I bästa magisterstil återupptar språkspalten verksamheten samtidigt med skolorna. Det kan då vara lämpligt att diskutera skolpolitiken och svenskan. Svensklärare gör mestadels ett gott arbete. Svenska elevers skrivförmåga har förbättrats åtskilligt de senaste tiotal åren, bl. a tack vare s.k processorienterad skrivundervisning. Deras läsfärdighet har vid stora internationella undersökningar visat sig tillhöra den bästa i världen.

Men det finns skolhot mot svenska språket. Ett av de mer populära och mer fårskalliga kallas bilingual education. Det brer ut sig på gymnasierna och innebär att kursplaner, lärare och elever är de vanliga svenska, men att undervisningen i de flesta ämnen sker på engelska. Det handlar inte om att fysikläraren då och då bygger upp lektionen kring en artikel ur Science eller att samhällskunskapsläraren delar ut ett klipp från Financial Times. Nej, här ska allt Iäras in och ut på engelska: franska revolutionen, matsmältningsprocessen, algebra, atomklyvning, Luthers Gudsuppfattning osv. De diffusa motiveringama kan sammanfattas med honnörsbegreppet för dagen: internationalisering.

Det är feltänkt av flera skäl. Till att börja med har vi de pedagogiska. Troligen blir eleverna lite bättre i engelska. Men man kan misstänka att det sker till priset av sämre ämneskunskaper. Hur ska man förstå fotosyntes, inflation och integralkalkyl om man inte får mobilisera sitt modersmåls alla resurser att tänka med? Och hur ska en lärare som inte får använda sitt eget språk kunna förklara dessa komplicerade ting ordentligt? Och engelskkunskaperna räcket ändå inte till att lära in ett fackspråk. Fackspråken - de engelska, svenska eller andra är så specialiserade att man inte lär sig dem förrän man på allvar ger sig i kast med telefonväxelförsäljning, lingvistik eller pappersmasseframställning. Samtidigt rapporterar högskolor och arbetsliv att det inte är något problem för unga människor att tillägna sig det engelska fackspråket när de väldras in i verksamheten. Det är bristande kunskaper i andra främmande språk som är problematiska.

Lika allvarliga är de språkpolitiska invändningarna. Bilingual education är ett första steg på vägen att reducera svenskan till ett språk för privatliv, högtidstal och skönlitteratur - obrukbart i arbetsliv och vetenskap. Det är inte bara ett praktiskt problem utan innebär en rejäl fördumning. Det foIk som inte kan tänka invecklade tankar på sitt språk har nämligen inte mycket att komma med. När naturvetenskaperna bryter igenom i Sverige på 1700-talet och vi faktiskt blir världsledande på vissa områden, går framstegen hand i hand med Vetenskapsakademiens krav på att alla skrifter ska vara på svenska. Så envisa kan vi inte vara i dag, men välutvecklade svenska 'fackspråk inom olika områden är en förutsättning för kunskapsutveckling på bred bas. Skolverket kartlägger för närvarande omfattningen av bilingual cducation, men någon riktig utvärdering finns inte. I de nordiska språknämndernas årsbok 1993, Språk i Norden, redovisar Gun Hägerfelth en mindre enkätundersökning från ett tiotal gymnasier. Lärare och elever är i stort sett nöjda, men rapporterar samtidigt luckor i sitt svenska språk och torftiga lektioner. Lärare med vacklande kunskaper i engelska förlitar sig på videoband och fylleriuppgifter, elever undviker att fråga därför att "det tar längre tid att tänka ut frågan".

Det är hög tid för Skolverket att göra en ordentlig utvärdering. Innan den är klar bör inga nya skolor sätta igång med bilingual education. Och elever och föräldrar bör undvika gymnasier med sådana program.

Olle Josephsson

- Svenska Dagbladet 20/8 1995 (publicerat med författarens tllåtelse)

Tillbaka till Artikelarkivet