9 § Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik

Föredrogs kulturutskottets betänkande 2005/06:KrU4

Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik (prop. 2005/06:2).

Anf. 183 GÖRAN PERSSON i Simrishamn (s):

Fru talman! Nu tar vi ny sats och kör vidare med kvällens och nattens debatter. I det här betänkandet behandlas propositionen Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik med följdmotioner samt motioner från den allmänna motionstiden åren 2003, 2004 och 2005. Propositionen är framtagen av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Utskottet tillstyrker regeringens förslag om följande fyra mål för en nationell språkpolitik:

Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.

Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.

Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.

Alla ska ha rätt till språk – att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Vad gäller språkvården utgår utskottet från att den föreslagna organisationskommittén omgående tillsätts så att arbetet med den nya språkvårdsorganisationen snabbt kan komma i gång.

Utskottet delar regeringens bedömning att de insatser som görs för att förstärka språkundervisningen för elever med utländsk bakgrund och för de nationella minoriteterna bör fortsätta samt att språkens roll inom svensk undervisning bör stöttas. Utskottet ser också positivt på regeringens uppdrag till Kulturrådet att bland annat stödja långsiktiga läsfrämjande projekt, exempelvis Läs för mig, pappa! Utskottet stöder även regeringens bedömning att En bok för alla fortsatt bör ges i uppdrag att undersöka hur litteratur och läsning ytterligare kan främjas på arbetsplatserna till exempel genom arbetsplatsbibliotek.

Regeringens bedömning att ytterligare insatser bör göras för att främja dialekter är glädjande. Det är ju så, fru talman, att vi i Skåne förr hade ett L eller ett M på bilens registreringsskylt, medan nu ett skorrande r på tungan finns kvar så att allmänheten kan skönja ursprunget och Sveriges mångfald. Till sist vill jag bara säga att utskottet i betänkandet behandlar sammanlagt 58 motionsyrkanden väckta i anslutning till propositionen. Samtliga motionsyrkanden avstyrks. I betänkandet finns det också 20 reservationer och 7 särskilda yttranden.

Låt med detta, fru talman, debattörerna träda in på arenan!

Anf. 184 LENNART KOLLMATS (fp):

Fru talman! Lagstiftning inom kulturområdet – hur bra är den? Tja, ganska ofta tycker jag faktiskt att det inte passar, och jag har fått kritik för det av och till, men också beröm. Min inställning är att kulturen som sådan ska vara så nära människorna som möjligt, komma därifrån, ske i samspel med medborgare, kulturarbetare, politiker. Då finns risken att en lagstiftning kan bli till hinder för kreativitet, för annorlunda tänkande, man ser risker i stället för möjligheter. Jag som är en stor anhängare av teater på länsnivå skulle kanske tycka att det ska finnas en lag som säger att varje region ska ha en länsteater, men jag tror inte på den sortens lagar.

Men det kan givetvis finnas undantag, också när en lag inte behöver ha straffrättsliga konsekvenser men är en symbol för vad nationen Sverige anser. Det här betänkandet handlar just om ett sådant ärende.

Vi har i riksdagen, jag tror att det var i enighet, beslutat att minoritetsspråk i begränsad omfattning ska vara säkrade i lag. Det är klart att det kan tolkas som knepigt att man inte har stadfäst något majoritetsspråk. Det är självklart att det kan upplevas motsägelsefullt. Den signal som vi behöver handlar om svenskans betydelse i vårt samhälle, och det är väsentligt ur många aspekter att de som bor och verkar i Sverige också kan svenska, förstår det, pratar det, läser och skriver det.

Vi är också med i ett internationellt sammanhang där det stiftas föreskrifter etcetera som påverkar oss dagligen och stundligen, och där är det mycket viktigt att svenskan finns med och fungerar. De folkvalda och tjänstemän som finns nere i EU och bevakar svenska och europeiska intressen ska inte behöva vara superexperter på engelska, tyska eller franska för att kunna verka på ett vettigt sätt.

EU är en mångspråkig organisation med 20 officiella språk, och då är det givet att tolkning och översättning är en mycket viktig kugge i det maskineriet. Varje lands representanter ska kunna använda sig av sitt modersmål. Det måste vara grundläggande.

För tolkning finns ett så kallat betalsystem i olika arbetsgrupper, ett system som Sverige har argumenterat för. Tidigare betalades all tolkning direkt ur EU:s budget. Nu får varje land en pott, och sedan får man lägga till ur egen kassa. Men enligt uppgifter jag har fått använder inte Sverige ens sin pott, utan en del av den fryser inne. Jag tycker i sig att det är bra med besparingar, men är detta en rätt besparing? Är våra delegater och tjänstemän så säkra på andra språk att de känner nyanser, att de inte är några risker för missförstånd, att det är lika fulla av åsikter och vilja att föra fram dem som om det varit på svenska? Jag har stor respekt för dem som är i Bryssel, Strasbourg och på andra platser i EU-byråkratin men känner en tveksamhet kring de möjligheter de får för att klara ut alla detaljer. Det finns också siffror på hur mycket andra länder beställer för tolkning. Det verkar som om Sverige ska försöka sig på att på något sätt visa sig – inte så ovanligt – bäst i klassen och kunna säga: Se vad duktiga vi är som inte behöver tolkning eller översättning i samma omfattning som andra. Men jag tror att detta är kontraproduktivt.

Samtidigt kan man ha en dröm om att vi någon gång skulle ha avtjänat Guds straff för människans högmod genom att hon ville bygga Babels torn upp till himlen så att vi skulle få ett språk som alla behärskar, men det är nog en utopi. För mig är det bland annat svårt att förstå ett så näraliggande språk som danskan i dess nyanser. Det retar visserligen gallfeber på alla så kallade nordister, men det är likafullt sant. Jag ser det viktigare dels att få en rimlig status för vårt svenska språk, dels att vi via engelskan kan umgås och konversera med andra människor i världens länder, även med danskar.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 5 punkt 5.

Anf. 185 ANNA LINDGREN (m):

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Det är en alliansmotion där vi är eniga. Jag står självfallet bakom övriga moderata reservationer.

Regeringen slår i propositionen Bästa språket – en samlad språkpolitik fast att svenska ska vara huvudspråk i Sverige. Det är bra! Men det viktigaste, nämligen att lagstadga att svenskan ska vara Sveriges officiella språk, gör man inte! Det ska alltså även i framtiden vara så absurt att vi har fem officiella minoritetsspråk – samiska, finska, meänkieli, romani och jiddisch – men inget officiellt majoritetsspråk. Svenska är ett officiellt språk i Finland och inom EU – men inte i Sverige.

I dag är det den finska självständighetsdagen. Jag var inte på Augustgalan i går kväll. Monika Fagerholm är en finlandssvensk författare, och alla var överraskade över att hon vann priset. Jag gratulerar, det var ett fantastiskt val. Motiveringen var: ”Hon har ett språk som glittrar och svärtar.” Det tycker jag lät så vackert. Det passar så bra in på den svensk-finska skönlitteraturen. Var och en som läst romaner, skönlitteratur, av finska författare märker att man i Finland värnar det svenska språket. Man har mycket vidare vokabulär än vad vi har här. Därför tycker jag att finlandssvenskan borde vara ett föredöme för oss. Utredningen Mål i mun, som propositionen utgår från, föreslog att en särskild lag om svenska språket skulle genomföras. 33 remissinstanser tillstyrkte detta, 15 avstyrkte. Svenska Akademien skrev i sitt remissvar: Att lagstifta om svenskan som huvudspråk i Sverige har stor praktisk och symbolisk betydelse.

Det var alltså 33 för och 15 emot. Ändå hänvisar regeringen till remissinstanserna när den avvisar förslaget om en språklag. Hur motiverar då regeringen sitt ställningstagande? Jo, nu kommer de luddiga motiven: ”Det inte är oproblematiskt att föreskriva att svenskan ska vara landets officiella språk i internationella sammanhang”, säger man. Menar regeringen att det är ett problem att svenska är ett officiellt språk i EU-sammanhang?

På s. 5 i propositionen skriver regeringen att ”utgångspunkterna för svensk språkpolitik bör vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”. Vad innebär den skrivningen? Varför påpekas det egentligen att det bör förbli ett officiellt språk i EU? Är det inte självklart?

