Några dagar före självständighetsdagen hade Stefan Wallin en kolumn i ÅU där han lugnande slog fast att "Vi går inte med på att splittra de svensk- och tvåspråkiga områdena och kommunerna utan hänsyn till de språkliga realiteterna". Detta låter som en välkommen ändring i partiets politik. Under den förra mandatperioden var ju SFP med och beslöt att två kommuner med svensk majoritet (Liljendal och Pernå) uppgick i en större tvåspråkig kommun med finsk majoritet (Lovisa), att en officiellt tvåspråkig kommun med svenskan som minoritetsspråk (Finby) uppgick i en större enspråkigt finsk kommun (Salo), samt att en del av en kommun med en stor svenskspråkig minoritet (Sibbo) överflyttades till en kommun där andelen svenskspråkiga var betydligt mindre (Helsingfors). Men Wallin visar ingen ånger över dessa beslut och längre fram skriver han: "Vi ska hålla alla alternativ öppna och inte akterseglas av dem som fattar de beslut vi inte själva fattar". Menar Wallin att "Om det ändå ska fattas beslut som är till skada för svenskan i Finland så är det bäst att också vi är med och fattar dem"? Att döma av SFPs agerande under den förra mandatperioden förefaller det vara just detta han menar.

Wallin nämner inte heller med ett ord att Finlands regering genom ratificerandet av den Europeiska Stadgan för Landsdels- eller Minoritetsspråk samt Europarådets Ramkonvention för Nationella Minoriteter redan har förbundit sig vid vittgående förpliktelser gällande skydd för svenska språket, bland annat uttryckligen vad gäller administrativa indelningar som t ex kommunstrukturen. Jag avstår här från att spekulera i om denna tystnad gällande Finlands regerings förpliktelser gentemot den svenskspråkiga befolkningen beror på okunnighet, eller på att Wallin inte vill skylta med sin egen delaktighet i gångna brott mot dessa. Allt detta får mig dock att dra mig till minnes ett par personligheter ur den finländska historien, den ena en välkänd herre och den andra alldeles okänd.

Samuel Werner von Troil föddes i Nousiainen1833 i en förmögen familj, och efter att ha fungerat bl a som domare och bankdirektör blev han 1885 vice ordförande i finländska senatens ekonomidepartement, vilket i praktiken innebar att han var Finlands regeringschef, underställd endast den av ryske kejsaren utnämnda generalguvernören. Då kejsaren år 1890, som en del i sina förryskningssträvanden, förordnade att Finlands postväsen skulle införlivas i det ryska inrikesministeriet, fick Samuel nog och avgick. Hellre avstod han från makten än att tvingas verkställa beslut som han ansåg vara olagliga och stred mot hans övertygelse.

Emil Frithiof Sirén föddes i en torparfamilj i Lappträsk socken år 1884, året innan Samuel blev satt att leda Senaten. När ryske kejsaren år 1901 lät upplösa Finlands armé och undertecknade det s k värnpliktsmanifestet fann Emil snart att han likt andra jämnåriga finländare var tvingad att göra krigstjänst i den ryska armén. Emil vägrade, men han nöjde sig inte med det. När det var dags för uppbåd vandrade ungdomarna från bygden i samlad tropp ner till hamnen i Lovisa där ett ryskt krigsskepp låg förtöjt. Historien förtäljer att den ryske kommendören först blev förnöjd, då han såg att så många ungdomar kommit för att inställa sig till krigstjänst. Men den glädjen blev kortvarig, för strax tog en av pojkarna till orda och förklarade att i Finland gäller Finlands lag och grundlag, och att varje försök att tvinga finländare att tjänstgöra i den ryska armén var lagstridiga. När talet var slut vände pojkarna på klacken, tågade hem till Lappträsk igen och ställde till med en hejdundrande fest.

Samuel kände aldrig till Emils existens, men Emil hade säkert hört talas om Samuel, kanske till och med låtit sig inspireras av hans rakryggade motstånd mot förryskningen. Och Lappträskpojkarnas orädda trots inspirerade också andra. Vad skulle ha hänt om Samuel Werner von Troil skulle ha fogat sig i maktens påbud och suttit kvar för att verkställa en förryskningpolitik som var till skada för hans eget folk? Vad skulle ha hänt om Emil och de andra pojkarna från Lappträsk skulle ha tänkt att det nog inte är någon vits att vifta med Finlands lag och grundlag när det ändå sist och slutligen är kejsaren som bestämmer? Kanske skulle vi då än idag behöva kämpa inte bara mot förfinskning utan också mot förryskning.

Samuel Werner von Troils sonsons dotterson råkar vara samma person som Emil Fritiof Siréns sonson, nämligen undertecknad. Många är de finländare som har hjältemodiga förfäder att minnas, och hos dem kan vi söka kraft och inspiration för att möta dagens utmaningar. Det borde även Stefan Wallin göra.

Ska vi någon gång få höra Stefan Wallin offentligt tala om för statsministern att i Finland gäller den Europeiska Stadgan för Landsdels- eller Minoritetsspråk och att några kommunfusioner som försvagar svenskans ställning följaktligen helt enkelt är olagliga?

Ska vi någon gång för höra att Stefan Wallin avgår från regeringen därför att han inte tänker delta i att verkställa beslut som är olagliga, skadar svenskans ställning, och strider mot hans egen övertygelse?

Först då kan vi konstatera att även Stefan Wallin besitter en moralisk styrka jämförbar med den som för länge sedan visades av en senator från Nousiainen, ett gäng bondpojkar från Lappträsk, och många andra som har fallit i glömska eller vars minne endast bevaras hos deras egna efterkommande.

Anders Sirén

(Publicerad i Vasabladet 16/12 2011 – här med författarens tillåtelse)