I Skolvärlden 13/2005 svarar Finn Jussila-Elkjaer på min artikel från föregående nummer. Vi tycks vara överens på en mycket viktig punkt, nämligen att det är klokt att i lag slå fast att svenska ska vara huvudspråk i Sverige. Min artikel fokuserade just på problemet att svenska språket förlorar domäner till engelskan.

Först vill jag ha sagt att jag irriteras av Finns debatteknik, som innehåller en del märkliga generaliseringar och halvkvädna visor. Han påstår till exempel att jag har mina ”poänger och framför dem på ett tillrättalagt sätt (hur? – min anm.) som följer allmänna uppfattningar och attityder (vilka? – min anm.)” i mitt fält (vilket?- min anm.) att jag ”stryker en del meningsfränder medhårs (vilka? – min anm.), så de får rysningar av välbehag” (hur vet du det? – min anm.). Detta är inga sakargument utan billig demagogi, bara trams, som man inte bör sätta på pränt. Dock ska jag bemöta hans randanmärkningar, eftersom han inte tycks ha någon principiell kritik.

Finn menar att min beskrivning av engelskans starka ställning inom universitetsvärlden är ensidig. Det ”kan vara lättare för doktorer och professorer att bli uppmärksammade på ett stort språk”. Detta ”stora språk” är idag bara liktydigt med engelska – tidigare kunde det också vara fråga om tyska eller franska. Bra avhandlingar kan dessutom översättas till hur många språk som helst. Det internationella studentbytet i Sverige ”lutar sig” inte ”mot andra språk än svenskan” – utan bara mot engelskan. Staten ska naturligtvis så långt det är möjligt subventionera översättning av kurslitteratur till svenska för att svenska språket också ska kunna fortsätta att fungera som fullödigt vetenskapligt språk. I dagens läge är det mest engelskspråkiga studentboksförlag som kan njugga händerna.

Finn påstår att jag ”prisar den franska vägen att skydda det egna språket inom EU”, därför att jag tog exemplet med Chirac, som ville konversera med Göran Persson på sitt modersmål, vilket tvingade Persson att använda sitt modersmål och för att samtalet skulle vara möjligt - tolk. Men därutöver yttrade jag mig inte alls generellt om fransk språkpolitik. Därefter angriper han den franska vägen på ”televisionsområdet”, d.v.s. dubbning. Han tycks vara helt omedveten om att dubbning inte är någon exklusiv fransk företeelse, kanske inte ens en fransk uppfinning, utan något som också förekommer i bl.a. Tyskland, Italien, Spanien och Polen. Han har heller inte märkt att danska och norska tv-program textas på svenska. Själv föredrar jag textning (dock inte av norska program) framför dubbning. I Sverige är vi numera så inriktade på enbart engelska att det nästan inte går att få kanaler på andra språk i de färdiga programpaketen som erbjuds med den kommande digitaliseringen.

”Översättning inom EU kostar”, skriver Finn och frågar om översättningar ska göras till ”15, 200 eller 2000 språk”? De två sistnämnda talen är knappast aktuella i sammanhanget, eftersom EU idag har c:a 20 officiella språk och antalet tänkbara framtida medlemsstater högst rör sig om ett tiotal. Översättningsverksamheten kostar bara 2,5 euro per EU-medborgare och år (källa: Karl-Johan Lönnroth, Generaldirektoratet för översättning, EU-kommissionen).

Grund- och gymnasieskolundervisning på engelska ”kan ha sin funktion för vissa elever”, hävdar Finn. De kan tycka att ”allt blir intressantare, mer spännande eller statusgivande”. Men varför skulle det bli intressantare, mer spännande eller statusgivande på engelska än på alla andra språk? Är detta en inbyggd egenskap i engelska språket? Varför ska man stryka sådana dumheter medhårs, och till på köpet med språket få den världsbild som det förmedlar? Det finns andra sätt att se på världen. Jag vill påstå att vi i Sverige ligger i ”nyhetsskugga” om vad som händer i andra delar av världen, inte minst p.g.a. ett minskande antal journalister som kan andra språk än engelska.

Finn Jussila-Elkjaer ifrågasätter också varför man ska lära sig fler språk än svenska och engelska, eftersom det är tidskrävande att lära sig främmande språk. Det är dock naivt att tro att engelska är gångbart i hela världen. Redan i Europa är det, enligt en EU-undersökning, fler som inte behärskar engelska, än som behärskar det. När jag gick i realskolan och gymnasiet på 50- och 60-talet, läste vi minst tre obligatoriska språk, engelska, tyska och franska. Det var ingen som reflekterade över att det var ”jobbigt”. Det är först när enbart engelskan är obligatorisk av de främmande språken och ett drygt decennium av ”globalisering” och anglifiering av massmedia, som många elever uppfattar andra språk än engelska som arbetsamma.

Om det är ett så stort problem att lära sig ett nytt språk, borde Finn i stället förespråka att engelskan i Sverige – och alla andra främmande språk – ersattes av inlärning av ett garanterat enkelt, konstgjort språk som esperanto eller interlingua. Personligen glädjer jag mig så här i efterhand åt att jag tvingades lära mig tre språk förutom svenska och att jag senare kompletterade med spanska. Visserligen är mina kunskaper i dessa främmande språk otillräckliga, men jag kan i varje fall underhålla en hemsida, Schackportalen, på dessa språk.

Varför inte se rikedomen i den språkliga mångfalden i stället för att begränsa sig till engelska som en enfaldig patentlösning?

Per-Åke Lindblom

(Publicerad i "Skolvärlden" 5/10 2005)

Åter till Debatt- och insändararkivet!