Ett annat argument är: ”Inom svensk offentlig förvaltning och i internationella sammanhang finns det svenskar som både har rätt att och bör använda andra språk, exempelvis något av de nationella minoritetsspråken eller något annat främmande språk inom utrikesförvaltningen.” Men de nationella minoritetsspråkens ställning är redan skyddad i lag och därmed också deras användning i den offentliga förvaltningen.

På s. 16 kan man också läsa följande häpnadsväckande formulering: ”En bestämmelse om att de som fullgör uppgifter i sin verksamhet ska använda klar och begriplig svenska, som kommittén föreslår, kan uppfattas som diskriminerande mot dem som inte har svenska som modersmål eller av annan anledning inte behärskar svenskan.” Sture Allén skrev i Svenska Dagbladet en artikel där han säger att man tar sig för pannan. Jag förstår hur han menar, och jag tar mig också för pannan. Det är naturligtvis så att man i sina privata brev och tal inte måste skriva perfekt svenska, men man ska vara begriplig i offentliga sammanhang och i det som är riktat mot allmänheten.

Jag hade en gång en rektor på min skola som inte tillät att vi hissade svenska flaggan den 6 juni, eftersom elever från andra länder skulle kunna känna sig diskriminerade. Därför skulle inte alla elever som faktiskt bodde i landet Sverige få hissa landets flagga på nationaldagen. Den här typen av fåniga argument ser jag också i formuleringarna i propositionen.

På andra ställen i propositionen talas det om hur viktigt det är att människor som kommer hit från andra länder lär sig svenska. Det håller jag med om i allra högsta grad. Jag har jobbat som svensklärare i 23 år, så jag vet. Det är därför det är så extra konstigt att regeringen inte vill göra svenskan till officiellt språk för att understryka hur viktigt det är att de som kommer till vårt land lär sig svenska för att kunna leva på att naturligt sätt här och kommunicera med andra. Därför tycker jag att det här faktiskt är obegripligt.

Svenska Akademien framhåller i sitt remissvar att det är viktigt att med större kraft än hittills värna om svenskans ställning och bruk inom EU. Över huvud taget bör man i instruktioner för svenska delegater och tjänstemän inom EU inskärpa att det inte ligger i vårt nationella intresse att bereda för engelskan som ett överordnat arbetsspråk inom unionen. Denna uppfattning delar vi moderater. Det låter ju bra, men hur ska det gå till? Är det någon som tror att tyskar och spanjorer skulle gå med på att man bara skulle använda till exempel engelska eller franska i EU?

Vi i kulturutskottet har fått en föredragning angående den svenska tolkanvändningen i EU, och detta tog också Lennart Kollmats upp. Det var ju alarmerande uppgifter. Jag har bett Rut undersöka hur det ligger till. Lennart Kollmats har redovisat om betalsystemet och så vidare. Under första halvåret 2005 användes ca 10 % av halvårsanslaget på ca 1 miljon euro – halvårsanslaget motsvarar alltså lite drygt ½ miljon – för tolkservice. 66 % användes till resor och 24 % av dessa pengar gick tillbaka till EU:s kassa. Är det inte lite dumt att man inte utnyttjar detta? Från svensk sida verkar man alltså inte i särskilt hög grad värdesätta flerspråkigheten eller vilja värna om det svenska språket. Sverige har medvetet valt att försätta sig i den här situationen samtidigt som andra länder fortsätter att förhandla på sitt eget språk.

Konsekvensen av att Sverige inte vill använda sig av svensk tolkning blir att Sveriges representanter talar och lyssnar på främmande språk när nya direktiv och förordningar förhandlas fram – lagstiftning som blir direkt gällande i Sverige. Hur kan vi vara säkra på att Sveriges intressen verkligen tillgodoses och på att vi uppnår bästa möjliga förhandlingsresultat?

Det är ett faktum att den som i en diskussion inte har möjlighet att tala sitt modersmål hamnar i underläge. Språket blir torftigare, nyanserna färre, risken ökar att missförstånd uppstår och i vissa lägen väljer man kanske hellre att sitta tyst. Den som däremot får uttrycka sig på sitt eget språk kan argumentera på ett mycket mer övertygande sätt. Det är helt enkelt skillnad mellan att säga det man kan säga och det man vill säga.

Frågan ställd på sin spets: Vilken typ av tjänstemän ska skickas till Bryssel för att företräda svenska intressen i exempelvis expertmöten? Är det den som är duktig på ett främmande språk – engelska – eller är det den som är mest kunnig i sakfrågan? Det kan man fråga sig.

Man får inte heller glömma bort att oavsett vilket språk man väljer att tala tolkas man vidare till andra språk. Man når inte direkt fram till åhörarna för att man talar engelska. De flesta väljer att lyssna på tolkning på sina respektive modersmål.

Herr talman! Vi moderater är stolta över Sverige. Vi är stolta över vårt språk och vår historia. Vi vill värna om såväl våra kulturella som våra språkliga traditioner. Vi vill föra en politik som både bevarar och utvecklar vårt svenska språk.

Att lagstifta om svenskan som majoritetsspråk har stor praktisk och symbolisk betydelse. Det skulle ge en tydlig signal om svenskans betydelse i vårt samhälle och garantera att svenskan även i framtiden ska vara vårt huvudspråk.

 

Anf. 186 GUNILLA TJERNBERG (kd):

Herr talman! Jag vill börja med att ansluta mig till det som både Anna Lindgren och Lennart Kollmats har tagit upp när det handlar om det svenska språket i ett europeiskt sammanhang och hur viktigt det är att svenska språket tas till vara och används. Det är också viktigt att de resurser som finns avsatta för detta används av den svenska regeringen.

Då behöver jag inte säga mer om just detta. Jag hade planerat ett ganska långt avsnitt om det, men timmen är sen och jag väljer, som sagt, att ansluta mig till det som både Lennart Kollmats och Anna Lindgren har sagt i den delen.

Herr talman! Att behärska sitt språk är en avgörande demokratifråga. För att kunna vara en aktiv samhällsmedborgare, kunna förhandla – som man gör i EU – och kunna uttrycka sig är helt nödvändigt för att man ska kunna läsa, att förstå vad man läser och också att kunna skriva.

Det är genom att äga ett språk som vi människor får tillgång till vår kultur. Kulturen och språket är intimt förknippade med varandra. Språket är vårt viktigaste verktyg i mötet med andra människor. Det är genom språket som vi uttrycker våra tankar, idéer och förhoppningar. Den som har brister i sin språkliga förmåga riskerar dessvärre att hamna i utanförskap.

Kristdemokraterna välkomnar regeringens proposition Bästa språket. Vi har länge efterfrågat en uppföljning av den statliga utredningen Mål i mun som presenterades våren 2002.

Vi tycker att många av förslagen i propositionen är bra, till exempel målen för språkpolitiken, samordningen av språkvården, språkets betydelse i utbildningar med mera. Men, herr talman, det finns även brister. Framför allt anser vi – liksom utredningen, alliansen i utskottet och flera remissinstanser – att svenska språket ska lagfästas som majoritetsspråk. Detta är ett krav som jag verkligen hoppades att vi skulle kunna få en majoritet för i riksdagen.

I övrigt handlar våra synpunkter inte så mycket om de förslag som finns utan mera om vad vi saknar i propositionen och i utskottsmajoritetens förslag.

Herr talman! Svenska språket tillhör ju ett mycket litet språkområde. I den internationella världen – vi har ju varit inne på ett EU-perspektiv – är det helt nödvändigt att slå vakt om vårt språk om vi vill att det ska vara levande och rikt även i framtiden. Det betyder inte att konservera och förhindra utvecklingen utan det betyder att bevara svenskans egenart genom en ständig utveckling.

Som jag lite grann har varit inne på anser vi kristdemokrater att svenska språkets ställning som majoritetsspråk bör lagfästas liksom riksdagen tidigare har lagskyddat fem minoritetsspråk. Regeringen och utskottsmajoriteten väljer dock att enbart lägga fast svenskans ställning i de språkpolitiska målen genom att säga att svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige. Varför vill inte Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vara tydliga i denna del?

Min och Kristdemokraternas uppfattning är att den ansatsen inte räcker för att ge den tydliga signal som krävs om svenskans betydelse i vårt samhälle och för att garantera att svenska även i framtiden ska vara ett huvudspråk. Dessutom är det motsägelsefullt att ha fem lagfästa minoritetsspråk, men inget officiellt majoritetsspråk.

