Förra årets sades ju vara ett språkår inom EU. Målet var, om jag förstod det hela rätt, att alla på sikt skulle lära sig tvåfrämmande språk; förutom sitt eget. Här hemma uppmanades vi på olika sätt att lära oss fler språk, bland annat av företag/skolor som sysslar med språkutbildning. En, enligt mig, minst lika viktig fråga är om och i så fall vad man inom EU har gjort för att stärka mindre språks (till exempel svenska, norska, danska och finska) ställning inom unionen.

Här hemma har det ju utarbetats en "Handlingsplan för svenska språket", vilket är bra. Inte minst med tanke på engelskans utbredning. Dessutom tycker jag att det är lovvärt att höra att man i t ex TV har bättrat sitt språkbruk. Tidigare hördes till exempel ofta ordet doping, medan man nu har gått över till det svenska dopning, det sägs ofta e-post och inte e-mail och så vidare. Jag tror personligen att man måste lagstifta när det gäller språkets användbarhet, för att undvika att så kallade domänförluster uppstår.

När det gäller situationen i EU får jag dock känslan av att de mindre språken marginaliseras. Jag kan förstå att man av praktiska skäl måste begränsa antalet språk vid internationella möten men det gäller att se upp så att man inte onödigtvis låter vissa språk breda ut sig.

Ett exempel på detta tycker jag är svenska politikers inställning till så kallade EU-patent. Visst kan linjen tyckas vara bra, det vill säga att det räcker med ett språk (till skillnad från många andra länder som kräver flera språk), i detta fall som så ofta engelska. Men, enligt mig, varför inte ha en kombination med både det nationella språket och engelska? Det går ju bra på EU-mynten att kombinera det nationella/internationella, så varför inte här? Detta är, enligt mig, ett sätt att visa att man värdesätter sitt eget språk.

Det vore intressant att få kommentarer till denna insändare.

Per-Owe Albinsson, Tyresö

(Publicerad i "Dagens Nyheter" den 5/2 2002)

Åter till "Debatt- och insändararkiv"!