(Replik på två debattartiklar 19/9)

Språkkunskaper har många dimensioner. Vad man passivt förstår är mångdubbelt mer än man aktivt kan uttrycka, andra skillnader är talspråk / skriftspråk och vardagsspråk / professionellt språk. Jag vill låta debatten handla om detta mer än för eller emot friskolor.

Elever på Engelska skolan kommer inte att bli tvåspråkiga i samma mening som man behärskar sitt modersmål. De kommer att kunna mycket på engelska inom vissa områden, mycket på svenska inom andra, men detta blir inte sammanlagt två kompletta språk. Det är detta jag vill betona: språkbehärskning tar mycket tid till att öva att uttrycka sig. Inget av språken blir ett så bra verktyg för samtal och tänkande som det hade blivit om man koncentrerat sitt kunskapsinhämtande till / på sitt modersmål.

Samma sak gäller tvåspråkighet på samhällsnivå. Områden av ett språk (domäner), som inte används (kultiveras), kommer att sakna ord just där. Detta gäller i hög grad naturvetenskap och teknik. Där används engelska många gånger så mycket, att forskare med svenska som modersmål har svårigheter att presentera sina tankar och resultat på svenska. Men orden finns, och på www.tnc.se finns hjälp och länkar. Det är ju inte så dumt att vi en gång skapade ordet 'dator' i svenskan i stället för 'computer', och mycket handlar om att vilja.

Med mer eftertanke om syfte och mottagare kan fler avhandlingar än idag skrivas på svenska. Böcker skrivna på eller översatta till svenska ( - t o m från andra språk än engelska!) kan ges mer plats i kurslistor på högskolor och universitet i Sverige. De skulle ge mer djupförståelse av ämnet för en svensk, och tid över till andra sidor av ämnet. Men de får idag inte plats i all internationalisering. Det ligger mer prestige i att ha kurslitteratur på engelska, precis som att det bland tonåringar anses finare att ha läst en bok på engelska än svenska. Hur många av orden som man sedan inte hinner slå upp, eller bara "halvförstår" och går vidare med, kan man ju bara gissa. Läsning och studier är en kvalificerad verksamhet även på svenska.

Vår anpassning till engelskan blir ibland underdånig. Ett exempel: i ett styrelserum eller på en föreläsning finns kanske en-två deltagare, som inte talar svenska. Skall då de viktiga frågorna plötsligt dryftas på engelska, med följd att många inte vill yttra sig, och att de som yttrar sig får svårt att förklara vad de menar? Eller skulle man i stället låta någon lämplig person i gruppen tolka från svenska, och därmed bevara svenskans nyanser och djup för alla? Överskattar man sin förmåga i t ex en förhandling kan resultatet bli fatalt.

Engelskkunskaperna i svensk skola är goda, internationellt sett. Däremot finns inget skrivet i statliga läroplaner mm - som även gäller för Engelska skolan - att svensk skola skall förbereda för ett arbetsliv på engelska, inte ens i gymnasiets uppdrag. Risken är stor att ett sådant eget tilläggsmål sker på bekostnad av svenskan. Detta finns det forskning om.

Till Sergio de Brito vill jag bara framföra mina tvivel på att engelskspråkiga skolor i andra länder får samma generösa tilldelning av skattemedel som den svenska skolpengen ger. Men staten har ett intresse av att svenskan fortsätter att vara ett "komplett, samhällsbärande språk" i Sverige, så som detta formulerats i den statliga utredningen "Mål i mun" från 2002 (SOU 2002:27). Läs delar av den! Där finns många kloka förslag.

Vi får inte i vår iver att vara internationella gå i fällan att nedvärdera svenskan på område efter område, nu senast också inom undervisningen. Och jag hoppas att många i betydligt fler sammanhang än idag i Sverige stolt och självklart kommer att säga: " Jag vill använda svenska [ord] nu. Svenska är mitt språk, det är det jag uttrycker mig bäst på." Och vem i världen skall utveckla svenskan om inte vi? Andra lär inte göra det.

Olle Käll

lärare i svenska, tyska och engelska

Publicerad i Gefle Dagblad oktober 2004

Åter till "Debatt- och insändararkiv"!