Herr talman! Hösten 2002 beslutade riksdagen i enlighet med ett kristdemokratiskt förslag att en utvärdering av de statliga insatserna för läsfrämjande skulle ske. Som vi som arbetar med frågan känner till har staten under en lång tid försökt främja läsandet genom olika former av läsfrämjande insatser.

Genom olika kanaler går det i dag statligt stöd till föreningar och organisationer som arbetar för att främja läsandet, och det finns också flera förslag på detta område i propositionen. Samtidigt är det oerhört viktigt att ta reda på att dessa insatser verkligen leder fram till positiva effekter på läsandet.

I dag görs sällan några utvärderingar av vilka effekter de statliga stöden har för läsandet. Någon stor övergripande utvärdering av samtliga statliga insatser på det här området har såvitt jag vet inte gjorts, vilket är förvånande mot bakgrund av uppgifter som visar att läsandet särskilt bland lågutbildade minskar.

Min fråga till Socialdemokraterna i dag här i kammaren är: När kommer den utvärdering av de statliga insatserna för att främja läsandet som riksdagen har begärt? När kommer den?

Herr talman! När det gäller att främja läsandet och utveckla språket är vi alla överens om att bibliotekens och skolbibliotekens betydelse är enormt stor. Att ha tillgång till böcker, att få upptäcka bokens betydelse är för den enskilde, ung som gammal, något som inte nog kan beskrivas.

Skolans betydelse för läsandet är enormt stort. Att lära elever läsa och skriva är skolans kanske viktigaste uppgift. Bra och uppdaterade böcker är en förutsättning för att skolarbetet ska fungera. I dag går mindre än 1 % av skolans totala kostnader till läromedelsinköp. På var tredje lågstadieskola får barnen inte behålla sin bok. Det behövs en satsning på läromedel, herr talman. Det säger sig självt att denna situation inte hjälper till i det viktiga och många gånger avgörande arbetet att stödja och stimulera barns och ungdomars lust att läsa men också att förstå det man läser. Vi kristdemokrater föreslår ett särskilt statligt anslag för inköp av läromedel. För detta ändamål satsar vi i vårt budgetalternativ 200 miljoner kronor årligen inom ett annat utgiftsområde.

Avslutningsvis, herr talman, står jag naturligtvis bakom samtliga reservationer i betänkandet där Kristdemokraterna finns med, men för tids vinning och på grund av denna sena stund yrkar jag här i kammaren bifall endast till reservation 8 under punkt 11.

Anf. 187 SIV HOLMA (v):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den del av betänkandet som behandlar propositionen Bästa språket – en samlad språkpolitik. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan den socialdemokratiska regeringen och Vänsterpartiet. Resurserna till att genomföra förslagen i propositionen är ett resultat av budgetsamarbetet mellan s, v och mp.

Vänsterpartiet har tre reservationer och två särskilda yttranden i betänkandet. Den gemensamma nämnaren för dessa är att vi vill ha ännu mer av läsfrämjande insatser. För tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 19, Etablering av bokhandlar i kommuner som saknar sådana, punkt 22. I ett stort antal kommuner saknas fortfarande en bokhandel inom den egna kommungränsen. Det gagnar inte läsandet. Vi vill ha en analys av situationen för bokhandlarna och förslag på åtgärder som syftar till att möjliggöra ett mer vittförgrenat bokhandelsnät för att underlätta etablering av bokhandlar i de kommuner som saknar sådana.

Herr talman! Betänkandet handlar i huvudsak om propositionen Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik. De borgerliga partierna anför i en gemensam reservation att svenska språkets ställning som majoritetsspråk bör lagfästas. Vänsterpartiet anser också att den bör lagfästas, och vi har därför tagit initiativ till att svenska språket kan grundlagsfästas som vårt officiella språk. Vad jag förstår är det samma modell som man har i Finland, det vill säga att man i grundlagen fastställer den officiella statusen av språk.

Jag vill i detta sammanhang föreslå att de borgerliga partierna stöder Vänsterpartiets uppfattning i Grundlagsutredningen. Jag har mötts av kritik om att det kommer att ta för lång tid innan Grundlagsutredningen kommer med sin redovisning. Mot denna kritik vill jag säga att dagens betänkande gör tydliga markeringar till gagn för svenska språkets ställning. Det framgår i tre av de fyra målen i den föreslagna samlade språkpolitiken. Det har sagts, och jag ska återupprepa dem.

För det första ska svenska språket vara huvudspråk i Sverige. För det andra ska svenskan vara ett komplett och samhällsbärande språk. För det tredje ska den offentliga svenskan vara vårdad, enkel och begriplig.

Det fjärde målet handlar om att alla ska ha rätt till språk; att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Jag anser, herr talman, att det är missvisande att i argumentationen för att lagstifta om svenska språket ta upp att Sverige har lagskyddat fem nationella minoritetsspråk. Det är en missuppfattning om man tror att de nationella minoritetsspråken skulle vara de dominerande språken inom de förvaltningsområden som omfattas av den regionala lagstiftningen. Snarare ska man se lagskyddet som ett skydd mot att dessa språk inte ska försvinna. Den svenska språkpolitiken har varit så framgångsrik inom dessa områden under hela 1900-talet att så långt som in på 1950-talet förbjöds eleverna att tala sitt modersmål, om det inte var svenska, på rasterna. Det var först under 1980-talet som elever i grundskolan började erbjudas modersmålsundervisning.

Jag har mina rötter i två av de erkända nationella minoriteterna, varav en till och med är erkänd som urbefolkning. Jag är en produkt av den hårda språkpolitiken som staten bedrivit. Jag behärskar inte mitt modersmål utan kan det bara på förståelsenivå. Jag är inte ensam, utan jag är nog en ganska typisk representant för min generation med samma bakgrund. Min föräldrageneration tvingades från en dag till en annan när de började skolan att enbart tala ett för dem främmande språk, det vill säga svenska. Det resulterade i att de blev tysta i skolan, och de sade också i vuxen ålder att de behärskade varken svenska eller sitt eget modersmål. Det är ett sorgligt kapitel vi har bakom oss.

Nu gäller andra förutsättningar. Det var ett historiskt genombrott när riksdagen för fem år sedan antog de första stegen för en samlad nationell minoritetspolitik. Betänkandet Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik förhåller sig på ett bra sätt till besluten som gäller den nationella minoritetspolitiken. Det allra viktigaste är att se flerspråkighet som en tillgång. Att vara flerspråkig betyder inte att svenska språket utarmas. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Vänsterpartiet vill att svenskan ska lagfästas i grundlagen. De mål som vi nu har möjligheten att besluta om för en samlad språkpolitik är viktiga för att stärka svenskans ställning i samhället. Dessutom behöver dessa mål följas upp med konkreta åtgärder på alla nivåer i samhället. En viktig åtgärd är därför att stärka språkvården genom att organisera den i myndighetsform och samordna den med myndigheten Språk- och folkminnesinstitutet, SOFI. Basen för den nya språkvården kommer att förutom SOFI också att vara verksamheter som i dag bedrivs av Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden och Klarspråksgruppen i Regeringskansliet. Samordningen är en förutsättning för att på ett bra sätt följa upp de språkpolitiska målen. Språkvården kommer att omfatta det svenska teckenspråket och de nationella minoritetsspråken. Det kommer att ingå resurser för att överblicka situationen för samtliga språk i Sverige. Vidare handlar det om resurser för terminologi- och språkteknologifrågor. Det handlar också om att motverka språkbruk som konserverar könsroller och osynliggör kvinnor.

Den nya språkvårdsmyndigheten står alltså inför stora och spännande utmaningar. En organisationskommitté har fått i uppdrag att se till att den nya språkvårdsmyndigheten kan starta i juni 2006. En viktig uppföljningsuppgift för oss är att se till att den har tillräckliga resurser för att kunna genomföra de mål som regering och riksdag beslutar om.

Herr talman! När det gäller svenska språkets ställning i EU finns en del som man kan känna oro inför. Det ena är systemet som innebär att om ett land inte fullt ut utnyttjar sin ”pott” för tolkning, kan huvuddelen av återstående medel användas för att bidra till att täcka landets kostnader för resor till möten i rådet. Detta kan innebära, om man bara ser till de ekonomiska fördelarna, att man sparar på tolkningskostnaderna för att få lägre resekostnader.

