Språkförsvaret har bett mig läsa och anlägga synpunkter på en antologi med texter av varierande slag, men alla med utgångspunkt i att svenska språket inte är självklart längre. Som finlandssvensk är jag välbekant med fenomenet – att ett språk måste hävdas för att överleva – men uppgiften att läsa om hur och varför svenskan t.o.m. som majoritetsspråk behöver försvaras har lärt mig mycket nytt. Samtidigt har min läsning bekräftat en tidigare insikt: Majoriteter är ofta omedvetna om sitt språk, minoriteter måste vara medvetna om de vill bevara sin egenart vars främsta bärare är språket. Jag har också reflekterat över faran i ”språkfundamentalism” och betydelsen av att förstå att alla människor har ett modersmål att värna om. Ingen äger heller ensam sitt språk. Så snart någon lär sig mitt språk så äger han/hon andelar i det.
Språkförsvaret är en seriös och flitig aktör vars skribenter långt ifrån är enögda. Texterna jag har läst bygger på värderingar som jag finner riktiga och sunda. De talar för ett språk, men de talar inte mot något annat. Även om fokus i texterna ligger på svenska språket så är omsorgen om andra språk och om betydelsen av breda språkkunskaper uppenbar. Här talas för de europeiska språk som tidigare var en naturlig del av skolans läroplan och här hävdas betydelsen av träning i de nordiska grannspråken. Det som sägs om svenska språket är välförankrat i en nordisk och europeisk gemenskap. De kunniga, och stronga, ställningstagandena för svenskan utanför Sveriges gränser träffar mitt i prick och tas tacksamt emot.
Den kloka gemensamma värdegrunden är tydlig, och den är kanske det kitt som håller ihop den annars rätt splittrade antologin. Man talar samma språk, men man diskuterar olika saker och väljer sina argument därefter. Fakta, fakta och åter fakta tycks vara de flesta skribenters bästa vapen. Att motståndarna, eller kanske snarare de språkomedvetna, egentligen inte vet hur landet ligger t.ex. vad gäller antalet talare av olika språk kan förvåna en läsare från ett land med en gammal språkstatistisk tradition. Listningen av stater som har, respektive inte har, språkstatistiska data är upplysande för att inte säga dråplig. Exemplen på de uppskattningar som måste göras då data inte finns är lätt förskräckande.
Inte bara sifferuppgifter, utan också hänvisningar till forskning finns det gott om i antologins texter. Effekten av undervisning i engelska från första klass eller av undervisning på engelska i skolor och i högre utbildning diskuteras kunnigt. Språkförsvarets skribenter är pålästa, vilket man gissar att deras motståndare inte alltid är. Flera texter följer arbetet med en språklag i spåren. Den som har satt sig in i de olika betänkanden som utkom under en räcka av år läser Språkförsvarets texter som repliker i ett samtal som pågick mellan flera parter i Sverige när det begav sig. Och man förstår att samtalet inte har upphört.
Texterna i Språkförsvarets antologi är grupperade under 10 teman. Detta motverkar det litet splittrade intryck som texterna annars ger. Här samsas artiklar, längre och kortare insändare i dagstidningar, någon avhandlingsrecension, brev till politiker och högskolerektorer inom samma pärmar. Ibland kan man som läsare tänka att något låter som en partsinlaga, men argumenteringen och de fakta som serveras är ändå av generellt intresse. De argument som används för mer undervisning på engelska är t.ex. desamma oavsett vilken högskolerektor det handlar om, följaktligen blir också motargumenten desamma. Näringslivets behov av personer som kan sälja svenska varor på kundens språk och inte enbart på engelska är detsamma oavsett vilket företag eller vilken bransch det än gäller. Att presentera de förluster som bristen på språkkunnig personal leder till med hjälp av en tydlig prislapp är säkert helt rätt grepp i sammanhanget.
Som läsare märker man snabbt att antologin är splittrad till sin form. Texterna representerar helt enkelt olika genrer. Stilistiskt och retoriskt ligger de ändå rätt nära varandra, vilket antagligen beror på att antalet skribenter ändå är begränsat. Det är inte en och samma röst som talar, men det är röster i samma kör i varje fall. Man kan förstås ändå fråga sig om inte dessa texter kunde ha fortsatt att finnas tillgängliga på Språkförsvarets webbplats. Ska allt publiceras eller ska läsarna hitta fram till webbplatsen på egen hand, eventuellt litet påpuffade?
En bok är en bok är en bok. Den kan läggas eller den kan hamna under näsan på någon som aldrig hört talas om Språkförsvaret och dess webbplats. Den ger en överblick som ingen innehållsrik webbplats, där man måste navigera själv, kan ge. Den tematiska indelningen ger läsare en första aha-upplevelse. En bok blir känd och omtalad som ingen webbplats blir. Personligen tackar jag ja till en bok, och jag är säker på att Språkförsvarets antologi också kommer att få god spridning i den här delen av det svenska språkområdet.
Helsingfors den 3 september 2011
Marika Tandefelt
professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors
