I dagarna har regeringen lagt fram sin proposition Bästa språket. Vi ska få en nationell språkpolitik. Svenska språkets ställning ska stärkas, även om det inte blir lagstadgat, officiellt språk i Sverige, som svenskan faktiskt är tillsammans med finskan i Finland...

Fyra mål föreslås dock för språkpolitiken:

Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.

Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.

Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.

Alla ska ha rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minoritetsspråk och att få möjlighet att lära sig främmande språk.

Det här kommer rimligen att få följder för public serviceverksamheten.

Förslaget lider av en brist, för trots att svenskan ska vara ”komplett och samhällsbärande” tänker regeringen inte göra något åt att 78 procent av avhandlingarna som skrivs på våra högskolor är på engelska, och att undervisning även på lägre nivå bedrivs på det språket, som smyger in och slår ut svenskan på område efter område. Vare sig vi vill eller inte lär vi som arbetar i olika media få försöka översätta så att publiken begriper när experterna inte kan översätta sina engelska facktermer till svenska som publiken begriper.

 

Samtidigt som alla ska få rätt att utveckla det egna modersmålet har SR-styrelsen beslutat dra in sändningarna på två stora invandrarspråk, nämligen spanska och turkiska. Frågan är hur det rimmar med rätten att utveckla och bruka det egna modersmålet, turkiska och spanska är modersmål för många här i landet. SR:s motiv är att turkar och spanskspråkiga skulle ha varit så länge i landet att de språken inte längre behövs, men i verkligheten är nog svenskkunskaperna ganska varierade i de grupperna – från nivåer långt över vad som är vanligt bland många infödda, till mycket skrala kunskaper hos dem som kommit hit vid vuxen ålder, kanske som analfabeter.

Och det handlar dessutom om programverksamhet som riktar sig till målgrupper som enligt de senaste signalerna ska lockas till ökad lyssning.

 

Något som SR nu satsar extra pengar är att nå ”eftersatta grupper” och ”ickelyssnare”. En sådan utpekade grupp är just invandrare, och frågan är om sändningar på invandrarspråk inte är ett sätt att locka till sig dem, även till de svenskspråkiga programmen.

Utlandssändningarna på estniska och lettiska dras också in. De startades när de baltiska staterna frigjorde sig från Sovjetunionen. Frågan är vad lyssnare i Baltikum som vant sig vid SR:s program tycker om att de nu bara försvinner. Överhuvudtaget kan man undra lite över vilka överväganden som styr språkvalen. Samma vecka som Sverige ansökte om medlemskap i EU släcktes på sin tid de franskspråkiga och spanska utrikessändningarna – av ekonomiska skäl. Det är synd om pengarna inte räcker till något som faktiskt är så billigt i förhållande till informationsvärdet som att sända på andra språk än svenska.

Mats Leander

(Saxat ur Sifbladet, som ges ut av Sifklubbarna vid Sveriges Radio och Sveriges Utbildningsradio, oktober 2005)

 

Åter till "Nyheter och notiser"