Det andra är att Sverige har tagit initiativ till en ny ordning i EU när det gäller tolkning i rådsarbetsgrupper. Den går ut på att tolkning mellan alla språk ska tillhandahållas vid möten på ministernivå och i ett begränsat antal arbetsgrupper på tjänstemannanivå där behovet är särskilt stort. På sikt innebär det farhågor för att svenska språkets ställning försvagas i EU.

Det är viktigt att i detta sammanhang poängtera utskottets ställningstagande, att vi förutsätter att Regeringskansliet regelbundet ser över att tillräcklig tolk- och översättningshjälp faktiskt tillgodoses. Detta kräver ett konsekvent och målmedvetet agerande på alla nivåer för att leva upp till riktlinjerna att främja svenska språkets ställning i EU-samarbetet.

Anf. 188 BIRGITTA SELLÉN (c):

Herr talman! Svenska språket är det bästa språket för mig, eftersom det är mitt modersmål. Det känns därför viktigt att värna det, lika viktigt som det har varit för samer, judar, romer, tornedalsfinnar och sverigefinnar att värna sina språk, som de också med framgång har lyckats göra och därmed fått sina språk lagskyddade i Sverige.

Genom invandringen talas det i vårt land även många andra språk, och jag är övertygad om att många av dem kommer att kämpa för att få lagskydda sina språk i framtiden. När utredningen Mål i mun skrevs visade det sig i en enkätundersökning att 58 % tyckte att det var viktigt att bevara invandrarspråken i Sverige.

Herr talman! Centerpartiet kämpar för att svenska språket ska lagskyddas. Men regeringen är negativ till detta och motiverar sin negativa hållning mot lagstiftning med följande:

”Svenska språket är av hävd det språk som används i Sverige och – – – är ett mycket väl beskrivet och dokumenterat språk, såväl nutida svenska som språket under tidigare perioder. – – – Svenska är också ett av EU:s officiella språk.”

Regeringen tycks anse att det räcker att markera att svenska språket är landets huvudspråk genom att föreslå språkpolitiska mål. Man kan läsa att det står bland annat så här: ”Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.” Hur ska det vara i övrigt då? Ska det inte vara ett huvudspråk i EU?

Mål kan vara bra att ha, men hur många gånger når vi alla de mål som vi sätter upp i vårt land? Jag kan bara nämna skolans mål, arbetsmarknadsmål, rehabiliteringsmål – jag skulle kunna fortsätta att räkna upp alla mål som vi inte når.

Nej, det är faktiskt så, herr talman, att regeringen inte inser att engelskan är ett stort hot mot svenska språkets fortlevnad. Oroande tendenser finns att svenska språket överges i Sverige. På vissa utbildningar i landet sker undervisningen enbart på engelska.

Det finns redan i dag en del domäner där vi ser att engelskan tränger ut svenskan. Det allra tydligaste är inom datavärlden, men det finns även många andra områden – jag kan nämna högskolestudier. I dag skriver studenter sina uppsatser på engelska och presenterar dem på engelska. Det har ofta visat sig att de har svårigheter att presentera sin uppsats på svenska, för de har studerat ämnet på engelska och har inte vant sig vid att använda de svenska ord och förklaringar som finns. Svenska forskare inom flera ämnesområden publicerar mycket sällan sina resultat på annat språk än engelska. Speciellt tydligt är det inom medicin och naturvetenskap.

Det finns också grundskolor som har gått över till engelska som enda undervisningsspråk. Det har setts som ”framåtsyftande” att eleverna ska behärska ett världsspråk. Självklart är det bra att behärska många olika språk – jag önskar också att jag skulle kunna prata tre fyra språk flytande – men det får inte ske på bekostnad av modersmålet, för då känns det fel.

Vi är väldigt noggranna med att invandrare ska få undervisning i sitt modersmål när de går i skolan, för att de lättare ska kunna ta till sig kunskaperna, men vi är inte lika noga med att påpeka att barn med svenska som modersmål ska behärska sitt eget språk till fullo.

Herr talman! Det finns exempel på länder som har stiftat språklagar för att deras språk har varit hotade. Exempel på det är Polen, Katalonien och Wales.

I utredningen Mål i mun – den stora tjocka luntan – var man också överens om att en språklag bör instiftas för att skydda svenska språket. Jag satt med i den utredningen och vet att alla partier där var överens om en lagstiftning. Precis som Anna Lindgren sade var det en majoritet på 33 remissinstanser som ville ha lagstiftning och bara 15 som avstyrkte.

Regeringen litar inte till all sakkunskap som förordar lagstiftning utan tycks leva i den tron att en språklag inte skulle kunna ha någon effekt på språkutvecklingen. Varför trodde man då att det har effekt på de fem minoritetsspråk som vi lagskyddade? Är det någon som kan förklara det?

I propositionen kan vi läsa en del märkliga argument från regeringen varför de avvisar förslaget. Anna Lindgren nämnde det också. ”Det är inte oproblematiskt att föreskriva att svenskan ska vara landets officiella språk i internationella sammanhang”, och ”utgångspunkterna för en svensk språkpolitik bör vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”.

Menar regeringen att det är ett problem att svenska är ett officiellt språk i EU-sammanhang? Eller vad menar man med den skrivningen? Det stod i ett av målen att ”den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig”. Men om man läser några av meningarna i Bästa språket får man verkligen fundera vad de menar – det är obegripligt skrivet.

Centerpartiet ser det som väldigt viktigt att vi värnar om det här och lagstadgar, bland annat för att folkvalda politiker ska kunna ställa upp i EU-valet oavsett vilka språkkunskaper de har. Att få tala och läsa sitt eget språk vid förhandlingar är en självklar rättighet för att garantera att svenska intressen och åsikter inte tappas bort på grund av brist på kunskaper i främmande språk. Det kan vara många nyanser. Vi har också hört talas om hur svenskarna som pratar engelska ibland använder ord som man tror är det rätta engelska ordet men som kan ha helt fel innebörd. Det är också viktigt av demokratiska skäl, för att medborgare ska kunna följa den politiska debatten, att vi värnar om det svenska språket.

Regeringens argumentation för att inte lagstifta ser jag som väldigt svag. Jag citerar igen: ”En bestämmelse om att de som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksamhet ska använda klar och begriplig svenska … kan uppfattas som diskriminerande mot dem som inte har svenska som modersmål eller av annan anledning inte behärskar svenskan.”

Kort sagt säger man att eftersom det finns svenskar som inte behärskar svenska tillräckligt väl är Sverige diskvalificerat från att ha ett officiellt lagskyddat språk. Eller menar man någonting annat, som jag inte förstod därför att det inte var tillräckligt enkelt och tydligt skrivet?

Herr talman! Språket är nyckeln till vår kultur och historia, bärare av vår identitet och grunden för social gemenskap på alla nivåer. Ett språk gör att vi växer som människor. Alla ska därför ha möjlighet att utveckla en god språkförmåga.

Det enda som regeringen verkar säker på i sin proposition är att internationaliseringen ska fortsätta och att ännu färre avhandlingar ska skrivas på svenska, trots att 78 % av alla avhandlingar i landet redan skrivs på engelska. Men vi ska ha ännu färre avhandlingar på svenska.

Regeringen ser inte heller hur medieutbudet på ganska få år har förändrats radikalt. Av alla de långfilmer som under en månad visas i tv är 75 % engelskspråkiga och knappt 15 % svenskspråkiga.

Eftersom jag har arbetat med frågan i den kommitté som har arbetat fram underlaget till Bästa språket, som blev regeringens proposition, är det många känslor med i den här debatten för mig. Det finns många bra frågor som regeringen har lyft fram, men den stora besvikelsen för mig och Centerpartiet är att man inte har lyssnat till kommittén, där alla politiska partier står bakom lagstiftningen. Inte heller har man lyssnat till majoriteten av remissinstanserna som säger att man vill lagskydda vårt svenska språk.

Jag är i alla fall tacksam över att alla i alliansen står bakom förslaget att lagskydda svenskan. Mitt hopp går till Miljöpartiet att de kommer att stödja vår reservation.

