På mitt skrivbord ligger en bok med titeln "Nordic Information Society Statistics 2002". Det är en rapport om hur nordborna använder datorer och den nya informationsteknologin, utgiven av de statistiska centralbyråerna i Norden.Den är från pärm till pärm skriven på engelska. Det finns inte ens någon kort sammanfattning på något nordiskt språk.

So what? Än sen då? Det är väl bra att även folk som inte talar något nordiskt språk kan läsa om våra framgångar när det gäller internet, mobiltelefoner och IT. Det är sant, men samtidigt är denna rapport ett av många tecknen på att engelska språket mer och mer tränger undan nordiska språk; att engelskan erövrar språkdomäner.Världsspråket engelskan har blivit vår tids lingua franca samtidigt som det mer och mer blir ett maktens språk i Sverige och övriga Norden.

En minister i t ex Göran Perssons regering läser engelska texter varje dag och talar kanske lika ofta engelska. En ledamot i Sveriges riksdag använder uppskattningsvis engelskan i sitt arbete en gång i veckan.En kommunalpolitiker talar eller läser engelska i tjänsten ett par gånger om året. Bland alla svenskar är det en fjärdedel, alltså omkring två miljoner individer, som inte ens klarar av att föra ett enkelt samtal på engelska.

Ju högre upp i hierarkin, desto mer engelska. Svenskarna kan delas in i ett A- och ett B-lag; de som kan använda världsspråket och de som inte kan. Därför kan man anta att sannolikheten är ganska liten för att en arbetslös medelålders man i Norrlands inland med dålig skolutbildning går ut på trappan en vintermorgon och tyst undrar för sig själv: where is my kick sledge?

På mitt skrivbord ligger också en bok med titeln "Engelska språket som hot och tillgång i Norden". Det är en forskningsrapport som Nordiska ministerrådet gav ut för några månader sedan. Den behandlar engelska språkets ställning i Norden. D e n är skriven på svenska. I rapporten som bygger på tio utredningar av språkforskare i de nordiska länderna ges ett entydigt besked om att engelskan är på stark frammarsch i hela Norden. Vi håller på att förlora viktiga språkdomäner, alltså samhällsområden där engelskan ersätter det egna språket. Den utvecklingen är mer oroande än när vi stoppar in låneord från andra språk i det egna modersmålet.

När engelskan övertar viktiga språkdomäner blir det också ett maktens språk. Det är i och för sig inget nytt att makten har ett eget språk. Tyskan var länge filosofins, konstens och vetenskapens språk. Franskan har spelat en liknande roll. Under 1600- och 1700-talen parlerade den svenska överklassen gärna på franska. Långt in på 1900-talet tävlade de tyskspråkiga länderna med Frankrike och England om att leda den filosofiska och teknologiska utvecklingen.

Idag är svenskarnas kunskaper i tyska språket mycket begränsade medan vi klarar engelskan bättre än någonsin tidigare. Professor Kenneth Hyltenstam vid Stockholms universitets centrum för tvåspråkighetsforskning frågar sig till och med om engelskan är ett främmande språk eller ett andraspråk för svenskarna.

Samtidigt överskattar vi nog ofta vår kunskaper. Många av oss talar vad som dräpande kan kallas för cirkusengelska. Det är och kommer alltid att förbli en stor skillnad mellan att använda sitt modersmål och ett annat språk. Modersmålet är en stomme i vår identitet, och om vi har en själ torde den ligga tätt intill språket. Vår verklighetsuppfattning filtreras genom språket.

Samtidigt måste vi slå fast att det aldrig är någon tung börda att bära ett annat språk. Problemet ligger i att alla inte har detta språk; att engelskan som lingua franca skapar ett B-lag som inte alls kan använda detta internationella hjälpspråk som samtidigt fungerar som maktens språk i det egna landet. Undersökningar visar ju att omkring en fjärdedel av svenskarna inte förstår engelska, inte ens i enkla sammanhang. Däremot måste en toppolitiker behärska engelska. Samma sak inom storföretagen och vid akademierna där engelskan breder ut sig. Vid universiteten och högskolorna sker studierna alltmer på engelska, längst har det gått inom ämnesområdena teknik, naturvetenskap och medicin. Engelskan har blivit vetenskapernas språk. Vår tids latin?

Ett exempel: vid den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet är forskarutbildningen dominerad av engelskan; 70 procent av den muntliga undervisningen sker på engelska, 87 procent av kurslitteraturen är engelskspråkig.

