I Universitetsläraren nr. 9 angriper Lars Melin den framlagda statliga utredningen Mål-i-mun och tycker att det är fel att skydda svenskan som Sveriges officiella språk. Samma underliga uppfattning tycks ärevördiga Kungl Vetenskapsakademin ha. Språket sköter sig bäst själv, tycker Melin. Rudbeck och Linné, som försökte komma ifrån latinet och främja svenska språkets användning inom vetenskapen, är för honom dårar som skulle ha spärrats in på Ulleråker, om detta dårhus hade funnits på den tiden. Melin behandlar språkvärlden som en marknad, där ingen vårdinstans eller lag ska få hindra utvecklingen. Det hjälper inte mycket att Melin svänger på slutet av sin nedgörande artikel åt motsatt håll, då han kräver mer stringens i ordbruket. ”Självklart ska vi värna om vårt svenska språk”, säger Melin med en vanlig klyscha. Men inte genom att förklara svenska till officiellt språk i Sverige.

När språkliberalen Melin kräver att politikerna ska hålla tassarna borta från språkets fria marknad, struntar han i något som heter medborgerliga rättigheter. Språk är inget tvång, men det är en rättighet. En annan liberal, Lars Leijonborg, ville göra språket obligatoriskt, dock inte för alla utan endast för invandrare som söker svenskt medborgarskap. Det var nog inte språket som bekymrade Leijonborg. Men den språklag som förordas i utredningen Mål-i-mun innebär inte att svenskan blir ett tvång utan snarare en rättighet för medborgarna i Sverige, svenskar eller ej. Det som annars händer på många håll i Sverige idag är att i praktiken har engelskan blivit ett tvång.

Man har inte rätt i Sverige att fritt använda landets eget språk i många viktiga angelägenheter, särskilt inom högskoleutbildningen. Det finns ett flertal akademiska institutioner i Sverige där doktorander inte tillåts skriva sina avhandlingar på svenska, utan de tvingas göra det på engelska. Det finns också allt fler offentliga organ som tvingar svenskar och invandrare att bruka engelska och inte svenska. Vissa forskningsråd och andra anslagsbeviljande instanser avvisar ansökningar som inte författas på engelska. Brukare och konsumenter tvingas hantera alla krångliga apparater och system på engelska, som om det inte vore svårt nog att förstå det nytekniska fikonspråket i alla dessa instruktionsböcker på svenska. Jag förstår inte varför jag ska föra en dialog i mitt högskolejobb med en dator som talar engelska. Att öppna sin dator varje morgon upplevs då som en våldtäkt.

Nu kommer Melins likasinnade att tro att jag pläderat för att förbjuda bruket av engelskan. De påminner mig om den som trodde att en lag om fri abort innebar att alla var förpliktigade att göra abort. Vad en språklag betyder är att alla som kan och vill använda svenska i offentliga angelägenheter i Sverige ska ha rätt att göra det. Den som själv vill skriva sin avhandling på engelska får naturligtvis göra det också. Den engelska som många använder och tror sig kunna i Sverige är så dåligt att det knappast kan vara något nöje att höra för en engelsktalande. Mina engelsktalande vänner som bor i Sverige föredrar i alla fall, av någon anledning, att bli tilltalade på svenska. Ingen tycker om att höra hur det egna språket slaktas, om det finns ett alternativ. Avhandlingar skrivna på dålig engelska läses inte mer utan mindre. De läses varken i Sverige eller utomlands. Hellre en bra översättning från svenska än ett dåligt original på engelska.

Jag är själv inte svensk och det är mitt modersmål (inte kinesiskan som Melin tycks tro) som främst kan hota engelskans dominans. Men det föll mig aldrig i att pådyvla mina svenskfödda barn mitt spanska modersmål. Men om många svenskar inte kan förstå vitsen på att hålla vid liv ett normalt fungerande modersmål som tränger in i alla kunskapsdomäner, om de vill bidra till att svenskan reduceras till ett hushållsspråk utan närmare användning i offentliga angelägenheter, då kan jag bara tycka synd om dem.

Kolonialmakterna i alla tider har tvingat sitt eget språk på inhemska befolkningsgrupper i det offentliga samtalet och i den lärda dokumentationen. Melin och med honom många svenskar är beredda att låta sig koloniseras på distans, att uppge värdet i sitt eget modersmål för att spela lakej i en scen som redigeras av andra och dansa efter en främmande musik. Vi lever i en allt mer kulturblandat samhälle. Språket hotas också inifrån, även om en stor mängd invandrare visat sin förmåga att tillgodogöra sig landets språk. För mig, som kom till Sverige färdigutbildad och med ett fullt utvecklat världsspråk som modersmål (samt franska och tyska med i bagaget), det som betytt mest i min kontakt med Sverige och berikat mig mest, både personligt och intellektuellt, har varit det förvärv att ett annat perspektiv och ett annat tänkesätt som är förknippat med ett språk som jag fått simma i under 40 år. Detta är jag tacksamt för.

Världen förändras. Det kommer i framtiden att talas många olika språk inom ett och samma land, men det som borde förena oss är just användningen av den infödda majoritetens språk som gemensamt medel för samförstånd. Vår lingua franca i Sverige måste vara och förbli svenskan, oavsett vilka språk vi sedan talar hemma eller i mindre grupper. Att använda sig av ett utifrån lånat kommunikationsmedel, som bara tillhör några, är ett tecken på slapphet och underkastelse som vi borde akta oss för. Det värsta med en sådan politik är försöket att avskaffa språkets mångfald för att införa ett enda språks diktatur.

När svenskar ordnar internationella konferenser i Sverige (även konferenser i språkvetenskapliga frågor!!) tvingas alla att använda endast engelska som konferensens språk. Detta oavsett hur många deltagare som har engelska som modersmål. Jag har sett tråkiga nordiska konferenser där folk bara talat engelska med varandra. Finlandssvenskar förstår bättre. Deras konferenser tillåter alltid flera språk. I Finland är också svenska språket skyddat.

Många svenska akademiker tycks tro att om vi alla talar samma språk kan vi förstå varandra bättre. Det förhåller sig precist tvärtom. Den dagen var och en kan tala två eller tre språk (dock inte samma) och dessutom förstå ytterligare två tre språk, kan vi nå en bättre förståelsenivå. Jämlikheten (och klokheten) kräver att var och en, i högsta möjliga mån, ska kunna yttra sig på det språk hon behärskar bäst samt lära sig att förstå andra som talar andra språk.

Det är verkligen på tiden att en lag om svenska språket antas i Sverige. Men inte för att vidga politikernas kontroll över språket utan för att vidga medborgarnas inflytande och stärka deras rätt att göra sig förstådda och att förstå. Det är vidrigt att döma en person som okunnig i ett ämne därför att hon inte kan eller vill behandla det på engelska.

José Luis Ramírez

hösten 2003

(Denna artikel antogs inte av SULF - en annan artikel av Ramirez publicerade i SULF 12/2003)

Åter till "Bara på Språkförsvaret"