Jag står bakom alla våra reservationer men yrkar bifall till reservation 1 och 5.

I våra motioner kan man också läsa om många andra frågor som vi har lyft fram, bland annat vikten av ett nordiskt samarbete. Men om det kan man läsa mer i våra motioner.

Anf. 189 SIV HOLMA (v) replik:

Herr talman! Jag begärde replik för att jag gärna vill höra motivet till varför inte Centerpartiet kan ställa upp på idén om att grundlagsfästa svenskan som officiellt språk. Vad är motivet?

Anf. 190 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:

Herr talman! Jag tackar för den frågan. Vi har väl egentligen aldrig diskuterat det riktigt. För oss har det känts viktigt att vi gör precis som med de fem minoritetsspråken när vi lagskyddar språket för att vi ska kunna ha rätt att ha svenska översatt och tolkat om man i framtiden skulle behöva det inom lagar och så vidare. Jag kan inte säga den exakta skillnaden, men den kanske Siv Holma kan klargöra för mig.

Anf. 191 SIV HOLMA (v) replik:

Herr talman! Jag har uppfattat att Finland har den modellen. De har ju två officiella språk som alla känner till. Det är finska och svenska. Det får en väldigt hög dignitet om man i grundlagen lagfäster att svenskan är det officiella språket i Sverige.

Anf. 192 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:

Herr talman! Jag hoppas att den lagstiftning som vi pratar om även ska bli väldigt stark. Det är den förutsättning som vi har i dag. Om man ser att det som vi begär i vår motion inte skulle räcka får man väl gå vidare. Vi kan snabbare skydda det genom att vi nu på en gång kan lagfästa det än om vi ska vänta på att grundlagfästa, ytterligare utredningar och så vidare. Men jag är inte främmande för att om det inte fungerar man kan se över det i framtiden.

Anf. 193 MATILDA ERNKRANS (s):

Herr talman! Språket är en tydlig kultur- och identitetsbärare. Det definierar dig som person och är en del av din personlighet. Det är med språket som man kan visa sin humoristiska sida, sin sorg, sin glädje, sin ilska. Många är de som kan vittna om att när man hamnar i en situation där man inte delar det gemensamma språket bilden av en som person faktiskt kan ändras. En person som är uttrycksfull och en glädjespridare på sitt modersmål kan på ett nytt språk uppfattas som allvarlig och inbunden enbart på grund av att personen i en ny språksituationen inte behärskar språkets alla variationer och djup.

Språk är konkret, viktigt och personligt för var och en av oss. Därför är det vi debatterar nu, en samlad svensk språkpolitik, mycket angeläget.

Herr talman! Vi vet att språksituationen i Sverige har förändrats på olika sätt. Fem språk har fått ställning som nationella minoritetsspråk. I Sverige finns över en miljon personer med utländsk bakgrund, och för många av dem är svenskan ett andra språk. Framför allt ökar engelskans användning inom alltfler områden i Sverige. Därför behöver vi en samlad svensk språkpolitik.

Vi har i debatten hittills hört inlägg om att det svenska språket måste lagfästas som huvudspråk för att man ska kunna markera dess vikt. Också vi socialdemokrater anser att svenskan som huvudspråk behöver markeras men menar att det kan göras på annat sätt än genom lag. Vi vill ha en politik som gör skillnad. Vi menar att vi kan uppnå det här genom en nationell språkpolitik med fyra nationella mål, med en förstärkt språkvårdsorganisation och med den koppling som vi gör till läsfrämjande åtgärder. En lagstiftning av rent symbolvärde utan normerande verkan gör enligt vår mening varken till eller från. För oss socialdemokrater är det viktiga att våra beslut här i riksdagen får en praktisk verkan.

Som utgångspunkt för den samlade svenska språkpolitiken lägger vi fast ett språkpolitiskt mål om att svenskan är vårt huvudspråk i Sverige, samhällets gemensamma språk. Vi lägger också fast att svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk. Vi fastställer ett tredje språkmål som innebär att den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig. Det fjärde språkmålet handlar om allas rätt till ett språk. Det handlar om att utveckla och tillägna sig det svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket, att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Moderaterna sade här i ett tidigare inlägg att en lagfäst svenska skulle ha stor praktisk betydelse. Jag skulle vilja ha exempel på hur enbart en lagfästning får större praktisk betydelse än den nationella språkpolitik som vi nu föreslår med en förstärkt språkvårdsorganisation och med de läsfrämjande insatser som vi också kopplar på där. För oss socialdemokrater är det alltså viktigt att tillse att de här språkpolitiska målen faktiskt får genomslag i vårt vardagliga samhällsliv. Det är också därför vi vill ha den gemensamma plattformen för språkfrågorna där vi samlar den centralt statligt finansierade språkvården i en språkvårdsorganisation, som vi har hört berättas om här tidigare i debatten. På det sättet kan vi stärka språkvården, samla kunskap och kompetens och använda resurserna effektivare. Samordningen underlättar naturligtvis också uppföljningen av de språkpolitiska målen. Den ges också ökade ekonomiska resurser och ett vidgat uppdrag till att omfatta frågor som rör villkoren för alla språk som talas i Sverige, naturligtvis svenskan som huvudspråk men också de nationella minoritetsspråken, teckenspråket, invandrarspråken och relationen till andra språk, terminologi och språkteknologifrågor samt andra övergripande språkpolitiska frågor. Det är viktigt att få ett mer samlat grepp. Det är också viktigt att poängtera att den här språkvården får resurser och förutsättningar att följa utvecklingen och också att delta i olika europeiska och internationella organ. Det gäller särskilt det mycket viktiga nordiska samarbetet.

Herr talman! För oss socialdemokrater har det också varit viktigt att i den nationella språkpolitiken tydligt ge uppmärksamhet åt att tillgången till språk är ojämlikt fördelad, att det finns skillnader i språk mellan människor med olika familjebakgrund. Vi anser att samhället har ett ansvar att utjämna de skillnaderna. Därför finns kopplingen mellan läsfrämjande åtgärder och språket.

För att barn ska kunna få ett rikt språk är det viktigt att de får ta del av böcker. Vuxnas högläsning för små barn är därför av mycket stor betydelse. Läsningen ökar ordförrådet och öppnar dörrar till nya tankar och idéer. Tillgången till barnböcker är oerhört viktig. Flera insatser görs för barnboken på svenska. Vi vill här komplettera med tillgången till barnboken på andra språk än svenska. Sverige är ett mångspråkigt land, och det är en tillgång. Läsning på det egna modersmålet behövs för begreppsbildningen på det egna språket såsom en väg in i att lära sig svenska. Kulturrådet ges därför i uppdrag att samla in och publicera information om barn- och ungdomsböcker på andra språk än svenska.

Vi lägger också ekonomiska resurser på en nyutgivning av världsklassiker i klassuppsättning. Många skolor har efterfrågat möjligheten att ge världslitteraturen en större plats i undervisningen, och det vill vi stödja. Det är viktigt att ta ansvar för att tillse att den litteratur som översätts till svenska inte enbart har sitt ursprung i Västeuropa och Nordamerika. Världen är mycket större än så.

Vi socialdemokrater ser också vårt gemensamma ansvar för att stödja verksamheter som syftar till att nå ovana läsare. Vi vet att litteratur och läsning kopplat till arbetsplatsen öppnar nya vägar till boken och läsandet. Vi vet att läsvanor grundläggs i de tidiga barndomsåren och att familjebakgrund har betydelse. För att nå nya generationers läsare är det därför också viktigt att nå vuxna.

Kulturrådet ges därför i uppdrag att stödja långsiktigt läsfrämjande projekt såsom Läs för mig, pappa. Det är ett framgångsrikt projekt mellan LO, ABF, En bok för alla och Kulturrådet som gett ovana läsare viktig inspiration att läsa för sina barn men också för sin egen skull. Kulturrådet ges därutöver ett fortsatt uppdrag att i samarbete med En bok för alla undersöka hur litteratur och läsning ytterligare kan främjas på arbetsplatserna exempelvis via arbetsplatsbibliotek.

Herr talman! Jag är medveten om att jag med detta inte berört alla, var för sig och tillsammans, mycket viktiga delar av detta betänkande. Jag har försökt att beskriva hur vi socialdemokrater ser på en samlad svensk språkpolitik. Jag utgår ifrån att ytterligare klarhet kan komma vid det replikskifte som nu väntar.

