Åren 1975–76 arbetade jag som matematiklärare vid en sekundärskola i nordvästra Tanzania i SIDA:s regi. Undervisningsspråket var engelska i samtliga skolämnen med två självklara undantag: lektioner i swahili men även i samhällskunskap – ”siasa” – hölls på det tungomål som talas både på Zanzibar och i hela Tanzania samt i betydande delar av Östafrika, nämligen just swahili.

 

I en nyutkommen antologi, som betitlas Engelska till varje pris? och som är utgiven av Språkförsvaret, upptäcker jag, delvis till min förvåning, att siasa alltsedan 1992 heter ”civics” och att engelskan trängt ut swahilin som undervisningsspråk även i detta ämne. Det inträffade ironiskt nog i samband med att Tanzania på initiativ av landsfadern Julius Nyerere (1922–99) övergick till ett flerpartisystem inte olikt de flesta europeiska länders.

 

Följderna av den språkliga nyorienteringen har genomgående varit dystra. Åtskilliga lärare vittnar om att undervisningen på siasa-tiden flöt smidigare och var betydligt mer levande. Eleverna tordes ställa frågor, debatterade samhällsproblem med liv och lust och vågade rentav ifrågasätta eviga sanningar i signade ögonblick. Med engelskans intrång vid siasa/civics-skiftet försvann spontaniteten som genom ett trollslag; de tidigare elevaktiviteterna ersattes med ens av passivitet. Det är professor Birgit Brock Utne, anställd vid universitetet i Oslo och med decennielång erfarenhet från Tanzania, som uppbragd redogör för denna språkliga vindkantring i ett av antologins utförligaste och intressantaste bidrag.

 

Att undervisa swahili-talande elever i matematik på engelska, något som jag alltså gjorde, tror jag fick mindre allvarliga konsekvenser än de nyss redovisade. Det beror framför allt på att matematiken i sig är ett internationellt språk med en relativt begränsad och precis terminologi. Men i sannolikhetsläran blev det problem. I de engelska läroböckerna kastades det tärningar till förbannelse sida upp och sida ner – the die is cast – med påföljd att mina disciplar satt som levande frågetecken. De hade aldrig sett en tärning ens på vykort.

 

Majoriteten av de totalt 18 skribenterna i språkförsvarsvolymen är mycket kritiska till Internationella Engelska Skolan, IES-koncernen, såvitt jag förstår på goda grunder. IES startade sin verksamhet 1993 i Enskede av Barbara Bergström, född Bärbel Röder, och utövar numera vinstgivande skolundervisning för ca 27 000 elever runtom i Sverige. Verksamheten expanderar oavbrutet. År 2012 sålde Bergström stora delar av miljardimperiet IES till riskkapitalbolaget TA Associates med sitt huvudkontor förlagt till Boston, Massachusetts, USA. Hon är sedan 2001 gift med värmlänningen Hans Bergström, som 1995–2003 var DN:s chefredaktör. En annan före detta värmländsk chefredaktör, VF:s Peter Franke, erinrar diskret i sitt inlägg om att makarna Bergström inför valet 2018 aktivt verkade för ett regeringsskifte i syfte att få slut på ”kommunistväldet” häruppe i vår nordkoreanska enklav…

 

Det pågår ett förfelat och destruktivt ”språkbytesexperiment” i svensk skola av i dag enligt antologins författare. Här är Internationella Engelska Skolan själva nyckelspelaren. Utgåvan kan med fördel läsas som en på många händer lidelsefull stridsskrift med udden riktad mot just IES.

 

Jag sympatiserar med den inriktningen. Sant är visserligen att IES-adepter oftast stoltserar med högre betyg än rikssnittet, att disciplinen och arbetsron är omvittnat goda och att kunskaperna i engelska är snäppet bättre än hos elever i andra skolor – eftersom undervisningen i upp till 90 procent bedrivs på engelska. Men precis lika sant är att IES-klientelet är ett handplockat urval. Deras föräldrar har i regel eftergymnasial utbildning och bopålarna nedslagna i välmående medelklassdistrikt, sällan eller aldrig i invandrartäta problemområden. Dessa föräldrar är sina telningar behjälpliga med att välja bort olika lågstatusskolor och allmänt stökiga klasskamrater snarare än att välja till. Det hör också till bilden att det går 30–32 elever i varje klass i IES-skolorna – långt över normen –, att undervisningsmaterielen är påvrare samt att lärarna har sämre utbildning och lägre lön än i andra skolor. Sådant är vinstdrivande och vinstskapande.

 

Det är inte alldeles lätt att recensera en bok med 18 olika texter som markant skiljer sig från varandra i både längd, ämnesval, stil och temperament. Dock finns en gemensam nämnare: alla bidragsgivarna sluter upp bakom kravet på att skolundervisning i Sverige ska utövas på det som är vårt förstaspråk – ingenting annat. Längst går Christina Johansson, gymnasielärare i Stockholm, med följande eldfängda sats: ”IES är den första droppen i en dödlig giftbägare.” Författaren Björn Ranelid tar upp den kastade handsken: ”ORDET lägger ägg i främmande reden och snart föds gökungar som gal i alla väderstreck.”

 

”Svenskarnas delvis överdrivna föreställningar om engelska som lingua franca i världen är snarast ett uttryck för USA:s politiska, kulturella och ekonomiska hegemoni”, noterar Olle Josephson, professor i nordiska språk vid Stockholms universitet.

 

En kanske något ojämn bok, men en avgjort nyttig och tankeväckande sådan. Det intrycket förtas inte av att ärevördiga Tingvallagymnasiet i Karlstad avbildas på framsidan.

 

Mats Parner

 

(Recensionen publicerades i Wermlandiana nr 1/2021)

 

(Boken kan också beställas direkt från Språkförsvaret – [email protected] – för 120 kr – frakt för 44 kr i vanligt kuvert eller 59 kr i förpackning)