Om man vill kan man alltså se engelska språket som ett hot när hela språkdomäner kapitulerar. Men naturligtvis är engelskan också en fantastisk möjlighet som ett verktyg att nå ut i världen, förstå ting som språkbarriärer kan hindra, en tillgång därför att ett språk aldrig är en börda tung att bära.

Men för nordborna finns det flera invändningar. Det nära släktskapet mellan danskan, svenskan och norskan är ett viktigt kitt för den nordiska sammanhållningen och identiteten. I en tid med flytande gränser och värderingar ska denna identitet inte underskattas, även om det vore förödande om vi blundade för det faktum att de nordiska länderna mer och mer blir flerkulturella stater med invandrare och flyktingar från jordens alla hörn och för vilka det nordiska, eller nordiska språk, inte är någon självklarhet och där den nordiska identiteten kan vara svårt att finna.

Det finns också motkrafter. I fjol föreslog den svenska parlamentariska utredningen Mål i mun en rad insatser för att stärka det svenska språket i en tid då både engelskan som lingua franca och olika invandrarspråk förändrar den svenska språkkartan. Det är meningen att kulturdepartementet ska lämna en proposition senare i år som bygger på utredningens förslag. Vi får hoppas att det ger ökad styrka åt svenska språket i en tid då det inte längre är en självklarhet vilket mål en person i Sverige har i munnen.

Ännu viktigare är måhända den rekommendation som Nordiska rådet antog vid sin session i Helsingfors i höstas. Den syftar till att stärka den nordiska språkgemenskapen. Rekommendationen är mycket omfattande och riktas till största delen till nordiska ministerrådet som nu ska ta itu med bl a följande förslag:

• Skapa ett överordnat organ med ansvar för nordisk språkgemenskap.
• Utreda finansiering av nordiska lektorat vid högre läroanstalter i Norden.
• Utarbeta en språk- och kulturportal riktade mot skolorna.
• Inrätta en fond för språkläromedel.
• Skapa en elektronisk ordbok som ska vara tillgänglig på internet.
• Utvidga arbetet med att utveckla språkteknologiska redskap.

Men rekommendationen riktar sig även till de nordiska regeringarna som uppmanas att säkra kunskaperna om både de skandinaviska som de västnordiska och finska språken genom skolornas läroplaner, och att ställa krav på minimikunskaper i nordiska språk och kultur i lärarutbildningarna. Med andra ord, skulle alla dessa punkter genomföras skulle plattformen för den nordiska språkgemenskapen bli betydligt större och stabilare än den är idag.

Politikerna bakom rekommendationen, det är den socialdemokratiska gruppen i Nordiska rådet, säger i sitt nu antagna förslag att det naturligtvis är en tillgång att allt fler kan tala engelska, "men att det gör oss fattigare om vi inte längre kan kommunicera med varandra inom Norden på våra egna språk." Vi hoppas att det blir mer än en from förhoppning; fler än jag har väl upplevt att folk i rent nordiska sammanhang kan ha svårt att förstå varandra, och att engelskan som det nya lingua franca blir livlinan när den nordiska språkgemenskapen inte räcker till.

I Nordiska ministerrådet ska man nu ta itu med rekommendationernas olika punkter och flera kommer att ingå i vad som ska kallas Nordplus - språk, ett stödprogram 2004 för språk. Den nordiska språkkonventionen från 1987 blir också utvidgad i och med att samiska, grönländska och färöiska ska omfattas av konventionen tillsammans med de fem andra nordspråken. Det är ju gott och väl, men fortfarande fungerar språkkonventionen dåligt; orsaken är att det finns inga sanktioner att ta till när en myndighet bortser från de språkkrav som medborgarna har enligt konventionen.

Det fanns en tid då nation och språk kopplades till varandra. Nu löses både språkgränser och nationsbegrepp upp. Vill det sig illa kan det gå som föreståndaren för Svenska språknämnden, Olle Josephsson, anser, att engelskan blir ett utestängande språk för många nordbor, att språkklyftorna blir klassklyftor. När var fjärde svensk säger att han eller hon inte klarar ett enkelt samtal på engelska, då finns klyftan där redan.

Förre lundaprofessorn i engelska, Jan Svartvik, har formulerat engelskans roll idag: "I speak English har blivit världsmedborgarens lösenord i vår tid. "Ett alternativt lösenord kunde vara: Jag talar svenska o c h engelska. Med tillägget: a kick sledge heter spark på norrländska.

Sture Näslund

(Artikeln först publicerad i Nordisk Tidskrift 1/2003 - publicerad här med författarens tillåtelse.)

 

Tillbaka till Artikelarkivet