Avslutningsvis vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 194 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:

Herr talman! Tack för alla de bra saker som Matilda räknade upp som ska göras för svenska språket. Jag sade också i mitt anförande att det finns många bra saker.

Min fråga återkommer. Vi har lagskyddat minoritetsspråk. Varför kan vi inte lagskydda vårt eget? Regeringen säger att det inte är oproblematiskt att föreskriva att svenskan ska vara landets officiella språk i internationella sammanhang. Vad är problemet? Vad är det som gör att det inte blir bättre om vi lagskyddar?

En annan fråga som jag också funderar över är att man säger att de svenskar som inte behärskar svenskan tillräckligt väl gör att vi inte ska lagstifta eftersom man diskvalificeras. Det är skrivningar som är så främmande för mig. Vi måste väl alla vara tydliga. Även om man inte behärskar språket till fullo måste man ju i alla offentliga sammanhang försöka vara så tydlig att man kan göra sig förstådd. Om jag har ett sämre språk än vad du har skulle jag då vara diskvalificerad om vi hade skyddat språket? Jag förstår inte. Det är en gåta.

Som jag sade tidigare står det om målen att svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige. Varför står det specifikt i Sverige?

Anf. 195 MATILDA ERNKRANS (s) replik:

Herr talman! Det var många frågor. Jag börjar med den sista eftersom det är den jag har i huvudet.

Det är nationell språkpolitik som vi tar beslut om här i riksdagen. Det är anledningen till att vi har ett språkpolitiskt mål som säger att svenskan ska vara huvudspråk i Sverige. När det gäller EU, som Birgitta var lite fundersam över, är svenskan redan ett officiellt språk och ett arbetsspråk i EU. Det krävs alltså en fördragsändring för att ändra det faktumet. En fördragsändring kräver att alla medlemsländer är överens. Vi ser det som mycket självklart att svenskan också i framtiden kommer att vara officiellt språk och arbetsspråk i EU. Jag har stor respekt för Birgitta Selléns kunskaper i de här frågorna. Jag vet att hon satt med i den utredning som ligger till grund för den här propositionen och betänkandet. Det är ju alltid så att vi gör utredningar och samlar på oss kunskap och sedan gör en politisk bedömning när det gäller hur vi vill gå vidare. Vi tycker också att svenskan behöver markeras. Vi menar att vi klarar det genom att lägga fram en nationell språkpolitik och fyra språkpolitiska mål och kopplar på en förstärkt språkvårdsmyndighet och läsfrämjande insatser. Det gör att vi i praktiken kan få en god ordning när det gäller både svenska språket, minoritetsspråken, invandrarspråken, teckenspråket och så vidare.

Jag tycker inte att det är något konstigt att man kan göra olika politiska bedömningar.

Anf. 196 BIRGITTA SELLÉN (c) replik:

Herr talman! Tydligen gör man olika politiska bedömningar från utredningsmomentet till regeringen fastän det är samma parti. Det är lite märkligt. Samtidigt blir min reflexion: Vad ska man ha utredningar till om man ändå gör en politisk bedömning?

Det har suttit sakkunniga och experter av olika slag. Det har varit ute på remiss. Majoriteten säger att vi behöver lagskydda vårt svenska språk. Var ligger då regeringens politiska bedömning? Hur kan den bli så annorlunda än vad alla experter som är anlitade och majoriteten av remissyttrandena säger?

Anf. 197 MATILDA ERNKRANS (s) replik:

Herr talman! Birgitta Sellén vet att remissinstanserna inte var helt eniga när det gäller om vi ska lagskydda det svenska språket eller inte. Då får de olika politiska partierna själva tänka efter vad man tycker känns angeläget och viktigt. För oss har det viktigaste varit att få en ordning där vi lägger fast en nationell språkpolitik och språkpolitiska mål som sätter svenskan som huvudspråk som ett mål och plockar upp allas rätt till språk exempelvis. Vi tycker att det är viktigt att det som vi beslutar här i riksdagen får en verkan ute i samhället.

Vi har lutat oss mer på det som säger att lagstiftningen kan ge tolkningsproblem. Det är framför allt en symbollagstiftning utan normerande verkan. Det viktiga för oss är då att se till att det blir något bra av det beslut som vi tar. Det är viktigare än att lagstifta.

Anf. 198 ANNA LINDGREN (m) replik:

Herr talman! Jag citerades när det gällde praktisk och symbolisk betydelse. Det var ett citat från Svenska Akademien.

Svenska Akademien har ända sedan Gustav III:s tid arbetat med vårt språk. De fick uppdraget att göra en ordbok och en ordlista. Ordlistan tror jag har kommit ut i elva upplagor. Ordboken har man nu kanske klarat av till och med bokstaven s. Hur det ska gå med den vet vi inte eftersom regeringen inte talar om hur man har tänkt sig att finansiera Svenska Akademiens ordbok.

Förklara det här med diskriminerande en gång till. Varför är det diskriminerande att ha en språklag? Jag sitter i Diskrimineringskommittén som jobbar med alla våra diskrimineringslagar. När jag ser den här formuleringen i propositionen blir jag väldigt förundrad. Jag skulle vilja få en tydligare definition på hur någon kan känna sig diskriminerad av att vi har en lag som skyddar vårt officiella språk.

Anf. 199 MATILDA ERNKRANS (s) replik:

Herr talman! Jag konstaterar att Moderaternas företrädare inte kan ge några exempel på hur det skulle få större praktisk betydelse om vi lagstiftade jämfört med det förslag som Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet har lagt fram när det gäller en nationell språkpolitik, nämligen en förstärkt språkvårdsorganisation och läsfrämjande insatser. Moderaterna säger att man tar sig för pannan och kallar de socialdemokratiska argumenten fåniga. Jag tycker att det visar Moderaternas rätta ansikte. Man tycker att man är lite finare och lite bättre än sossepatrasket som tror sig förstå något.

För oss handlar det om att det är svårt. Det är ett ställningstagande. Det finns argument både för och emot. Det skulle bära mig emot att kalla andra partiers argument för fåniga. Att det kan uppfattas som diskriminerande har inte varit något tungt vägande skäl för oss socialdemokrater att avstå från att lagstifta det svenska språket. Vi har sagt att vi kan se att det finns en risk att det inträffar. Vi vill inte stå bakom en lagstiftning där det kan finnas en risk att den uppfattas som diskriminerande.

För oss har det tyngsta skälet varit att vi känner en viss respekt för den lagstiftande makt vi som har förtroendet att sitta här i riksdagen har fått. Vi tycker inte att det finns någon anledning att ha en symbollagstiftning utan normerande verkan när vi får den effekt vi vill ha ändå.

Anf. 200 FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Jag får be debattörerna att vårda språket enligt 2 kap. 12 § riksdagsordningen.

Anf. 201 ANNA LINDGREN (m) replik:

Herr talman! Varför anser vi att det behöver skyddas? Vi anser att det behöver skyddas. Det är det som gäller. Det är främst från engelskan som vi har ett väldigt stort hot.

Nu var det inte jag som tog mig för pannan. Jag hade mycket citat, för jag lyssnar på och läser många andra. Det var Sture Allén, som sitter i Svenska Akademien, som gjorde det, och jag höll med honom.

Sedan tycker jag att det är viktigt att man faktiskt för debatten på rätt sätt. Jag förstod av det du läste upp att du trodde att jag skulle säga någonting som skulle ge dig möjlighet att hävda att jag hade uttalat mig om det socialdemokratiska partiets medlemmar och hur de var. Så tror inte jag att vi ska arbeta i riksdagen. Det skulle aldrig falla mig in att ha synpunkter på något annat än de argument ni lägger fram. Jag känner er inte personligen. Jag känner inte till hur ni lever, er bakgrund och allt detta. Jag tar inte för givet att människor ska vara på ett visst sätt, utan jag lyssnar på vad de säger.

Jag ställde frågan: Vad är det som gör att man kan känna sig diskriminerad av att vi har en lag som skulle skydda vårt språk på samma sätt som man har i Finland, där man alltså har en helt annan bevakning av sitt språk?

