Den finlandssvenska språkpolitiken betonar individuella snarare än kollektiva rättigheter, och har därför misslyckats med att bevara förutsättningarna för svenska språkets fortlevnad i södra Finland.

De svenskspråkiga utgör i dag 13 procent av befolkningen i de områden i Nyland och Åboland där vi tidigare var nära 100 procent. En linje på kartan från Helsingfors till Ekenäs kan ses som en tidslinje, där svenskans borttynande bara sker senare ju längre västerut man kommer. Svenskan blev ett minoritetsspråk i Helsingfors på 1800-talet, i Esbo i mitten av 1900-talet, och i Kyrkslätt några årtionden senare. Med nuvarande utveckling kommer detsamma att ske i Ingå om ett årtionde, och i Ekenäs om ytterligare ett par generationer.

I Östra Nyland har bara ett par små landsortskommuner ännu kvar svenskspråkig majoritet, och de kan inom kort komma att ätas upp av finskspråkiga kommuner i samband med kommunreformen. Sommartid är finskan redan majoritetsspråk i Åbolands skärgård.

Finlandssvenskarna är märkvärdigt passiva inför denna utveckling. Politikerna talar om tvåspråkighet hellre än om svenskspråkighet, och lägger större vikt vid svenskans status inom offentlig service än vid dess överlevnad som ett naturligt samtalsspråk inom arbetslivet och på fritiden, mellan grannar och på gator och torg. Men den typ av tvåspråkighet som karaktäriserar södra Finland i dag fortlever sällan annat än i gränstrakter mellan enspråkiga områden, eller om det finns starka kulturella, religiösa, eller sociala barriärer mellan språkgrupperna. Annars är tvåspråkighet bara ett övergångsskede medan ett språk byts mot ett annat. Svenskan i södra Finland kan därför snart vara dödsdömd.

Jag reflekterade själv inte mycket över dessa frågor förrän efter att i flera år ha följt en annan minoritets kamp för sitt språk. Kichwa var inkarikets officiella språk, och var majoritetsspråk i Ecuador ända in på 1800-talet, men talas nu av bara omkring en tiondel av befolkningen.

Inflyttning från Europa har haft betydelse för denna utveckling i ett inledningsskede, sedan har interna flyttningsrörelser varit viktigare. Många kichwatalande har bytt språk då de flyttat från högländernas landsbygd till städer eller till lågländerna vid kusten, om inte annat i andra generationen eller i samband med blandäktenskap. Det har också sedan 1960-talet skett omfattande inflyttning av spansktalande till regnskogsområdena i landets östra delar, vilket förpassade de kichwatalande till ett numerärt underläge i regionen. Det finns dock en rörelse som kämpar för Kichwans och andra indianspråks överlevnad, och under 1990-talet vann man viktiga segrar.

En viktig princip för denna rörelse har varit betonandet av kollektiva rättigheter. Ecuadors grundlag innehåller sedan 1998 ett avsnitt som behandlar de kulturella och språkliga minoriteternas kollektiva rättigheter. Bland annat fastslås deras rätt till avgränsade landområden med administrativt självstyre. Detta har ännu inte helt omsatts i praktiken, men redan tidigare hade stora landområden tilldelats minoritetsfolken som kollektiv egendom.

Att kräva liknande territoriella garantier för svenskans fortlevnad i Svenskfinland - utöver Åland - verkar dock vara tabu, kanske beroende på den snedvridna historieuppfattning som går ut på att finlandssvenskarna skulle vara en kvarleva av en kolonial överklass. Finlandsvenskarnas sanna historia handlar dock till största delen om bönder och fiskare vars förfäder kom över Östersjön till Finlands kustslätter och skärgårdar för mycket länge sedan, några redan på järnåldern.

Territoriella garantier behöver inte betyda stopp för finsk inflyttning, men finlandssvenska kommuner måste ges rätt att satsa på integration i stället för segregation. I stället för att tvingas ordna separat skolgång för de finska inflyttarnas barn så borde de få släppa in dem i den finlandssvenska gemenskapen genom att ordna svenskspråkig skolgång för alla. Med tanke på finskans starka dominans inom samhällslivet på nationell nivå torde detta inte hota någons finska identitet, men däremot stärka den lokala gemenskapen och ge många en dubbel tillhörighet som "finskspråkiga svenskfinländare".

Det hot som avsaknaden av territoriella garantier utgör mot svenskan förvärras av en mycket olycklig lokaliseringspolitik. Det är naturligt att befolkningssammansättningen i en huvudstad avspeglar hela landets befolkning. Att Svenskfinland tvingas härbärgera landets huvudstad innebär därför att finskan tar över i bygd efter bygd, i takt med att huvudstadsregionen växer och förbättrade kommunikationer tillåter arbetspendling från allt längre avstånd. Att flytta bort landets huvudstad, till exempel till Tammerfors, skulle förbättra utsikterna för svenskans fortlevnad - och även den regionala balansen i landet.

Finlandssvenskarna skulle göra klokt i att sluta provocera de finskspråkiga med absurditeter som inte gynnar vår sak. Obligatorisk undervisning i svenska har inget berättigande utanför Svenskfinland. Att fira svenska dagen till minne av en imperialistisk rikssvensk diktator i erövringskrig i främmande land underblåser just den typ av fördomar som är det sista vi behöver.

Däremot måste vi våga kräva kollektiva rättigheter baserade på urminnes hävd av ett par smala remsor av kust och skärgård, sammanlagt någon procent av Finlands yta. Kollektiva rättigheter är nödvändiga av den enkla anledningen att användningen av ett språk till sin natur är en kollektiv aktivitet.

Anders Sirén

(artikeln publicerad i Hufvudstadsbladet 21/2 2007 - här med författarens tillåtelse)