Frankrike! Så brukar man ropa när man lyfter fram ett exempel - avskräckande eller förebildligt - på alltigenom osvenska attityder till nationalspråk. Fransmännen är beredda att gå långt med lagstiftning och kampanjer för att mota bort engelska lånord eller gynna franskan i internationella sammanhang. Det är något annat än svenskt knäfall för engelska och likgiltighet för det egna modersmålet - även om en obehaglig sida av den franska attityden är översitteriet mot dialekter, invandrar- och minoritetsspråk.

Stämmer det? Inte riktigt, om man får tro en ny bok av den australiske forskaren Leigh Oakes, Language and national identity. Comparing France and Sweden. Oakes har bl a låtit cirka 200 gymnasister i Sverige respektive Frankrike ta ställning till påståenden som "Man bör inte blanda in engelska ord när man talar svenska (franska)" eller "Minoritetsspråk bör bevaras så mycket som möjligt". Gymnasisterna bodde dels i Stockholm och Paris, dels i minoritetsspråkstäta regioner som Kiruna och södra Frankrike.

På ett allmänt plan var svenskarna mer positiva till engelska. De tyckte engelska var lika vackert som svenska, och de vände sig mot påståendet att goda engelskkunskaper kunde vara till hinder för goda kunskaper i svenska. Likaså instämde de mer tvärsäkert i att engelska var det viktigaste EU-språket, men i stort sett höll också fransmännen med om det. Och fransmännen var mindre avvisande till att blanda in engelska lånord i sitt eget språk.

Däremot var svenskarna mer negativa till minoritets- och invandrarspråk. Samiska och arabiska tyckte de inte var vackra, medan fransmännen förhöll sig mer neutrala till motsvarande påståenden om baskiska och arabiska. Fransmännen avvisade också mer entydigt påståendet att "Franska (svenska) påverkas negativt av att det också talas andra språk i Frankrike (Sverige)". Framför allt Stockholmsgymnasisterna var benägna att instämma.

Fransmännen kombinerar alltså sin kärlek till nationalspråket med en relativt positiv attityd till andra språk i allmänhet. De ses inte som ett hot mot franskan, och lånord är inte så mycket att bekymra sig över. Svenskarna kombinerar nationalspråkskärleken med en egenartad blandning av hög uppskattning av engelskan, rädsla för engelska lånord och en föreställning om att minoritets- och invandrarspråk hotar svenskan.

Sakligt sett är den franska hållningen mer välmotiverad. Lånorden är inget stort problem för svenskan, och påverkan från invandrar- och minoritetsspråk är obetydlig. Det är lätt att konstatera: försök t ex att räkna upp tio nya finska lånord i svenskan.

De folkliga attityderna överensstämmer inte alltid med de officiella. Franskt språk- och kulturetablissemang jagar lånord och har en snål minoritetsspråkslagstiftning. Kanske det stora avståndet mellan folk och centralmakt begränsar den franska språkpolitikens genomslag.

Svenska politiker talar mycket om ett mångkulturellt samhälle. Men Leigh Oakes menar att i språkfrågor är det fortfarande politiskt korrekt i Sverige att ge uttryck för en främlingsfientlighet som i andra sammanhang är lyckligt bannlyst. Flerspråkighetens villkor är ännu okända.

Olle Josephson

Svenska Dagbladet 3/3 2002 - publicerad med författarens tillstånd

Tillbaka till Artikelarkivet