Till sist kan jag säga att när jag en gång i världen läste svenska på universitet skulle Theodor Kallifatides komma på besök och prata om hur det var under militärregimens tid. Han stormade in – ni vet hur han är – och sade: Jag ska inte alls prata om det. Jag ska prata om vad ni gör med ert svenska språk.

Där har vi väl ett föredöme! Han är den av nästan alla svenska författare i dag som har jobbat mest på att lära sig svenska, och han lärde svenska studenter att vi ska vårda vårt språk. Det här är ett exempel på hur vi kan göra det.

Anf. 202 MATILDA ERNKRANS (s) replik:

Herr talman! Jag ska naturligtvis ta talmannens uppmaning om ett vårdat språk på allvar, speciellt när vi debatterar just en språkproposition och ett språkbetänkande. Jag retade dock upp mig lite över att man kallar argumenten för fåniga bara för att man inte delar dem. Var och en av oss gör ju avvägningar i alla politiska beslut som vi tar.

Jag sade ingenting om Svenska Akademiens ordbok, för jag hann inte det sist. Det är en lagrådsremiss på gång som ska lösa problemen för Svenska Akademiens ordbok. Det är väl skönt om den kommer fram så att vi kan få en lösning på de problemen.

Det jag avslutningsvis skulle vilja säga är detta: Det är inte så att vi socialdemokrater inte tycker att svenskans ställning behöver markeras. Det tycker vi. Många av de problem som lyfts upp här i debatten är ju anledningen till att vi nu lägger fram en nationell språkpolitik där vi använder oss av nationella språkmål som ett sätt att komma vidare i diskussionen.

Som jag sade finns det olika argument. För oss har det viktigaste argumentet varit att denna lagstiftning är en symbollagstiftning utan normerande verkan, och då ser vi ingen anledning att gå på det lagstiftningsförslaget när vi faktiskt får till en ordning utan att lagstifta. Sedan får vi se vad riksdagen kommer att besluta i den här frågan. Så är det.

Anf. 203 LENNART KOLLMATS (fp) replik:

Herr talman! Jag har fått svar. De frågor som jag hade tänkt ställa har ställts – och några till, för all del. Jag tror inte att Matilda Ernkrans kommer att ändra sina svar bara för att jag ställer om frågorna, så jag avstår.

Anf. 204 GUNILLA TJERNBERG (kd) replik:

Herr talman! Jag kommer inte att avstå. Jag vill gärna ta ett replikskifte här.

Jag vet inte om jag gör rätt i att plåga Matilda Ernkrans ytterligare kring just detta att svenskan ska få ett lagskydd. Det finns dock en del oklarheter i hennes svar, herr talman, som gör att jag ändå måste få fortsätta där.

När jag läser hur majoriteten i betänkandet behandlar de motioner som är väckta i den här frågan hittar jag två argument som jag inte tydligt har hört komma fram här i dag. De argumenten är ganska förvånande. Det ena, och det har tagits upp, är att majoriteten anser att ett lagskydd inte skulle få någon normerande verkan och inte skulle kunna följas av en påföljd. Det resonemanget har man inte fört när det gäller det lagskydd som finns för minoritetsspråken, som jag trots Siv Holmas invändning ändå vill ta upp. Det är ett annat resonemang i den delen.

Det andra argument som förs fram, som det andra av två, handlar om att det finns tjänstemän på Utrikesdepartementet som behöver få möjlighet att använda andra språk än svenskan. Det skulle då vara ett skäl att inte ha ett lagskydd.

Jag tycker att detta är mycket magra skäl, om jag får uttrycka mig så.

Anf. 205 MATILDA ERNKRANS (s) replik:

Herr talman! Jag tycker att jag i tidigare replikskiften har försökt tydliggöra det ställningstagande som vi socialdemokrater har gjort. Jag tycker också att Siv Holma hade ett bra inlägg i debatten när det gäller minoritetsspråken. Jag tycker inte att det är rätt att jämföra med minoritetsspråkens lagskydd när vi nu pratar om svenskan som huvudspråk. Svenskan är dominerande och har så varit under lång tid. Som Siv Holma sade var det snarare en alltför stark svensk språkpolitik som gjorde att minoritetsspråken behövde lagskyddas. De höll på att dö ut, helt enkelt. Jag håller alltså med om det hon sade i det inlägget.

Jag får väl säga det igen: Vi socialdemokrater tycker också att svenskans ställning behöver markeras. Vi tycker att vi gör det genom att lägga fram en nationell språkpolitik och de här språkpolitiska målen, genom att vi kopplar på en förstärkt språkvårdsorganisation och genom att vi också tar upp läsfrämjande insatser. Jag tycker att det ger en helhet och en bra grund för ett fortsatt språkvårdsarbete i Sverige.

Det är klart att man kan diskutera olika argument för den här lagstiftningen. Så är det. Men det skulle också vara lite spännande om någon ur den nu enade borgerligheten när det gäller lagskydd faktiskt kunde svara på den fråga som jag har ställt: Kan ni ge exempel på vilken större praktisk betydelse ett lagskydd för svenskan faktiskt kommer att ha utöver de insatser vi har i den här propositionen och det här betänkandet?

Anf. 206 GUNILLA TJERNBERG (kd) replik:

Herr talman! Här är det ju så att regeringen och Socialdemokraterna säger sig veta bättre i den här frågan än de allra flesta remissinstanser. Det handlar alltså om två tredjedelar av remissinstanserna som tycker att det ska vara ett lagskydd för svenska språket – som ett antal partier tycker, som utredningen kom fram till och som organisationer kommer fram till. Det är intressant att Socialdemokraterna än en gång sätter sig över en gedigen kunskap som noga har penetrerat den här frågan.

Det handlar självklart om oerhört viktiga signaler. Det är oerhört viktigt att det ligger ett lagskydd i botten jämfört med att det inte gör det. Det är ju frågan i sig. Det är en självklarhet att en lag är ett starkare skydd av språket än inget lagskydd. Svaret ligger väldigt tydligt i den delen.

Sedan får jag bara ta upp det Matilda Ernkrans säger om att koppla på läsfrämjande insatser. Det skulle då vara ett sätt att skydda svenskan. Men hur går det med utvärderingen av de läsfrämjande insatserna? Riksdagen har fattat beslut om att en utvärdering ska ske. År 2002 fattades beslutet. Det är 3 ½ år sedan. Den utvärderingen har ännu inte kommit till stånd. Likväl kopplar Socialdemokraterna på de läsfrämjande insatser som görs i dag som ett argument för att stärka svenska språket. Det här hänger ju inte ihop.

När kommer utvärderingen? Gör den innan ni använder den som ett redskap för att stärka svenska språket!

Anf. 207 MATILDA ERNKRANS (s) replik:

Herr talman! Först och främst vill jag säga att vi inte tycker att vi vet bättre än någon annan. Vi gör bara en annan avvägning av hur vi anser att vi kan stärka svenskans ställning som huvudspråk men också hur vi kan jobba med våra minoritetsspråk, med teckenspråket, med invandrarspråket och med andra främmande språk.

När det gäller de läsfrämjande insatserna visar sig väl här den skillnad som finns mellan en borgerlig kulturpolitik och en socialdemokratisk kulturpolitik. För oss är läsfrämjande insatser ett självklart instrument för att utjämna de skillnader som finns i läsningen men också i språket. Därför är de också självklara inslag i en språkproposition och i ett språkbetänkande. För borgerligheten är de inte lika självklara inslag utan man säger att man först måste utvärdera innan man kan sätta in dem i det här sammanhanget.

Men jag vet, som Gunilla Tjernberg också säger, att vi har ett tillkännagivande från riksdagen att vi ska se över litteraturstödet som helhet och här kommer också detta in. Jag kan bara beklaga att det har dragit ut på tiden, för det är ett tillkännagivande från riksdagen. Det man nu säger från regeringens sida i denna budgetproposition är att man tänker återkomma till det här under 2007. Det får vi väl hoppas att man gör.

Anf. 208 MIKAEL JOHANSSON (mp):

Herr talman! Låt mig än en gång få upprepa de föreslagna målen för vår nationella språkpolitik.

Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.

Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.

Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.

Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Så långt är dessa mål bra, men...

Med detta som bakgrund går jag väl in i huvuddebatten, den debatt som förekommit alltsedan regeringens och Vänsterns förslag kom, nämligen huruvida det ska lagstiftas om svenska språkets roll eller inte.

