Folkpartiets förslag till integrationspolitik är ett slag i luften. En stor del av det ansvar som Lars Leijonborg lägger på invandrarna slår tillbaka mot de infödda svenskarna. Det skriver professor José Luis Ramírez vid Södertörns högskola i serien "Vägen in i Sverige".

Debatten om Leijonborgs förslag om invandrarna och språket är vilseledande. Debatten tycks gälla invandrarnas goda kunskaper i svenska. Men förslagets krav på lagstiftning - hur den nu skulle vara möjlig att efterleva - gäller bara dem som söker svenskt medborgarskap, inte alla invandrare.

De som aldrig söker svenskt medborgarskap omfattas inte av Leijonborgs krav och kan leva livet ut och till och med gå i pension i Sverige utan att behöva lära sig svenska (om han eller hon mot förmodan skulle önska detta). Stödargumentet att man inte kan få ett fungerande samhälle och goda arbetsförhållanden utan ett gemensamt språk blir därför ett slag i luften.

Vad är det för nytta med en sådan lag och vad har det med invandrarpolitiken att göra? Självfallet skall invandrarna dela ansvaret för landets välfärd och demokrati med de infödda. Rättighetskraven är högljudda nog. Vi behöver också en deklaration om det mänskliga ansvaret. Frågan är om ansvar skapas med lagar. Man kan inte heller kräva ansvar från någon om man inte ger denne möjlighet att ansvara.

Om några tycker att invandrarna skall kunna svenska, då skall man se till att det skapas ett rymligt, pedagogiskt och väldifferentierat undervisningssystem för detta. Invandrare kan vara av många olika slag, från analfabeter till högutbildade, från nyfödda till gamlingar. Detta intresserar inte Leijonborg och därför är hans invandrarpolitik allt annat än invandrarvänlig.

Många invandrare har känt sig kränkta av Leijonborg. De flesta gör så gott de kan för att förvärva kunskaper med de medel som ställs till förfogande. Ingen är så dum att han inte vill lära sig svenska så långt det går. Leijonborg har inget bevis för att invandrare skulle vara håglösa. Och vem skulle i så fall förlora mest på det? Utan språkkunskap blir man hänvisad till arbetsuppgifter som andra skyr. Men Leijonborg tycker att "land skall med lag byggas": invandrarna skall tvingas för deras eget bästa. Paternalistisk moralism så det förslår.

Den väckta debatten får ett speciellt perspektiv med tanke på det svenska språkets ställning. Leijonborg ställer krav på underklassen som han inte ställer på den engelsktalande eliten. Värre än så: han vill kräva kunskap i svenska men inte medge rättighet att utöva det som han kräver. Men krav och rätt måste gå hand i hand. Om jag kräver att folk skall kunna svenska så skall de ha rätt att t ex utbilda sig och skriva sina forskningsrapporter, avhandlingar, eller vad det nu gäller på svenska. Man skall också kunna kräva att all verksamhet skall ske på svenska. Man skall också kunna kräva datasystem och instruktioner till olika varor på svenska. Om man inte ställer sådana rättighetskrav vad är då det svenska språkkravet värt? Är det till för att gå till livsmedelsaffären och för att göra vad chefen säger?

Att kräva kunskap i svenska innebär rätten till användning av svenska i alla sammanhang, en rätt som saknas i Sverige idag. En gammal liberal princip är "likhet inför lagen". Man kan inte kräva av de svagaste i ett samhälle något som en överklass av företagsledare och en akademisk elit är befriade från. Det håller på att skapas en gräddfil som utestänger alla svensktalande som inte kan hävda sig på engelska, som det var med latinet under medeltiden.

En stor del av det ansvar som Leijonborg lägger på invandrarna faller egentligen på värdfolket. Det svenska samhället har olösta problem med invandrarna snarare än tvärtom. Vi måste vända upp och ned på integrationspolitiken om vi skall ro den i hamn.

José Luis Ramírez

Publicerat på ”Opinion/Aktuella frågor – Sydsvenska Dagbladet 22/8 2002

Tillbaka till Artikelarkivet