Ska vänstern syssla med språkfrågor, speciellt svenskans förhållande till engelskan, eller är detta uttryck för skum, nattstånden nationalism? Kan man vara emot Irakkriget utan att samtidigt vara emot engelskans expansion på svenskans bekostnad i Sverige inom allt fler domäner?

Alla språk är naturligtvis klassneutrala i sig. Frågan är bara i vilket socialt och politiskt syfte ett språk används. Ett språk kan användas för att skapa distans eller för att hålla en klass utanför. Detta var fallet under 1600- och 1700-talet, då en stor del av överklassen i Europa gick över till att prata franska inom sig. Men ett språk kan också fungera som en vägröjare på ungefär samma sätt som de europeiska missionärerna i Afrika och Söderhavet på 1800-talet, som i de flesta fall var intimt lierade med respektive kolonialmakt. Idag fungerar engelskan som vägröjare för USA-imperialismen. Detta betyder inte att alla som har engelska som modersmål skulle vara USA-imperialismens hantlangare – tvärtom återfinns de engelsktalande på hela den politiska skalan. Det betyder inte heller att det är fel att använda engelska som andraspråk (som jag själv gör).

 

Vem som tjänar mest

Frågan står i stället vem som tjänar mest på engelskans expansion och vilka konsekvenser denna har för alla mindre språk. Anglosaxisk litteratur, filmer och tv-program tränger ut motsvarande produkter från andra språkområden i Sverige och andra länder. Vilka tjänar mest på det? Svaret är givet: de stora amerikanska (och brittiska) mediaföretagen, som naturligtvis har respektive regeringars välsignelse. Dessutom sprid amerikanska värderingar, ”the Armerican way of life”, på köpet. Det är ingen tillfällighet att vissa amerikanska filmbolag ålägger sina svenska distributörer att behålla de engelska filmtitlarna.

Engelskan får också status av att vara ”finare” än alla andra språk, vilket slår igenom inom reklamens och musikens värld, en verklig masskultur. I den senaste Eurovisionsschlagerfestivalen var till exempel nästan alla sångbidrag på engelska.

 

Halvdan språklag

Regeringen lade tillsammans med vänsterpartiet fram en språkproposition, ”Bästa språket”, den 24/9. De fyra målen angavs till:

• Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
• Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
• Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
• Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Detta är ett fall framåt. För första gången kommer Sverige att få en samlad språkpolitik, vilket innebär att riksdag och regering i fortsättningen kan ställas till svars för hur den genomför sina egna beslut. Dessutom inrättas en central språkvårdsmyndighet, vilket språkvårdsorganisationerna i Sverige kämpat för.

Men på en avgörande punkt brister propositionen. Den slår inte fast att svenska ska vara officiellt språk i Sverige. Fortfarande råder den absurda situationen att det finns fem officiella minoritetsspråk i Sverige, men inget officiellt majoritetsspråk. Svenska är officiellt språk i Finland och inom EU, men inte på hemmaplan. Propositionen motiverar sin linje med en samling svepskäl. Det är inte ”oproblematiskt” att ha ett officiellt språk, trots att svenska redan är officiellt språk i EU – och i Finland. Det finns de ”inom svensk offentlig förvaltning och i internationella sammanhang” (d.v.s. inom utrikesförvaltningen) ”som har rätt att använda andra språk än svenska”. De nationella minoritetsspråkens ställning i den offentliga sektorn är redan reglerad i lag och de inom utrikesförvaltningen som har ett nationellt minoritetsspråk som modersmål, kan säkert också tala svenska. Problembeskrivningen känns inte igen från Finland och Norge, som båda länge har haft officiella språk

Den verkliga orsaken till regeringens och vänsterpartiets hållning är att de inte vill inse, eller inte bryr sig om, att engelskan utgör ett hot mot svenska språkets fortbestånd, särskilt inom den högre utbildningen. Därmed bereder de marken för ett språkbyte uppifrån. En språklag behövs både som en kraftfull markering och som något att luta sig emot i tveksamma fall.

 

Svenskans situation

Situationen är allvarligast på landets universitet, där svenskan håller på att dö ut framför allt inom den naturvetenskapliga sektorn, alltmedan engelskan tar över. Svenskan används allt mindre som vetenskapligt vardagsspråk, vilket kommer att få konsekvenser för demokratin och folkbildningen. Regeringens högskoleproposition, ”Ny värld – ny högskola” (2004/05:162), berör inte med ett ord svenskans ställning på landets högskolor. Den enda konkreta åtgärd som har någon anknytning till svenska språket, som regeringen uppdrar åt Högskoleverket att genomföra, är att ”ta fram och regelbundet uppdatera en elektronisk svensk-engelsk ordbok för den högre utbildningen”. Det är märkligt att Vänsterpartiet aningslöst har ställt sig bakom denna proposition.

Det finns inget annat land inom EU som har sålt ut sitt språk på samma sätt som Sverige har gjort. I EU-sammanhang (främst i ministerrådet och även i EU-kommissionen) har tolkning och översättning till och från svenska minskat med cirka 90 procent sedan den 1 maj förra året. Detta är naturligtvis en medveten politik från regeringens och utrikesdepartementets sida. När statsminister Göran Persson i oktober förra året mötte Chirac i Elyséepalatset, hade Persson tänkt tala engelska. Chirac satte emellertid p för detta genom att kräva att samtalen skulle föras på franska respektive svenska. Chirac tvingade alltså Persson att tala svenska!

