Jag har ett intensivt förhållande till svenska språket. Ett förhållande med svenska språket kanske vore ett mer korrekt uttryck, eftersom det handlar om ett kärleksförhållande. Som journalist och författare har man språket som arbetsredskap. När man skriver på sitt eget modersmål om något som man gärna vill skriva om kan man skriva utan att fundera över orden. När jag började översätta blev det en helt annan sak. Jag insåg snart att svenska är ett språk som jag knappt behärskar. Saker som jag tidigare aldrig ägnat en tanke växer till irriterande frågor.

Sådant som: Vad är det för skillnad på inget och ingenting, på något och någonting? Om det inte är någon skillnad alls, varför finns det då två varianter och varför känns det ibland som om den ena är mer lämplig än den andra? Översättande och språkvård har länge varit en oglamorös lågstatusverksamhet.Nu tycks en uppvärdering vara på gång. Det kommer många böcker om språket och översättandet och jag har vid slumpmässigt zappande sett flera utländska tv-program i sådana ämnen. I Sverige verkar det som om EU-inträdet medfört ett växande intresse för det svenska språket.

Vi kanske känner oss söm en utrotningshotad språkminoritet i de stora internationella sammanhangen? Tänk om svenskar kommer att omfatta sitt fina lilla språk med samma aktiva kärlek som folk i andra små språkgrupper: islänningar, finlandssvenskar eller nynorsktalande i Norge. Ibland framställs det som om svenska språket just nu har en svagare ställning än nånsin, som om engelskans väldiga inflytande vore något principiellt nytt. Men det är antagligen en synvilla, det kan lika gärna vara tvärtom: att svenskan aldrig haft en så stark ställning som under 1900-talets sista hälft. Det är bara under detta århundrade, och knappt det, som bildade människor och vanligt folk talat ungefär samma språk till vardags.

Nu när mycket av den högre undervisningen sker på engelska återgår man till en gammal tradition med , ett folkligt talspråk och ett annat utbildningsspråk för eliten. Så har det varit förr, när universitetens språk var latin.Riktigt fina människor konverserade då på franska när de umgicks med varandra. Dessutom läste de hellre utländska författare än svenska. På 1800-talet ansågs svenska författare så tråkiga att de var svåra att sälja. Det har man svårt att tro, eftersom vi låter lura oss av "litteraturhistorien". Dit hör huvudsakligen svenska män. Den ger knappast en korrekt bild av vilken litteratur som berört människor i en viss tid, den utgör snarare en del av mytbildningen kring landets nationella (manliga) ära.

l "Gud nåde alla fattiga översättare" (Carlssons), en bok om översättandets historia av Greta Hjelm, berättas om hur översättandet tidigt blev ett kvinnligt låglöneyrke. Det var dåligt betalt och medförde ingen social prestige, i alla fall inte för kvinnor, som översatte från levande språk som franska, tyska och engelska. De fick inte ens sina namn tryckta i de böcker de översatte. Högstatusöversättare fanns dock också: det var män som översatte från de döda klassiska språken grekiska, latin och hebreiska.

Språket är att levande väsen som dör och föds på en och samma gång hela tiden. EU-byråkratins krav på snabböversättningar av otympliga byråkratiska dokument är kanske det värsta hotet mot dagens svenska, eftersom alla misstag där går rakt in i den statsförvaltningssvenska som tidigare var på vippen att börja anta mänskliga former. Men det mest omdebatterade hotet är engelskan, som invaderar svenskan via datorengelskan, pop- och rockbranschen och universiteten. Ibland kan jag undra om ett visst ord eller begrepp behövs på svenska. I svenskspråkiga tidningsartiklar har jag i vår stött på några kärnfulla uttryck som gärna kan förbli engelska vad mig beträffar. Exempelvis "global greed" om de världsomspännande företagens hänsynslösa girighet. (Global need, världens behov, är det givetvis ingen som talar om.) Eller "exit power", utträdesmakt. Det är när internationella storföretag agerar som trotsiga treåringar och låter meddela att de flyttar om de inte genast får som de vill.

Ett märkligt engelskt uttryck som jag stött på i vår gäller en ny yrkeskategori:"Personal shopper". Personlig shoppare, en hjälpreda för folk som har så mycket pengar att de inte har tid att göra av med dem personligen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att världen är galen nog för att ge upphov till ett sådant yrke.

Åsa Moberg

- Aftonbladet söndag den 14/6 1998 - publicerad med författarens tillåtelse.

Tillbaka till Artikelarkivet