Språkforskare tycks vara överens om att språkutvecklingen inte är åtkomlig för mänsklig vilja eller mänskliga åtgärder. Därför avvisar de varje tanke på att genom lagstiftning eller andra samhällsåtgärder söka påverka exempelvis det svenska språkets utveckling.

Den självklara slutsats som den fåkunnige drar är att om vetenskapen hade rätt, skulle inga språkförändringar alls inträffa. Vårt språk skulle vara djupfryst i ett för alltid oföränderligt tillstånd. Så är det nu lyckligtvis inte. Språket förändras. Det betyder då att språkforskarna endera har fel eller att språkförändringar orsakas av någon utommänsklig kraft, som i bästa fall kan förklaras bara på metafysisk väg. Den troende kan ju pröva på att i sin känsla av vanmakt vid insikten att "vi intet själva kunna" be till Gud att han gör något åt språkutvecklingen. Den icke troende kan bara hänge sig åt vanmakt och hopplöshet vid insikten att ingenting går att göra.

Mig låter inte språkforskarna övertyga. Jag tror att människan och ingen annan kan påverka sitt eget språk och dess användning. Det bör makthavarna i samhället ta fasta på och känna sitt ansvar för, precis som varje språkanvändare bör ta sitt eget ansvar.

Den fatalistiska syn på språkutvecklingen som numera präglar vissa lärosäten känner jag djupt obehag inför. Den har en starkt metafysisk prägel.

Fritz Åberg, Stockholm

(Artikeln tidigare publicerad i Målföret nr 2/2006