Sommaren 1989 fattade EU:s medlemsländer ett viktigt icke-beslut. Förslag hade lagts om att införa ett eller flera huvudspråk inom unionen, t.ex. engelska franska och tyska. Men gemenskapen valde att även fortsättningsvis ge de olika medlemsländernas språk lika ställning.

Icke-beslutet innebär att samtliga EU-dokument även framöver översätts så att de finns tillgängliga på minst nio språk: engelska, franska, tyska, italienska, nederländska, kastiliansk spanska, portugisiska, grekiska och danska. Om Sverige, Norge och Finland blir medlemmar kommer de även att översättas till svenska, norska och finska. Det omfattande översättningsarbetet är viktigt för att markera de mindre medlemsländernas inflytande. Men det fyller ett annat, nära nog ideologiskt, syfte.

Som alla språklärare vet går det aldrig att översätta en text från ett språk till ett annat utan att tappa något av nyans och precision. Att införa ett huvudspråk för unionen vore ett steg mot att likrikta Europa och att sätta ett språkområde före alla andra. Den linje som medlemsländerna nu har valt går i stället ut på att öka förståelsen för mångfalden.

Det är en arbetskrävande metod att översätta alla dokument till åtta - i framtiden troligen ännu fler - språk, men den innebär en spännande utmaning. Med ett huvudspråk hade jurister i de olika länderna tvingats bli specialister på att tolka just det språket. Nu måste olikheterna och nyansskillnaderna mellan språken klaras ut redan när EU-direktiven författas.

I den Europadröm som föddes efter andra världskriget fanns en stark betoning av att folken i de olika länderna skulle fördjupa sina kunskaper om varandras kulturer. En avgörande förutsättning är då goda språkkunskaper. Hur väl italienare än lär sig behärska engelska språket kommer de aldrig fullt ut att kunna beskriva sina traditioner på engelska. På samma sätt krävs att vi svenskar lär oss italienska för att ta till oss det italienska. För att likaså förstå den tyska kulturen krävs att vi kan tyska, för att vi skall förstå den franska kulturen krävs att vi kan franska osv. Detta är skälet till att utländska entusiaster lärt sig svenska för att kunna njuta av Ingmar Bergmans filmer i originalversion.

Ambitionen att alla européer skall lära sig alla europeiska språk är naturligtvis orealistisk. Men ju fler som lär sig många språk, desto mer kommer förståelsen mellan länderna att öka. Redan om hälften av Europas medborgare behärskade mer än ett språk skulle mycket vara vunnet.

För den som har språkkunskaper är det lättare att se de historiska banden och likheterna mellan Europas länder. För svenskar som kan franska är det lätt att också förstå några ord på italienska och spanska. För att inte tala om oss som fick lära något latin. Likheterna mellan svenska och tyska blir mer uppenbara för den som har lite distans till de båda språken. För att inte tala om likheterna mellan svenska och danska.

EU:s icke-beslut sommaren 1989 ledde till att man antog det ambitiösa språkprogrammet LINGUA. Den långsiktiga målsättningen med detta är att människorna i Europa skall behärska minst tre EU-språk - två språk utöver sitt eget modersmål. Trots kritik som ibland riktas mot den svenska skolan ligger vi svenskar nog ganska långt framme. När jag är ute och reser i andra länder förvånas jag alltid av hur många svenskar jag möter - både unga och gamla. Alla talar de god engelska, till skillnad från många andra turister. Dessutom talar åtskilliga tyska eller franska så väl att de kan göra sig förstådda. Svenskarna borde vara några av de mest beresta och bäst förtrogna med andra språk.

Icke förty finns mycket kvar att göra. Samtidigt som många svenskar är duktiga på engelska är det för få som behärskar franska, italienska och spanska. Också tyskan har tidvis fått en för undanskymd roll i skolan.

Den engelska vi talar är kanske inte heller så bra som den kunde vara. En sak är att kunna imitera uttalet från brittiska och amerikanska TV-program, en annan att ha ett tillräckligt ordförråd och att kunna skriva engelska. Här brister det nog fortfarande en del.

Professor Hans de Geer återger en del intressanta reflektioner i skriften Likt Adriadnes tråd... som utgavs för ett par år sedan. Bl.a. nämnde han en språkforskare som påtalat att gränsen mellan ett språk och en dialekt var ganska otydlig. Det var snarast politiska och administrativa gränser som gjorde norska till ett eget språk, eller svenska för den delen, medan till exempel älvdalskan definieras som en svensk dialekt.

De Geer tycker att vi borde anstränga oss för att förstå språken i våra europeiska grannländer på samma sätt som vi anstränger oss för att förstå olika svenska dialekter. Om vi betraktade de olika europeiska språken mer som olika dialekter skulle relationerna mellan länderna förbättras.

För att vi skulle kunna göra detta tror han dock att det krävs betydligt mer än tågluffning och småprat. "Då måste språket utvecklas i och med levande humaniora", skriver han. "Utan historia och litteratur förtvinar språket i brist på erfarenhet."

Enligt Hans de Geer bör Sverige söka fotfäste i Europas kulturella gemenskap. "Vi måste lära oss Europas historia igen, som vi så länge försummat, i den akademiska undervisningen och åtminstone på sikt, i skolan." Först med sådana kunskaper kommer det att kännas lika naturligt fös oss att säga "vi européer" som "vi svenskar". Det är allt detta som nu skulle finnas inom räckhåll med Sverige som medlem i den Europeiska Unionen.

 

Ur Gleerups förlags tidning "Littera" nr 2 / 1994,

Gästkrönikören: vice statsminister Odd Engström

 

Åter till "Artikelarkiv"