Bruket av engelska överdrivs. Detta märks särskilt i den högre utbildningens värld, som en inte önskad effekt i internationaliseringens kölvatten. Utvecklingen har accelererat det senaste årtiondet, och det allvarligaste är att detta sedan blir ett skäl till att göra många ämnen enspråkigt engelska så långt ner som i grundskolan, utan att någon har överblicken över vad som håller på att hända i det tysta. Men rätten till modersmålet är för viktig för detta.

Språkfrågor är dynamit i många delar av världen, men i Sverige är vi blåögda i den här frågan. Språket står för en stor del av identiteten. Det står också i politiska sammanhang för självständighet, att kunna fatta gemensamma beslut med hjälp av det redskap som språket utgör. Och det redskapet måste fungera bra, för många, så att åtminstone detta är gemensamt. Yttrandefrihet är en grundpelare för demokratin, men om man saknar orden för detta, för att det inte övats i t ex skolan därför att engelskan prioriterats, då blir man i stället tyst i debatten. I många utbildningar idag krävs engelska utan djupare eftertanke om syftet. Hur skall t ex blivande lärare i naturkunskap agera på svenska om kurslitteraturen övervägande är på engelska? Var finns tanken på mottagaren/läsaren/eleven? Annars lämpliga yrkesmänniskor stängs ute från vidare studier med överdrivna läs- och skrivkrav på engelska. Avhandlingar av svenskspråkiga med nästan enbart svenska referenser har numera inte ens en sammanfattning på svenska! En märklig utveckling med många andra exempel.

Det goda syftet att bli mer internationell leder tvärtom till något sämre: att både tänkandet i själva ämnet / problemet blir lidande, och att orden i det egna språket kommer att fattas. Det finns undersökningar som på goda grundar hävdar att man blir dummare på ett andraspråk.

Frågan har också en ekonomisk dimension, som blir alltmer märkbar: i takt med att färre svenskspråkiga böcker används som t ex kurslitteratur blir dessa förhållandevis dyrare, och de engelska billigare att köpa. Den engelskspråkiga dominansen inom musik och film handlar också ytterst om kapital. Om man inte tar till tydliga målskrivningar kommer det mindre språket att steg för steg få vika. Men ingen utveckling är ödesbestämd. Det finns förslag i den statliga utredningen "Mål i mun" (SOU 2002:27), men när kan de bli handling?

Utbildningsdepartement, högskolor och universitet har det största ansvaret för att engelskan gått till överdrift. När skall rektorerna ta upp detta på allvar, och bromsa i tid? Språkbehärskning är starkt beroende av tid, och begreppsbildningen måste få ta sin tid på ett språk. Med halvbra behärskning av två språk förlorar Sverige kunskap i vid mening. Dessutom blir vi historielösa på ett sätt som vi redan nu borde kunna föreställa oss. Vi behöver både en genomtänkt språkpolitik och en större medvetenhet om vad modersmålet betyder.

Med så höga, nya mål för engelskan i många utbildningar blir både svenskan och andra språk lidande. Jag har alltid trott att EU betydde mångfald, att de olika länderna skulle berika varandra, och att vi från svensk sida skulle bidra med vårt. Vem vill bli en halvbra, engelskspråkig kopia? Nej, studenter, hävda er rätt att läsa och skriva mer på svenska!

Olle Käll, lärare i Gävle, deltidsstuderande i Uppsala

Insändare publicerad i Ergo december 2004

Åter till "Debatt- och insändararkiv"!