 

Sverige förhandlade bort svenskan

Det finns ett europeiskt patentverk, där patentansökningar behandlas på engelska, tyska och franska. För att ett patent ska träda i kraft, gäller kravet att patenttexten måste översättas till ett av landets officiella språk. För några år sedan förhandlade Sverige och Danmark bort detta villkor, medan till exempel Finland vägrade.

De svenska elevernas kunskaper i andra främmande språk än engelska har försämrats och Sverige håller på att få en generation gymnasister, som har sämre språkkunskaper än sina föräldrar. Framför allt har kunskaperna i tyska, EU:s största språk, och franska, som har stor internationell spridning, försämrats. Spanskan har klarat sig bättre. Konstruktionen av språkvalen i grund- och gymnasieskolan, vilken gynnar taktikval, leder till att de flesta elever bara blir tvåspråkiga: svenska och engelska. Men det är en illusion att tro att engelskan är gångbar i hela världen. Dessutom leder bristande kunskaper i andra främmande språk än engelska att man frivilligt avstår från massor av andra kunskapskällor. Man blir helt enkelt mindre bildad.

 

Engelskan breder ut sig

Antalet skolor i Sverige på grundskole- och gymnasienivå, som i första hand bedriver undervisning på engelska, har också ökat. En radikalt ny dimension har tillkommit i och med detta, eftersom anglifieringen därmed får en officiell bas med svenska skattemedel. Ingen forskning visar att dessa elever blir bättre på engelska än elever som läser svenska och engelska på sedvanligt sätt. Tvärtom, risken är uppenbar att de förlorar delar av svenskan. Det viktigaste som kan göras i stället är att stärka modersmålens ställning i skolan, som grund för kunskapsinhämtning.

Språk föds och dör. När iriskan trängdes undan som förstaspråk på Irland på 1800-talet var det inte bara ett resultat av den engelska kolonialmaktens förtryck, potatispesten och massutvandringen från den irländska landsbygden till städerna och Amerika, utan också en följd av att iriskan fick en ”bonnstämpel” på sig. Därför måste man också vara uppmärksam på den statusförskjutning vad gäller svenskan, som idag sker. Och då är faktiskt detaljer, som namngivning betydelsefulla: ”Kista Science Tower”, ”Solna Vikings”, ”Solarium Sunshine”, ”hair & face” och så vidare.

 

Varför ska man försvara svenskan

Detta leder osökt in på frågan varför svenska språket måste försvaras. Den språkliga mångfalden i världen har ett värde i sig. Språket skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien. Att kämpa mot engelskans expansion i Sverige har ingenting med trångsynt nationalism att skaffa - tvärtom. Genom att försvara det svenska språkets ställning i Sverige och Finland, försvarar vi indirekt alla andra mindre språk i världen.

Trots att c:a 75 procent av Sveriges befolkning kan både svenska och engelska, är detta uttryck för språklig enfald, försåvitt språkkunskaperna begränsas till dessa två språk. Tvärtom bör mångspråkighet uppmuntras, eftersom detta är nationell kunskapsresurs. Svenska elever bör uppmuntras att lära sig minst två främmande språk, helst tre. Språkkunskaper är en genväg till möten med andra kulturer och annan unik kunskapsproduktion.

Att prioritera engelskan på bekostnad av andra stora språk är slutligen också ett uttryck för en kortsynt politik och bristande omvärldsanalys. Engelskans segertåg i världen är på intet sätt oundvikligt. Engelskans ställning hänger intimt samman med USA:s ekonomiska styrka och politiska ställning i världspolitiken. En finländsk språkvetare påpekade härförleden i ett mail till mig att USA:s krig i Irak kommer att försvaga engelskans ställning. Sedan gammalt finns det ett också utbrett motstånd i Latinamerika mot att lära sig engelska – gissa vilka politiska associationer som engelskan ger.

 

Många språk större än engelskan

CIA:s National Intelligence Council förutspår att Kina kommer att uppnå samma BNP som USA 2042, men många bedömare tror att det kommer att ske betydligt tidigare. Engelskan är fortfarande det största andraspråket i världen, störst på internet (25 – 30 procent), men redan idag är kinesiskan näst störst på internet med 15 procent och den andelen växer snabbt. Som modersmål är både kinesiskan och spanskan större än engelskan, liksom att arabiska, urdu, hindi och bengali också kommer att gå förbi engelskan av demografiska skäl. Framförallt Kina och Indien, också en framtida ekonomisk stormakt, kommer säkert att inse betydelsen av att ”slå mynt av” sina egna huvudspråk i framtiden, på samma sätt som USA och Storbritannien gör idag.

Alla skäl talar alltså för att vi ska slå vakt om svenska språkets ställning i fortsättningen. Jag tror inte att de som medvetet eller omedvetet vill degradera svenskan till ett språk som enbart talas vid köksbordet ingår in någon gigantisk konspiration. Det är i så fall fråga om en ”dumskallarnas sammansvärjning”, som snarast är summan av allsköns historie- och principlöshet, obildning och opportunism, med särskild utbredning i det ekonomiska och politiska etablissemanget i Sverige. Men flatheten finns även i vänstern.

Per-Åke Lindblom

Språkförsvaret: http://www.sprakforsvaret.se

E-post: [email protected]

(Publicerad i ”Proletären” den 13/10 2005 – artikeln skiljer sig från artikeln i Internationalen den 29/7 genom ett aktualiserat avsnitt om ”Halvdan språklag”)

 

Tillbaka till Artikelarkivet