Det finns fem officiella minoritetsspråk, samiska, meänkieli (tornedalsfinska), finska, romani chib och jiddisch, men inget officiellt majoritetsspråk i Sverige. Situationen är absurd, men vanliga människor vet naturligtvis att det är svenska. Trots dessa utbredda kunskaper bland gemene man kommer regeringen, enligt säkra källor, i höst i samband med sin språkpolitiska proposition inte att föreslå att svenska ”är huvudspråk i Sverige och landets officiella språk i internationella sammanhang.” Jag tänker inte diskutera de tänkbara motiven bakom denna linje i denna artikel utan enbart diskutera de nationella minoritetsspråken.

Beslutet om de fem officiella nationella minoritetsspråken togs innan betänkandet Mål i mun lades fram 2002. Min uppfattning är att detta beslut har tagits på lösa boliner. I utredningens första förslag fanns varken tornedalsfinska eller jiddisch med som minoritetsspråk. Utredaren föreslog att fem folkgrupper, d.v.s. finnar, tornedalingar, romer, judar och samer, skulle betraktas som folkgrupper och att tre språk, finska, samiska och romani, skulle tillerkännas status av nationella minoritetsspråk. Samtidigt fanns det starkt stöd för både jiddisch och tornedalsfinska från de egna grupperna. Detta ledde så småningom till beslutet om fem nationella minoritetsspråk.

Men vad är en nation och en nationell minoritet? Detta måste definieras utifrån en samhällsteoretisk och historisk analys. Jag anser att följande definition är mycket användbar: En nation, eller en nationell minoritet, är en historiskt skapad, stabil gemenskap av människor, som delar en uppsättning viktiga kännetecken: ett gemensamt språk, ett gemensamt territorium eller praktiserar endogami (ingifte), ett gemensamt ekonomiskt liv och en gemensam kultur. De två första kännetecknen är de avgörande, medan de båda övriga inte behöver hårddras.

Den som accepterar denna definition ser genast att det finns en svensk nation och två nationella minoriteter, d.v.s. samer och tornedalsfinnar, i Sverige. Dessa har var och en ett gemensamt språk, bebor ett gemensamt territorium och har en gemensam kultur, även om tornedalfinnarnas kultur inte skiljer sig mycket från svenskarnas och deras ekonomiska liv överlappar varandra. Endast de renskötande samerna, en minoritet bland samerna, har ett gemensamt ekonomiskt liv. Från riksfinskt håll har man bestridit att tornedalsfinnarna skulle utgöra en nationell minoritet eller att meänkieli skulle vara ett eget språk. Men den rikssvenska repressionen, som var särskilt stark 1920 – 1957, då förbudet för tornedalsfinska skolbarn att ens tala sitt eget språk på rasterna hävdes, har bidragit till att skapa en nationalkänsla bland tornedalsfinnarna. Meänkieli skiljer sig från riksfinskan genom att den både är mera ålderdomlig och genom inlåningen av fler sentida ord från svenskan än riksfinskan. Dessutom har uppfattningen att meänkieli är ett eget språk inte bara vunnit acceptans i Tornedalen utan även i Sverige – och därmed är det ett språk.

Definitionen täcker också in romerna, eftersom dessa tillämpar endogami, d.v.s. gifter sig inom den egna gruppen, och på det sättet för språket och kulturen vidare. Detta har de gjort sedan 1200-talet. Romerna skiljer sig från alla andra etniska grupper, eftersom de – med undantag för vissa områden i Rumänien och Slovakien – inte är territoriellt koncentrerade någonstans eller har något hemland. Deras enda möjlighet att överleva som folk är att tillämpa endogami.

Däremot måste man ifrågasätta att jiddisch är ett nationellt minoritetsspråk. För det första är de svenska judarna i mycket hög utsträckning assimilerade och för det andra är språket mer eller mindre utdött i Sverige. Att jiddisch till slut ändå togs med bland minoritetsspråken i Sverige, berodde just på att det hade utraderats på den europeiska språkkartan genom Nazitysklands folkmord. Men jiddisch är bara utdött i Sverige, och huvudanledningen var säkert den att de svenska judarna successivt slutade använda språket. I hela världen finns det fyra miljoner som talar jiddisch.

Denna kompensation i efterhand, som inte kostade något, är typisk för Sverige. Om den svenska regeringen och riksdagen verkligen velat hedra offren för Förintelsen och dem som offrade sina liv eller satte dem på spel i kampen mot Nazityskland, skulle den betett sig på ett helt annorlunda sätt:

1. Den svenska regeringen borde ha kompenserat alla dem, som regeringen inte lät komma in i landet utan i stället förpassades till koncentrationsläger eller tyska fängelser, liksom dem som utvisades och sedan rönte samma öde.

2. Den svenska regeringen skulle ha kompenserat de kommunister, syndikalister, vänstersocialdemokrater och ”disciplinfall”, som sattes i arbetsläger under andra världskriget för att de utgjorde en ”fara för riket”. Hade Sverige angripits av Nazityskland, skulle dessa ha avrättats på stället eller skickats till koncentrationsläger. Ingen enda svensk nazist sattes i arbetsläger.

3. Regeringen skulle ha hävt hemligstämpeln på alla handlingar, som rör Sveriges förhållande till Nazityskland före och under andra världskriget. Det är fortfarande, sextio år efter andra världskriget, omöjligt att få fram hela sanningen om Sveriges agerande under andra världskriget. På 90-talet träffade jag en norsk forskare, som forskade om en sabotagegrupp, Wollweber-organisationen, som riktade sig mot Nazityskland. Enligt honom var Sverige det land som hade de hårdaste sekretessbestämmelserna (och han hade ändå besökt Östtyskland).

Finnarna uppfyller inte det andra avgörande kännetecknet. De finnar, som invandrat till Sverige sedan andra världskriget, speciellt under 1960-talet, har varken varit territoriellt koncentrerade eller tillämpat endogami. Tvärtom kommer varje vetenskaplig undersökning att visa att första generationens finska invandrare i hög grad ingått blandäktenskap, och i ännu högre grad andra generationens finska invandrare. Det betyder att finska språket försvinner för varje generation som går. Blandäktenskapen är också den viktigaste orsaken till att svenskan pressas tillbaka i Helsingfors. Att finskan ändå fick status av nationellt minoritetsspråk, trots att det bara är ett invandrarspråk, beror på de historiska banden mellan Sverige och Finland från 1300-talet till 1809 och på den finländska regeringens påtryckningar, som utgår från felaktiga analogier mellan finlandssvenskarna och de riksfinska invandrarna i Sverige. Däremot är analogin mellan finlandssvenskarna och tornedalsfinnarna korrekt.

Per-Åke Lindblom

19/7 2005

Åter till "Bara på Språkförsvaret"