"Vad eftersträvar de som talar om tvåspråkiga skolor?" frågar Mikaela Nylander i sin insändare den 16.12. Som en av de första som diskuterade ämnet i ÅU tackar jag för passningen. Först vill jag konstatera att själva termen "tvåspråkig skola" tyvärr inte var väl vald. Ordet "skola" kan betyda en byggnad, en utbildning, eller en administrativ enhet. Ordet "tvåspråkig" innebär vanligen någon typ av jämbördighet mellan två språk, men just i Finland har det istället ofta kommit att betyda att "Alla talar bara finska utom några finlandssvenskar som vid sällsynta tillfällen också talar lite svenska sinsemellan". Det har blivit många missförstånd när det funnits olika tolkningar av de här begreppen.

När jag tidigare föreslog en ändring av den nuvarande uppdelningen i svenska respektive finska skolor var jag ute efter följande:

1. Att ge alla finskspråkiga elever möjligheter att - om de så önskar - lära sig behärska svenska riktigt bra.

2. Att ge alla svenskspråkiga elever möjlighet att lära sig behärska finska riktigt bra.

3. Att bevara och utöka de "svenska rum" som (vissa) svenska skolor idag utgör - miljöer där svenska är det naturliga sättet att kommunicera på.

Idag misslyckas skolan med allt detta. Barn från finskspråkiga hem har mycket begränsade möjligheter att lära sig svenska riktigt bra. Skolgång i svensk skola är en möjlighet bara för dem som redan kan svenska. Språkbadsskolor står öppna för barn som inte kan svenska, men möjligheterna till naturlig kommunikation på svenska utanför klassrummet är där begränsade, vilket hämmar språkinlärningen.

De flesta svenskspråkiga barn lär sig finska riktigt bra, dock snarare för att de använder språket i vardagen än för att de studerar det i skolan. På orter där man under barndomen har lite kontakt med finskan i vardagslivet är skolundervisningen ofta otillräcklig som förberedelse för ett vuxenliv där kunskaper i finska är oumbärliga.

Från många platser - Åbo, Esbo, Björneborg m fl - rapporteras om "svenska" skolor där eleverna talar finska sinsemellan vid grupparbeten och på rasterna. Dessa skolor har alltså förlorat sin roll som "svenska rum". När t o m elever som själva identifierar sig som "finlandssvenskar" föredrar att tala finska sinsemellan är det början till slutet för finlandssvenskheten.

Istället för den nuvarande ordningen föreslår jag att följande utbildningsalternativ ska finnas att välja mellan:

1. Svenskt Rum. Undervisningen ska här ges huvudsakligen på svenska, i lokaler där svenskan är det naturliga samtalsspråket i alla sammanhang, också på skolgården. Också finskspråkiga barn bör kunna tas in här, men endast i sådan omfattning att svenskans ställning som det naturliga samtalsspråket förblir ohotad. Eleverna bör också utveckla goda färdigheter i finska. På orter där svenskan dominerar i vardagslivet bör därför stor vikt läggas vid praktisk träning i att kommunicera på finska.

2. Finsk-svensk utbildning. Detta alternativ är till för barn vars förstaspråk är finska men som önskar lära sig också svenska riktigt bra. Sådan utbildning skulle dels rikta sig till den typ av elever som idag går i språkbadsskolor, dels till sådana elever som idag går i svensk skola fast de bäst behärskar, och föredrar att kommunicera på, finska. Undervisningen skulle ske på båda språken, i grupper anpassade efter elevernas förkunskaper. Sådan svensk-finsk utbildning skulle i vissa fall kunna hålla till i samma byggnader som "Svenskt Rum"-utbildning, eftersom kontakt med svenskspråkiga barn skulle främja de finskspråkigas inlärning av svenska. Detta är dock lämpligt endast på orter där svenskans ställning är så stark att man inte riskerar att finskan tar över som "rastspråk". Andra möjligheter är att finsk-svensk utbildning anordnas i separata skolor eller som parallellklasser i annars helfinska skolor. I sådana fall bör det finnas nära samarbete med "Svenskt Rum"-skolor, så att finskpråkiga elever ges möjlighet till "språkduschar" i helsvensk miljö.

3. Finsk utbildning. Detta alternativ är till för de finskspråkiga som anser att den nivå av färdigheter i svenska som erhålls i dagens finska skola är tillräcklig.
 
Denna ordning skulle innebära fördelar för många och nackdelar för ingen. Svenskans ställning skulle stärkas kraftigt utan några nämnvärda extra kostnader.

Anders Sirén

(Publicerad i Åbo Underrättelser den 20/12 2011 - här med författarens tillåtelse)