I höst kommer regeringen att lägga fram en språkpolitisk proposition, som utgår från betänkandet ”Mål i mun” (SOU 2002:27). Sverige tillhör de få länder, som inte har slagit fast vilket som är dess officiella språk. Tills vidare måste vi nöja oss med att svenskan är ett officiellt språk i Finland och att det finns fem officiella nationella minoritetsspråk i Sverige. Vilket språk som är majoritetsspråk i Sverige är alltså formellt en gåta.

Sverige behöver en språklag, som bland annat slår fast att svenska är landets officiella språk, eftersom svenskan idag är hotad av engelskan med allt fler domänförluster för svenskans vidkommande som resultat.

Svenskan håller på att dö ut på landets universitet, framför allt inom den naturvetenskapliga sektorn, alltmedan engelskan tar över. Svenskan används allt mindre som vetenskapligt vardagsspråk. Regeringens högskoleproposition, ”Ny värld – ny högskola” (2004/05:162), berör inte med ett ord svenskans ställning på landets högskolor.

Det finns inget annat land inom EU som har sålt ut sitt språk på samma sätt som Sverige har gjort. I EU-sammanhang (främst i ministerrådet och även i EU-kommissionen) har tolkning och översättning till och från svenska minskat med cirka 90 procent sedan den 1 maj förra året. Detta är naturligtvis en medveten politik från regeringens och utrikesdepartementets sida. När statsminister Göran Persson i oktober förra året sammanträffade med Chirac i Elyséepalatset, hade Persson tänkt tala engelska. Chirac satte emellertid p för detta genom att kräva att samtalen skulle föras på franska respektive svenska. Chirac tvingade alltså Persson att tala svenska!

De svenska elevernas kunskaper i andra främmande språk än engelska har försämrats och Sverige håller på att få en generation gymnasister, som har sämre språkkunskaper än sina föräldrar. Framför allt har kunskaperna i tyska och franska försämrats. Detta beror på att konstruktionen av språkvalen i grund- och gymnasieskolan gynnar kortsiktiga taktikval, som leder till att de flesta elever bara blir tvåspråkiga: svenska och engelska. Antalet skolor i Sverige på grundskole- och gymnasienivå, som i första hand bedriver undervisning på engelska, har också ökat. Ingen forskning visar att dessa elever blir bättre på engelska än elever som läser svenska och engelska på sedvanligt sätt. Tvärtom, risken är uppenbar att de förlorar delar av svenskan.

Trots att drygt 80 procent av Sveriges befolkning kan både svenska och engelska, är detta uttryck för språklig enfald, om språkkunskaperna begränsas till dessa två språk. Tvärtom bör mångspråkighet uppmuntras, eftersom detta är nationell kunskapsresurs. Svenska elever bör lära sig minst två främmande språk, helst tre.

Engelskans expansion får också konsekvenser på kulturens områden: anglosaxisk litteratur, filmer och tv-program tränger ut motsvarande produkter från andra språkområden. Engelskan får också status av att vara ”finare” än alla andra språk, vilket slår igenom inom reklamens och musikens värld. I den senaste Eurovisionsschlagerfestivalen var till exempel nästan alla sångbidrag på engelska. Alltfler filmer tvingas idag behålla engelska namn, som rena varumärken. Vi får akta oss så att inte svenskan liksom iriskan i slutet av 1800-talet får en ”bonnstämpel” över sig, för då raseras stödet för svenskan bland gemene man.

Detta leder osökt in på frågan varför svenska språket måste försvaras. Den språkliga mångfalden i världen har ett värde i sig. Språket skänker identitet åt individen och innebär en brygga bakåt till familjen, släkten, traditionen och historien. Att gå emot engelskans expansion i Sverige innebär också ett indirekt stöd till alla andra mindre språk, som är ännu mer utsatta, i världen.

Att prioritera engelskan på bekostnad av andra stora språk är slutligen också ett uttryck för en kortsynt politik och bristande omvärldsanalys. Engelskans ställning idag hänger intimt samman med USA:s ekonomiska styrka och politiska ställning i världspolitiken. Det är inte längre en fråga om utan när Kina kommer att gå förbi USA. Detta kommer också att få konsekvenser för kinesiskans ställning. Engelskan är fortfarande det största andraspråket i världen, men som modersmål är både kinesiskan och spanskan större, och arabiska, urdu, hindi och bengali kommer också att gå förbi engelskan av demografiska skäl.

Alla skäl talar alltså för att vi ska slå vakt om svenska språkets ställning i fortsättningen.

Per-Åke Lindblom

7/7 2005

(Publicerad under olika rubriker och i två olika versioner i Norrtelje Tidning 7/7 2005, VästerviksTidningen 8/7 2005, Blekinge Läns Tidning 11/7 2005, Sundsvalls Tidning 21/7 2005 och Norra Västerbotten 25/7 2005)

Åter till "Debatt- och insändararkivet"