Snart infaller Sveriges nationaldag. Nationaldagen firas till minne av Gustav Vasas kröning den 6 juni 1523 och antagandet av 1809 års regeringsform. Ingen av dessa historiska händelser känns idag särskilt upphetsande för gemene man och stimulerar inte till att gå man ur huse på nationaldagen.

Det borde vara möjligt att tillföra nationaldagsfirandet i Sverige en ny dimension, och vägen skulle kunna gå via svenska språket!

Språket är den viktigaste identitetsbäraren. Om du i första hand tänker på svenska är du svensk, oberoende av om dina föräldrar har svenska som modersmål eller inte, oberoende av om du har kommit till Sverige som barn eller t.o.m. vuxen.

Den språkresa som dagens första och andra generationens invandrare gör har i princip miljontals svenskar i princip gjort före dem under industrialiseringen och urbaniseringen. De flesta svenskar som flyttade in till städerna talade ursprungligen dialekt, men var tvungna att tillägna sig ett skriftligt riksspråk och så småningom också ett standardiserat talspråk. Det hade varit befängt om man hade börjat skriva på sin respektive dialekt, eftersom detta skulle försvårat kommunikationen mellan svenskar från olika landsdelar.

Rikssvenskan har den stora fördelen att skriftspråket och talspråket inte skiljer sig så mycket åt. Ur demokratisk synvinkel har det avgörande betydelse att alla kan kommunicera med varandra utan större problem på ett standardiserat skrift- och talspråk.

Idag finns bara fem officiella minoritetsspråk i Sverige, men inget officiellt majoritetsspråk. Återstår alltså att svenska språket upphöjs till officiellt språk i Sverige, vilket stöds av en stor majoritet svenskar. Argumentet att det skulle vara diskriminerande att upphöja svenska som officiellt språk är grundfalskt. Förmågan att tillägna sig ett språk har ingenting med härkomst, hud-, hår- eller ögonfärg att göra.

Ett gemensamt språk är i stället den store jämlikaren. I stället för att se problemen, eller t.o.m. hoten, bör man fokusera på alla de hundratusentals och åter hundratusentals invandrare, vissa naturligtvis snabbare än andra, som har tillägnat sig svenskan som första språk.

Hotet mot rikssvenskan kommer inte från de nationella minoritetsspråken, dialekterna eller förortsslangen. I stället kommer hotet från ett högstatusspråk som engelskan, som oavbrutet erövrar mark från svenskan i Sverige. Huvudproblemet är inte inlåning av ord i rikssvenskan från engelskan eller andra språk utan i stället att svenskan slutar användas på många områden (domänförluster). Detta gäller fr.a. inom högskolan, affärsvärlden, delar av den offentliga förvaltningen och i EU-sammanhang.

Detta språkbad från engelskans sida är betydligt mera genomgripande än det inflytande som franskan utövade på 1600- och 1700-talet, eftersom detta i huvudsak var begränsat till den lilla överklassen i Sverige. Latinet, som användes som vetenskapligt språk på svenska universitet fram till mitten av 1800-talet, ledde heller aldrig till domänförluster för svenskans vidkommande.

Därför är det hög tid att det antas en språklag i Sverige, en språklag, som inte bara fastslår att svenska är officiellt språk, utan även reglerar detta i form av rättigheter och skyldigheter. Det måste vara en rättighet att som medborgare, konsument eller student få information på svenska och själv kunna använda språket i alla sammanhang i Sverige. Det är å andra sidan myndigheternas skyldighet att se till att all samhällsviktig information tillhandahålls på svenska och ge alla svenska medborgare möjlighet att använda svenska. Vissa går t.o.m. så långt att de kräver att invandrare ska behärska ett visst mått av svenska, innan de kan erhålla svenskt medborgarskap. Men vad är det för mening med ett dylikt krav, om varken etniska svenskar eller invandrare får använda svenskan fullt ut, t.ex. inom högskolan?

I stället för ett samhälle, där det tongivande etablissemanget alltmer går över till engelskan, borde vi eftersträva ett samhälle där alla kan samlas kring ett gemensamt språk, svenskan. Högtidstalen den 6 juni borde i mycket högre grad handla om det nödvändiga i att se svenskan som ett språk som förenar alla svenska medborgare, ”gamla” såväl som ”nya”.

Per-Åke Lindblom,

Lärare i svenska och filosofi,

Medlem i nätverket Språkförsvaret

Publicerad i Hudiksvalls Tidning, Ljusdals-Posten och Hälsinge-Kuriren den 5/6 2006