Denna artikel börjar  med ett försök att förklara språksociologisk teori och slutar med en utskällning av läsekretsen. Den handlar om språket. Möjligen är ämnet ändå ett annat: nationen.

Är ett gemensamt språk en förutsättning för demokrati och jämlikhet i en nation? Inte alls. Det kan finnas flera språk. Schweiz har fyra statsbärande språk, Belgien två, Finland två. Minoritetsspråk finns i så gott som alla Europas stater. Den fullkomliga enspråkigheten är snarare att förknippa med diktaturen; i Francos Spanien undertrycktes stora regionalspråk som galiciska, baskiska och katalanska.

Däremot behövs, med en språksociologisk term, en språkgemenskap. (Man kan också säga språksamhälle; det mångtydiga engelska fackuttrycket är speech community.) Det innebär att medborgarna i ett land klarar av att kommunicera med varandra och har en någorlunda gemensam uppfattning om hur rådande språkmönster ser ut. En svensktalande i Finland, till exempel, måste veta när man kan kräva att få tala med myndigheterna på svenska och när man kan förvänta sig att bli förstådd på svenska. Spanjorerna behöver vara överens om att katalanska kan ses som ett eget språk, inte som en oborstad variant av »riktig spanska«.

Medlemmarna i språkgemenskapen behöver för den skull inte vara eniga och begrava sina konflikter. De kan strida om dialekter, lånord, stavningsreformer eller vad det kan vara. Men språkgemenskapens medlemmar är åtminstone överens om vad bråket gäller. Norrmännen är till exempel eniga om att de inte är eniga om huruvida nynorska eller bokmål är att föredra som skriftspråk och att de har olika inställning till dialekter och regionala talspråksvarianter. Det spelar en viktig roll för norsk identitet och är alltså centralt för norsk språkgemenskap. En vanlig svensk, som inte hör till den norska språkgemenskapen, blir bara förvirrad: Varför finns det två nästan likadana skriftspråk? Varför kan de så mycket om dialekter?

Men tillhör man inte längre samma språkgemenskap blir det så mycket svårare att gräla, framför allt för vanligt folk. Tänk om man inte vet på vilket språk och på vilket sätt man ska klaga på ett myndighetsbeslut! Tänk om man går till en facklig förhandling utan att veta på vilket språk den kommer att föras!

Grundläggande principer för en någorlunda demokratiskt fungerande språkgemenskap är enkla att formulera: Alla medborgare har rätt att lära sig så mycket av det samhällsbärande språket eller språken att de kan hävda sig i arbets- och samhällsliv. I Sverige är detta språk svenska. Alla har vidare rätt att utveckla sitt modersmål, också utanför hemmet, oavsett om det är majoritetsspråket, det vill säga svenska, ett officiellt erkänt minoritetsspråk (i Sverige finska, tornedalsfinska, samiska, romani och jiddisch) eller ett invandrarspråk, stort (arabiska, spanska, persiska) eller litet. Och alla har rätt att lära sig - minst - ett språk för internationell kommunikation, i praktiken nästan alltid engelska.

Vill man underminera självständighet, demokrati och jämlikhet i ett land, då ska man se till att dessa enkla principer inte omsätts och att språkgemenskapen bryts upp. Det sker i dag - med passivt eller aktivt stöd från medelklass och överklass. Hur går det till?

I första hand handlar det om att engelskan tar över centrala samhällsområden. Allra synligast är det inom naturvetenskaplig forskning: avhandlingar och artiklar skrivs alltid på engelska, och kanske nittio procent av alla forskarseminaner pa en naturvetenskaplig institution vid ett svenskt universitet hålls på engelska. Många naturvetare har betydligt svårare att formulera sig med klarhet och precision om sin vetenskap på sitt svenska modersmål än på engelska. Ska de delta i svensk debatt om genteknik, växthuseffekter eller nötboskapsepidemier är de i händerna på informatörer och vetenskapsjournalister. Dessutom blir de ofta helt enkelt sämre forskare, eftersom det är svårare att begripa svåra ting på annat språk än sitt modersmål.

Också arbetslivet anglifieras raskt. Flertalet privatanställda svenskar arbetar troligen i företag med engelska som koncern- eller företagsspråk. Företag går dagligen - och mycket obekymrat - över till engelska som sitt officiella språk. Ordentlig statistik saknas, men ett stickprov jag gjorde med 55 stora och medelstora företag visade att 130000 var anställda i engelskspråkiga företag, 67000 i svenskspråkiga. Det innebär självklart inte att engelska är det vanligaste dagliga språket på Electrolux, Ericsson eller ABB. Endast för högre tjänstemän och chefer kan engelskan dominera. Vi arbetar på svenska, men styrs på engelska, skulle man tillspetsat kunna säga. Men alla anställda, också arbetare, måste räkna med att då och då komma i språksituationer som kräver engelskkunskaper. Metallordföranden Göran Jonsson krävde för en tid sedan att fackliga representanter i bolagsstyrelser skulle ha rätt till tolkning och översättning riff svenska. Klokt och riktigt. Men det är ännu klokare att fundera över om inte samma slags krav borde ställas för manualer, processbeskrivningar, dataskärmstexter och andra dokument som dyker upp på verkstadsgolvet.

Ungdomsskolan är ett tredje område. Ungefär 3,5 procent av alla Sveriges gymnasister läser sina kurser på engelska, fast de har svensk läroplan och svenska lärare. Det kan låta marginellt, men betänk att det är nästan lika stor andel av en årskull som tog studenten 1950! Och båda grupperna kommer ur jämförbara sociala skikt. Gymnasister från övre medelklass är starkt överrepresenterade i de engelskspråkiga i klasserna, ett av de effektivare sållningsinstrumenten i den nya segregationsskolan. Må vara att dessa ambitiösa medelklassungdornar biter sig själva i svansen. De - för all del begränsade - utvärderingar som gjorts tyder på att engelskkunskaperna endast blir obetydligt bättre än jämförbara gruppers, att förmågan att skriva god svenska inte utvecklas som hos andra, och att ämneskunskaperna i biologi, samhällskunskap, kemi, historia blir sämre än de skulle ha blivit med undervisning på svenska. I extrema fall föröds också ett kulturarv, det vill säga möjligheterna att tala om existentiella frågor på svenska. Kant blir filosofen med »the thing in itself«, Freud tänkaren med »the subconscious«. Fördumning, sociala klyftor och avskiljande från nationen är alltså resultatet.

Utbildning och arbete är centrala, kulturskapande delar av våra liv. Så dessa exempel kan räcka, även om man naturligtvis kunde lägga till områden som politik (EU-anslutningen innebar ett stort steg framåt för anglifieringen), handel (den största järnaffären i Luleå har alla varor på sin hemsida, men bara på engelska) eller nöjesliv. Det bör dock sägas att inom kultur- och nöjesliv finns ofta en större medvetenhet än på andra områden om vikten svenskspråkighet, åtminstone som motvikt till engelska. Folk gillar rappare på svenska. Kulturpolitiker diskuterar stöd för översättning och svensk bokutgivning och kan tänka sig att kvotera svenskspråkiga program i etermediekanaler. Men vilken enhetschef i exportindustrin kvoterar svenskspråkiga sammanträden? Vilken kemiprofessor ger översättningsstöd för svenskspråkiga kompendier i särskilt svåra moment?

Hotet mot en någorlunda demokratisk språkgemenskap är inte bara en fråga om engelskan kontra svenskan. Än värre är att närmare en miljon svenskar får mycket begränsade möjligheter att utveckla sitt modersmål. Undervisningen i och på andra modersmål än svenska i den svenska grundskolan har mer än halverats under Tiotalet. Kommunaliseringen av skolan i kombination med besparingskraven slog naturligtvis hårdast mot den undervisning som hade lägst status. Indirekt drabbar det även svenskan. Invandrarbarn som utvecklar sitt modersmål ordentligt, utanför hemmet, har nämligen bättre förutsättningar att lära sig svenska på mer avancerad nivå - därom är tvåspråkighetsforskningen enig. Bryts däremot modersmålsutvecklingen i fem-sex-årsåldern kan det bli besvärligt både med svenskan och med främmande språk.

Givetvis finns praktiska svårigheter med att nå de språkpolitiska målen. Det är ingen enkel sak att lära sig tillräckligt med svenska för dagens skriftkultursamhälle, särskilt om man har läs- och skrivsvårigheter eller har vuxit upp med annat modersmål. Vilken form av kulturstöd och språkundervisning fungerar bäst för att stärka invandrar- och minoritetsspråk? Hur ordnar man modersmålsundervisning med acceptabel kvalitet på de mycket små invandrarspråken som tigrinska (eritreanskt språk med cirka 4 miljoner talare) eller wolof (cirka 2 miljoner talare i Senegal och Gambia)? Och hur lägger man upp en universitetsundervisning så att inskolning i internationell vetenskapsengelska och utveckling av det egna språket för vetenskapliga behov kan gå hand i hand? Men praktiska problem finns alltid. Vi kan ha otillräckliga kunskaper eller resurser för att genomföra en riktigt bra trafiksäkerhetspolitik, förlossningsvård eller simkunnighetsundervisning. För den skull ifrågasätter vi inte målen.

Nej, de stora hindren är ideologiska. Dels finns rena vanföreställningar. Många tror att ska ett språk in, så måste ett annat ut. Den som inte har svenska som modersmål men vill lära sig svenska riktigt bra, måste göra sig av med modersmålet. Ska forskarstuderande bh raska på engelska får de inte låta den spirande kunskapen förstöras av skrivande på svenska.

Sådan språkkonkurrens kan möjligen vara ett problem för schemaläggare. Men annars ser det inte så ut, varken i samhället eller i den enskilde språkbrukarens skalle. Tvärtom. Barn som tidigt utvecklat en långtgående tvåspråkighet har oftast lättare med främmande språk. Det räcker att bege sig till Finland och jämföra främmandespråkskunskapema hos finlandssvenska och finlandsfinska ungdomar i för övrigt likartade omständigheter för att konstatera det. Ett samhälle där tre eller fyra språk syns och hörs varje dag har lättare att ta emot ett femte och sjätte. Medborgarna har vant sig vid språklig mångfald och utvecklar strategier för anpassning och språkbyten.

En annan vanföreställning är det så kallade praktiska argumentet: Vore det inte helt enkelt effektivt om alla i hela världen, eller åtminstone i hela Västeuropa, talade samma språk, det vill säga engelska? Och borde man inte skynda på den utvecklingen?

Tja, på 500 års sikt är det kanske inte orimligt. Men inte snabbare. Det är en sak att vi behöver språkkunskaper för internationellt umgänge, en helt annan att för den skuff försöka byta modersmål. Alla sådana språkbyten leder till väldiga sociala spänningar: klassklyftor och språkklyftor förstärker varandra. Det leder också till kunskapsförluster: den begreppsvärld som finns nedlagd i ett språk kan inte med ett enkelt handgrepp flyttas över till ett annat.

Och även i ett tusenårsperspektiv är drömmen om ett enda mänskligt språk högst diskutabel. Historiskt sett har folkliga framsteg snarare varit förenade med framväxten av nya språk, särskilt som skriftspråk. Det europeiska uppbrottet ur slavsamhället för ett och ett halvt årtusende sedan är förenat med uppkomsten av de romanska folkspråken som spanska och franska; latinet reducerades till internationellt överspråk. Europas borgerlighet triumferar över ståndssamhället på 1800-talet samtidigt som den ger sina nationalspråk större utrymme.

Vid sidan av vanföreställningarna finns andra idéer som slår hårt mot svenskan som gemensamt språk i Sverige. De företräds främst av två grupper: storföretagen och den intellektuella medelklassen.

För den internationellt orienterade storföretagsamheten finns många goda skäl. Åtminstone på kort sikt kan mycket pengar sparas in på översättningskostnader om allt fär gå på engelska. Att jobben blir sämre utförda när de anställda inte kan använda sitt modersmål är underordnat. Talet om kunskapssamhället är överdrivet; det är bättre att arbetskraften är utbytbar över en stor del av jordklotet än att den presterar på höjden av sin intellektuella förmåga.

Ett litet men talande exempel: Industriförbundet har fått Näringsdepartementet med sig för att Sverige i det europeiska patentsamarbetet ska gå i spetsen för att patenthandlingar i ett europeiskt land inte behöver vara avfattade på nationalspråket. I Sverige, liksom i andra länder, skulle det räcka med engelska, tyska eller franska. Det innebär att dokument med rättslig giltighet i Sverige inte längre finns på svenska, ett viktigt principiellt steg. Det innebär också att den tekniska svenska, som patentöversättaren vidareutvecklar när nya apparater och processer beskrivs, förtvinar. Terminologi- och begreppsutveckling stagnerar, vilket så småningom kommer att slå igenom i läromedel, handböcker, bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter. Och slutligen innebär det att patenthandlingarna blir svårtillgängligare för de uppfinnare och konstruktörer som arbetar på egen hand och inte har storföretagsavdelningar i ryggen. Sådana argument väger lätt när man kan spara sammanlagt kanske 250 miljoner om året i uteblivna översättningsarvoden till patentbyråerna.

