att hitta rätt stil och nyans då man vill uttrycka högtidlighet och sorg. Exemplen är två, bägge med anknytning till mordet på Anna Lindh. Även jag reagerade starkt på just de exemplen, bägge tagna ur samma tidning. I det ena uppgavs att Göran Persson var “djupt skärrad” (när envar såg att han nog var djupt skakad, men ändå behärskad), i det andra att Erkki Tuomioja var “nedbruten” - också det en tämligen malplacerad beskrivning.

Det är, som synes, inte bara finlandssvenskar som har svårt att hitta rätt valör i sammanhang som dessa, men med den tilltagande uttunningen av vårt finlandssvenska språk blir det sannerligen inte lättare. Jag är ingen språkvetare, men förmodar att förlusterna sker på åtminstone tre plan: för det första s.k. domänförluster, dvs. det uppstår begreppsliga luckor som omfattar allt större sektorer av livet, för det andra en brist på känsla för stil och nyans (jfr ovan) och för det tredje en syntaktisk osäkerhet gällande språkets djupstrukturer, med ordföljd, satskonstruktioner etc.

Ett språk lever självfallet enbart så länge det används. För oss finlandssvenskar är den sanningen speciellt viktig eftersom hela vår existens vilar på just språket. Vi talar, alltså finns vi till. Det är därför ingen händelse att våra språkvårdare varit så bekymrade över språkets tillstånd. Inspirerade av motsvarande arbete i Sverige har Svenska språknämnden i Finland, under professor Marika Tandefelts ledning, arbetat fram ett Handlingsprogram för svenska språket (som ett av Kulturfondens framtidsprojekt). Själva handlingsprogrammet, i form av en diger slutrapport med 10 konkreta tips för hur språket skall stärkas, offentliggörs nästa vecka så jag skall inte här dess mer föregripa dess innehåll.

Däremot finns det anledning att reflektera över vilken typ av språkvård som rent allmänt behövs för att stärka och bevara vårt språk, och vilka som bör stå för den. Därom kan man nämligen ha olika uppfattning. Lätt karikerat kan lägren delas upp i två: å ena sidan de språkliga “planekonomerna” som förordar professionell kontroll och planering, dvs. “språkpoliser”, å andra sidan “marknadsliberalerna” som betackar sig för all språklig övervakning och vill låta marknaden, dvs. ordbrukarna själva, bestämma.

Jag har i dagarna med intresse läst böcker skrivna av företrädare för respektive läger. Fredrik Lindström, känd från SVT, är en renodlad liberal, för att inte säga anarkist, som i några böcker (först “Världens dåligaste språk” och nu senast “Jordens smartaste ord”) vältaligt men tämligen yvigt talar för den totala friheten. Hans motpol är “Avhandlingens språkdräkt”, socialpsykologen Johan Asplunds nyligen utgivna, och tämligen bistra, bok om (bristen på) språklig stil och nyans inom fr.a. den akademiska världen.

Det är ingen slump att jag beskrev de två lägren i politiskt-ekonomiska termer. Språkvården är mycket långt en återspegling av den samhälleliga utvecklingen. Man kan t.ex. utan större överdrift säga att språkvården både som verksamhet och ideologi är sammanvävd med nationalstatens framväxt. Det gäller också den lilla “nationalstaten” Svenskfinland, med Hugo Bergroth som stilbildare och centralgestalt.

Parallellerna till samhällsutvecklingen är intressanta också för att de kan förklara en del av dagens tendenser. För om det är så att den nationellt baserade språkvården är förknippad med nationalstaten måste den sistnämndas gradvisa förvittring rimligtvis också leda till en motsvarande försvagning av den överhetliga språkvårdens legitimitet? Och det är väl exakt detta språkliga revoltörer som Lindström är ett uttryck för.

Och vidare: framhävandet av regionerna inom ett integrerat Europa måste väl också den ha sin motsvarighet på språkets område? Exakt, och den heter dialekternas och minoritetsspråkens renässans. Överallt i Svenskfinland (och på andra håll) blir det mer och mer accepterat att använda dialekt och dialektala uttryck. “Det är kolkko nu”, som Trygve Söderling noterade i sin radiokolumn i Hbl häromveckan, apropos Kokkoladialektens frammarsch i medierna. Liksom “knapsu” med Vittulabokens popularitet blivit gångbart i rikssvenskan.

Det är mot bakgrunden av språkvårdens historiska funktion naturligt att språkvårdarna som yrkesgrupp brukar vara måna om att hålla ett stadigt grepp om de språkliga tyglarna – och helst förvisar dialekterna till de domäner där de enligt dem hör hemma. Och att marknadslogiken småningom börjat tränga in också i språkvetarnas vardag. (Även om det sistnämnda främst sker förklätt till modern teknik; det riktiga definieras allt oftare på basis av frekvens, mätt i antalet träffar i en elektronisk databas.)

Det som gör den finlandssvenska språkvårdens sits extra svår är att vårt språk skall fylla så många funktioner samtidigt, i en situation då samtliga ben det står på är mer än lovligt svaga. Finlandssvenskan är en dialekt i förhållande till rikssvenskan, ett sammanbindande riksspråk i Finland och flera regionala dialekter inom detta standardspråk. En alltför stark betoning av någotdera benet kan allvarligt försvaga de andra. Vi har inte råd att förlora våra dialekter, men inte heller den för alla gemensamma standarden – en standard som dessutom bör vara begriplig i Sverige.

Den ekvationen är inte lätt att lösa. Men det ges inga alternativ, för vi är beroende av samtliga tre ben. Med handlingsprogrammet för svenska språket har språkvårdarna tagit ett viktigt första steg. Mycket återstår att göra – i en kamp som gärna kunde involvera också andra än dem som innehar den professionella språkvetenskapliga sakkunskapen.

 

Thomas Rosenberg

 

(Publicerad i Åbo Underrättelser 25/9 2003 - här med författarens tillåtelse)