Låt mig först konstatera att svenska indirekt är officiellt språk i Sverige på grund av offentlighetsprincipen, det vill säga alla handlingar som upprättas av svenska myndigheter måste skrivas på svenska. Enda undantaget är akademiska avhandlingar och artiklar, som ju inte är allmänna handlingar i tryckfrihetsförordningens mening.

Det betyder att all officiell kommunikation mellan och inom svenska myndigheter, således även inkluderande kommuner och landsting, måste ske på svenska.

Inofficiellt kan kommunikation ske på vilket språk som helst, men i allmänna handlingar måste språket vara svenska. Det finns dock utöver detta inga bestämmelser som direkt säger att svenska är ett officiellt språk i Sverige, mer än indirekt.

Så länge folk pratar svenska kommer det de facto att vara ett offentligt språk och då även ett officiellt språk. Jag har därutöver mycket svårt att se att vi inom överskådlig tid kommer att överge svenskan inom ramen för offentlighetsprincipens tillämpning vad avser upprättande av handlingar. Det går därmed inte att underskatta den praktiska och symboliska betydelsen av en lagstiftning och därför yrkar jag bifall till reservation 1, som vill införa en lagstiftning. När det kommer till tillämpningen av när, var och hur svenska ska användas finns det en fråga i detta betänkande som tydliggör hur vi inom de gröna tänker, och det är svenska språkets ställning inom EU. Där skärper reservation 5 hållningen till förmån för användandet av svenska i EU. Jag anser att det är av central betydelse att svenska språkets ställning inte undergrävs inom Europeiska unionen.

Det är också viktigt att Sverige med större kraft än hittills värnar om svenskans ställning och bruk inom EU och att man i instruktionerna för svenska delegater och tjänstemän inom EU inskärper att det inte ligger i vårt nationella intresse att bereda vägen för engelskan som ett överordnat arbetsspråk inom unionen. Att få tala och läsa sitt eget språk vid förhandlingar är enligt Miljöpartiets uppfattning en självklar rättighet för att garantera att svenska intressen och åsikter inte tappas bort på grund av brist på kunskaper i främmande språk.

Med anledning av att vi inte är representerade med ordinarie ledamot i kulturutskottet och därmed inte har möjligheten att få vår inställning synliggjord i betänkandet via reservationer vill jag yrka bifall till reservation 5 avseende just svenska språkets ställning i EU.

Anf. 209 NINA LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är en av motionärerna till motion Kr6 och tänker förhålla mig till både svenska språket och de nationella minoritetsspråken. En av de tidigare talarna nämnde i kväll just att det också är en speciell dag för en av de nationella minoriteterna i dag. Det är sverigefinnarna som firar självständighetsdagen. Det var många som besökte ambassaden i dag, så även jag. Sedan kan vi konstatera ytterligare att sverigefinländarna däremot formellt sett inte är en nationell minoritet.

Bästa språket behandlar främst svenska språket men berör även nationella minoriteter. Jag kommer att fokusera på just det som avser motion Kr6 därför att utskottet avstyrker ett av de yrkanden som behandlas här med motiveringen att detta är i linje med utskottets uppfattning. Det tänkte jag polemisera emot.

De nationella minoriteterna och minoritetsspråken har bidragit och bidrar till Sveriges utveckling. De är en tillgång. Samtidigt är det svenska språket det språk som är fullt ut samhällsbärande. Goda kunskaper i detta gemensamma kommunikationsspråk är lika viktigt för minoritetsspråkstalande som för alla andra. Det handlar alltså inte om att välja mellan svenska och minoritetsspråken. Det handlar om att välja både–och.

Sverige ratificerade år 2000 Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Det innebär ett erkännande av Sveriges nationella minoriteter och deras språk och att minoritetsspråken ges ett stöd för att hållas levande.

I höst har det gått sex år sedan riksdagen beslutade om åtgärder för de nationella minoriteterna och inriktningen av en minoritetspolitik. Goda kunskaper i detta gemensamma kommunikationsspråk, svenskan, är lika viktigt för minoritetsspråkstalande som för alla andra. Det tål att upprepas. Men Sverige har också ett folkrättsligt åtagande att stödja de nationella minoritetsspråken och ge individer större möjligheter att både bevara och utveckla dem.

Regeringens och riksdagens minoritetspolitiska beslut innebär, som har nämnts här, att samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar erkänns som nationella minoriteter liksom deras minoritetsspråk. Det är möjligt i dag att använda samiska, finska och meänkieli i kontakter med myndigheter och domstolar i vissa geografiskt avgränsade områden, så kallade förvaltningsområden, som i dag finns i norra Sverige.

Mälardalen utreds i utredningen Rätten till mitt språk. Utredare är Paavo Vallius, som också sitter som ledamot i kulturutskottet. I den behandlas möjligheten att använda finskan och sydsamiskan.

Inte minst detta ger mig anledning att vara bekymrad över behandlingen av motion Kr6, som behandlar nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk, för där betonas specifikt användningen av modersmålet. Jag menar att utskottet, liksom propositionen, inte alls stöder det som motionen ville stödja, det vill säga att ge alla elever som tillhör de fem nationella minoritetsgrupperna möjlighet att använda att använda sitt eget språk. Det är nämligen så att för samiska, tornedalsfinska och romska elever gäller rätten att få undervisning i sitt modersmål, även om det inte är ett dagligt umgängesspråk, samt att kommunen är skyldig att anordna undervisning, även om det inte finns minst fem elever som önskar det. Detta är under förutsättning att lärare med erforderliga kunskaper kan erbjudas i kommunen. I annat fall uteblir kommunens skyldighet. De finskspråkiga eleverna och de elever som talar jiddisch omfattas inte av samma möjlighet. I enlighet med utskottets behandling skulle alla minoritetstalande ha samma möjlighet.

Det är viktigt att poängtera att regeringen inte avser att ändra på de här bestämmelserna, enligt propositionen, s. 20. Jag menar att dessa bör ges samma rätt att få studera sitt modersmål som de som har den rätten utifrån rådande regelverk och lagstiftning.

Jag vill också här kommentera Ida, som jag har tagit upp i några tidigare debatter. Hon är en av de ungdomar som tillhör en av de nationella minoritetsgrupper som inte får rätten att lära sig sitt modersmål. Det tycker jag är väldigt synd. Hon har fått avbryta sina studier därför att hon inte omfattas av detta regelverk. Jag kan därmed inte ställa mig bakom vare sig utskottets eller propositionens hållning i denna fråga.

Jag vill yrka bifall till reservation nr 7 under punkt 7 med anledning av att just där yrkas bifall till just yrkandet i motion Kr6.

Jag vill också betona att Folkpartiet under den allmänna motionstiden har väckt en motion om nationella minoriteter som också behandlar hur de här språken kan införlivas och nämnas i regeringsformen, vilket är ytterligare ett viktigt synliggörande.

Jag kan konstatera, herr talman, att även i dag finns det oftast få som debatterar nationella minoriteter, men frågan är nog så viktig att framhålla i alla avseenden.

Anf. 210 ULF HOLM (mp):

Herr talman! Jag ska beröra ett litet men ack så viktigt ämne, nämligen svenska språkets ställning i EU. Hela debatten, texten i utskottet och reservationen utgår nämligen från svenskans ställning i EU, precis som gäller där borta, det vill säga i Bryssel och Strasbourg. Jag vill som ledamot i EU-nämnden hävda att många av de handlingar som vi får till Sverige, och som vi i EU-nämnden respektive utskotten har att ta ställning till, alltför ofta kommer på engelska, franska och tyska.

Regeringen måste tänka på, när man tar till sig tillkännagivandet, att det har betydelse när vi ska behandla EU-frågorna i riksdagen, för att vi ska kunna fatta beslut och ge direktiv till hur regeringen ska agera i EU, att vi får svenska dokument, att vi kan förmedla till våra väljare vad det är som ska beslutas i EU utifrån våra synpunkter. Det måste fram att de handlingarna ska vara på svenska. Undantaget är litet. Tyvärr är det så i dag att många av de tjocka handlingarna kommer på engelska, och det försvårar vår ställning, som jag uppfattar det, i EU.

Det var mitt lilla, korta inlägg i den här debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 7 december.)

Åter till "Nyheter och notiser"