Språkförsvaret har givit ut en anspråksfull antologi
Av Jürgen Honig
Översättning: Hillo Nordström
Engelskan tränger allt snabbare in i nationalspråken. Detta skapar ett tilltagande obehag, inte bara i Tyskland, utan också i Sverige, där man även i övrigt är så positiv till ”nymodigheter”. För knappt tio år sedan fann en rad svenskar varandra, drivna av kärleken till sitt språk. De grundade nätportalen ”Språkförsvaret” – www.sprakforsvaret.se – på tyska lämpligen översatt till ”Sprachwehr”. Inom loppet av några få år utvecklades den till ett nätverk, en sorts lobbyist-plattform, som i skarpa ordalag kämpar för att hejda engelskans okontrollerade anstormning mot modersmålet. Språkvännernas hittills högst prioriterade projekt var tillblivelsen av en svensk språklag, som trädde i kraft den 1 juli 2009.
I Deutsche Sprachwelt ("Das Schwedische verteidigen", DSW 45, sid 4) beskrev professor Frank-Michael Kirsch utförligt och inlevelsefullt Språkförsvarets bevekelsegrunder och aktiviteter. Nu har Språkförsvaret under ledning av ordföranden Per-Åke Lindblom och hans ställföreträdare Arne Rubensson samlat nätverkets mest slagkraftiga texter i en antologi: "Svenskan - ett språk att äga, älska och ärva", dvs "Schwedisch haben, lieben, erben", eller för att följa originalets alliteration *) "... schützen, schätzen, schenken".
I tio huvudkapitel med 33 separata bidrag samt ett manifest angriper Språkförsvarsförfattarna så gott som fullständigt allt som enligt deras uppfattning för tillfället äventyrar modersmålet, och de varnar för vilka följderna skulle kunna bli, om man inte sätter hårt mot hårt från första början. Motståndaren hittar man på många områden inom det dagliga livet. Denne befinner sig ihärdigt på frammarsch: Inom näringslivet, särskilt genom beredvilliga hjälpredor: reklamnissarna; i tryckta såväl som ljud- och bildmedier vilka fullkomligt översvämmas av det anglosaxiska; inom myndigheterna på alla nivåer där man tanklöst ger efter för engelskan; inom utbildningen som lika gärna spelar ut det anglosaxiska kortet. Denna utveckling är identisk med den vi alltför väl känner igen från det tyska språkområdet.
'
Författarna försäkrar gång på gång - och absolut trovärdigt - att de inte surfar på någon främlingsfientlig våg. Dessutom är de väl medvetna om att engelskan för det mesta inte dyker upp som en angripare, utan att man släpper in den godvilligt, som en trojansk häst. Varför? undrar vi. Av enfald? Bekvämlighet? Självbedrägeri? Av rädsla att inte kunna hänga med i den hysteriska globala konkurrensen? Av beredvillighet att ständigt vara den för tillfället starkaste bossen till lags?
Talande exempel är radio och tv i Sverige. Visserligen, med drygt nio miljoner invånare har de offentliga institutionerna inte tillgång till resurser som exempelvis ARD, ZDF, ORF m fl förfogar över. Därför är antalet medarbetare begränsat, och de som finns behärskar för det mesta bara engelska. Den fatala följden: Pidgin A frågar, Pidgin B svarar. Rentav galet är väl att man först får höra det engelska uttalandet och sedan det hela även på svenska. Inom tv är framförallt de privata kanalerna rena avspelningsstationer för genomgående icke-dubbade amerikanska filmer.
Det låter överdrivet och elakt. I själva verket handlar det dock om ett mycket farligt fenomen: Det fastnar alltid någonting. Det för Sveriges kultur främmande språket och tänkesättet sipprar in och breder ut sig. Människorna hör ingenting annat, och sedan vill de ingenting annat, för slutligen känner de inte till någonting annat.
Sådana missförhållanden påtalar boken och blir på så sätt en föredömlig och idéskapande mönstersamling för alla som ägnar sig åt liknande hjärtefrågor. Särskilt fängslande är Språkförsvarets agerande för den svenska språklagen, som på ett avgörande sätt bidrog till dess tillkomst.
Några onödiga svaga punkter måste ändå nämnas: Aktualiteten minskar genom att de återgivna artiklarna oftast är av äldre datum. Dessutom återger Språkförsvaret visserligen ordagrant sitt utkast till en svensk språklag. Däremot letar vi förgäves efter själva lagen, som slutligen trädde i kraft den 1 juli 2009. Förvånande är även att Språkförsvarets manifest återfinns lite undanskymt i slutet av antologin. Man kunde också önska sig fler hänvisningar till konkreta framgångar som Språkförsvarets arbete har lett till.
Boken erbjuder visserligen utomordentligt träffsäkra diagnoser av sakernas tillstånd, dock utforskas deras orsaker inte tillräckligt. Varför är det så lätt för engelskan att infektera andra språk? Svenskan är inte teknikens språk, inte de filosofiska utläggningarnas, inte bankväsendets. Svenskan, där man ännu kan ana en mängd urgermanska, är lyrikens, de vilt flammande känslornas språk. Med all rätt har Tomas Tranströmer belönats med 2011 års Nobelpris i litteratur, folk slukar Henning Mankells och Stieg Larssons böcker. I en sådan språkvärld finner den inom vissa områden kolossalt praktiska engelskan en god resonansbotten. Även sådana funderingar borde ha funnits med i boken.
Således är detta ambitiösa verk, sin fina titel till trots, endast av begränsat intresse för sådana utländska iakttagare, som gång på gång hänvisar till den "stora förebilden" Sverige. Tillståndsanalysen är snarast sorglig för utländska läsare. Men artiklarna, tankeskrifterna osv är ändå absolut lämpade att ge språkförsvarare utanför Sverige användbara impulser.
Boken bärs framförallt av den goda viljan, att motarbeta den smygande anglosaxiska infiltrationen av det vackra, högkulturella svenska språket. Denna ambition är värd all uppskattning, och Språkförsvarets nätverkare strävar mot sitt mål på ett föredömligt sätt. Det återstår bara att önska att boken ska väcka många svenska läsare, så att dessa kan skatta och skydda sitt språk och skänka det till kommande generationer.