Engelskan blir dessutom ytterligare ett maktmedel att hålla lokala fack på mattan. Fackliga företrädare kommer, allmänt sett, nästan alltid att ha mindre internationell vana än arbetsgivarmotparten. När förhandlingsunderlag och avtal formuleras på engelska, ja när engelska till och med blir förhandlingsspråk, så blir det fackliga underläget än större. Och det politiska symbolvärdet är starkt. Engelska som koncernspråk markerar att här finns större vyer än lilla Sverige - en viktig orsak till att också många anställda inledningsvis är entusiastiska över språkbytet. Med sina bolagsstämmor och presskonferenser på engelska markerar Ericsson och andra att de står över och utanför det svenska samhället och inte låter sig styras på det som ännu är dess språk.

Det är knepigare att förstå den intellektuella medelklassens ståndpunkt. Den återfinns just i de kretsar som läser till exempel Ordfront magasin. Man har inga svårigheter med två av den demokratiska språkpolitikens tre principer: alla har rätt att utveckla sitt modersmål, och alla har rätt att lära sig ett internationellt språk. Men man skyggar för nummer ett: svenskan som det gemensamma, samhällsbärande språket. Förklaringen är möjligen rädslan för allt som kan framstå som nationalism och svagheten för vad som kallas internationalism och mångkultur. CNN, New York Review of Books och otextade off-Hollywoodfilmer anses öppna vida perspektiv. Då kan man också sätta barnen i engelskspråkig skola och kanske till och med uppmuntra fortsatta studier vid Jönköping International Business School, när man nu inte har råd att skicka dem till Berkeley.

Sympatin för det mångkulturella är vag. Så länge den innebär en principiell uppslutning bakom religionsfrihet, yttrande- och föreningsfrihet, allas rätt till sitt modersmål och större utrymme för andra språk än svenska finns ju inget att invända. Men man måste inse att om mångkultur inte ska bh gettoisering, måste de som representerar så kallade andra kulturer i Sverige kunna hävda sig också på svenska. Annars kommer folkmajoriteten aldrig att få syn på dem, och de bår ytterligt sårbara. Invandrare brukar begripa detta; de allra flesta vill kunna mer svenska och önskar bättre svenskundervisning för sig och sina barn.

I mer sofistikerade fall motiveras motviljan mot det lilla nationalspråket med halvsmält vänsterteori. Man påpekar att nationen är en »social konstruktion«, med Benedict Andersons fras en "föreställd gemenskap", eller man säger med stöd av Ernest Gellner eller usla kompendier på Marx att den uppstår som ett funktionellt stadium i kapitalismens utveckling.

Kanske riktigt, men fullständigt poänglöst. Vad är inte en social konstruktion: skolan, sjukhusen, den allmänna rösträtten och ålderspensionen? Och vad är inte stadier - mycket litet förblir evigt.

Frågan är ju en helt annan: Vem tjänar idag på en svensk nationalstat, det vill säga en stat där relativt mycket bestäms av politiker som valts i allmänna val, lokalt eller nationellt? Vem tjänar på att vi för gemensamma, breda samhälleliga diskussioner, där så många som möjligt i Sverige deltar? Vem tjänar på att det finns ett gemensamt språk för dessa diskussioner, för alla, oavsett modersmål?

"Så svenskarna borde visa lite mer nationell stolthet?" undrade den journalist som senast intervjuade mig om språkfrågan. Det är en typiskt idiotisk intellektuell-medelklass-formulering: den placerar språket i samma hörn som flaggan, midsommarstången och sillen. Nationell stolthet kan nog lämnas därhän. Men det nationella oberoendet, liksom möjligheterna till ett godtagbart mått av demokrati och jämlikhet, far inte överges. Därför får vi inte heller överge det gemensamma språket.

Olle Josephson är föreståndare för Svenska språknämnden.

(Artikeln publicerad i Ordfront nr 6/2001 - juni)

Tillbaka till Artikelarkivet