Om vi på allvar vill värna om det svenska språket måste språkvården bli betydligt strängare mot engelska lånord.

“Do not disturb – I need my beauty sleep” står det på min dotters pyjamas. “Look at me” står det på bakfickan på hennes jeans. Har ni någonsin sett svensk text på barnkläder? Självklart inte – barn vill förstås inte att det står töntiga svenska ramsor som ”Stör inte – jag behöver min skönhetssömn” på sina kläder. Att det låter mycket bättre på engelska får min dotter lära sig redan innan hon har fyllt tre. 

De svenskspråkiga studenterna vid universiteten har redan lärt sig så mycket engelska att de precis som Dolph Lundgren på 1980-talet verkar ha glömt sitt modersmål. De använder t.ex. ordet papper i betydelsen ”kortare uppsats eller föredrag”, operera i betydelsen ”bedriva” eller familjär i betydelsen ”förtrolig”. Däremellan förekommer en hel del rena engelska ord i deras svenska texter som naturligtvis inte kan bytas ut mot svenska ord, eftersom det inte existerar sådana som skulle kunna ersätta det engelska.

I en undersökning gjord av Harriet Sharp (2001), av bl.a. ekonomers svenska framkom att ekonomer övergår till engelska fyra gånger i minuten när de talar svenska, av den enkla orsaken att de inte hittar orden på svenskan. Så här kan det alltså låta:

”Så marknaden har väl ännu inte [paus] dippat på på time charter period [paus] versus spot eller har jag fel?”

De svenska språkbrukarna är i allmänhet ointresserade av språkfrågor, och saknar en vilja att bevara svenskan. Denna nonchalans har lett till att engelskan fått en enorm status i det svenska samhället. Engelskan har idag faktiskt en ställning som andra språk i Sverige, inte som ett främmande språk!

Den svenska språkvården är barn av sin samtid och förhåller sig likaledes positivt till lånord. Man anser att de engelska lånen berikar svenskan, och att alla språk genomgår en naturlig utveckling i och med att de tar emot inflytande från andra språk. Detta är naturligtvis riktigt – men det måste finnas en språklig styrning av inflytandet. Språkvårdens uppgift är att hantera det engelska inflytandet, inte nonchalera det.

Det som språkvårdarna dock fruktar är domänförlust, dvs. att svenskan inte längre kan användas i vissa domäner utan engelskan tar över som kommunikationsspråk. Engelskan blir det språk som används inom företagsvärlden och ute i samhället, medan svenskan reduceras till ett hem- och gruppspråk, eller ett språk för de icke utbildade. Resultatet av domänförlusten blir att det skapas klyftor och motsättningar mellan olika grupper i samhället, vilket i värsta fall får konsekvenser för demokratin.

Jag hävdar att också det engelska inflytandet på ordnivå kan skapa sociala klyftor. Det är nämligen omöjligt att, som de svenska språkvårdarna gör, måla upp det ena fenomenet (domänförlusten) som ett hot, och det andra (lånorden) som något uteslutande positivt! Domänförlusten är ett resultat av ordimporten. Det är självklart att en ökad användning av engelska lån i svenskan i något skede leder till att den enskilde språkbrukaren åtminstone inom vissa domäner övergår till engelska – av den enkla orsaken att det är lättare!

Om man tittar på de svenska texter som riktar sig till allmänheten (t.ex. dagstidningstext) så är det engelska inslaget mätt i omfång under 1 % av alla ord i en text. Att lånorden är så få är också ett argument som språkvården använder när man påstår att lånord inte utgör ett hot. Den som läser de svenska kvällstidningarna inser dock ganska snabbt att det behövs relativt goda kunskaper i engelska för att kunna ta till sig innehållet. Se exempel 1 och 2 nedan:

1. Svensk lyxshopping når all time high – för 115:e månaden i rad. (Aftonbladet 9.5.2007)

2. För att betona Superleggeras rejsiga inställning har bilen Lamborghinis e-gear-transmission som standard. (Aftonbladet 9.5.2007)

Lånorden i en text utgör oftast de mest betydelsebärande och innehållstunga orden i satsen. Samtidigt är de innehållstunga orden också de som gör att förståelsen av texten lider om läsaren inte kan engelska. Det behövs inte många nya engelska lån i en text för att den ska bli delvis obegriplig för någon som inte kan engelska. I exempel 1 är t.ex. uttrycket all time high mycket väsentligt för att hela satsen ska kunna förstås – och exempel 2 blir helt obegripligt för den som inte förstår vad rejsig och e-gear-transmission är.

Av den här orsaken har inslaget av engelska lånord i svenskan lika förödande inverkan på de sociala klyftorna som domänförlusten, och därför utgör också lånorden ett hot mot svenskan. Den som inte kan engelska utesluts ur den professionella diskursen i samhället oberoende av om engelskan förekommer som lånord eller som ett dominerande språk som tränger undan svenskan.

Finskan och isländskan som förhåller sig mer restriktivt än svenskan till engelska lånord, har ett klart uttalat språkpolitiskt mål; att bevara de inhemska språken. Men också av rent grammatiska skäl är det svårt att använda helt engelska ord i finska eller isländska, därför anpassas de. Ofta är det språkbrukarna själva som skapar de nya orden. Ett bra exempel är det engelska ordet layout, som förfinskats till leiska.

Den svenska språkvården borde ta exempel från sina nordiska bröder och systrar och upprätta ett åtgärdsprogram för att främja det svenska språket och mota det engelska inslaget – vare sig det handlar om domänförlust eller lånord. Detta program kunde se ut på följande sätt:

De språkvårdande instanserna bör:

1. utarbeta svenska ersättningsord inom alla samhälleliga områden (ekonomi, medicin, juridik, sociologi osv.).

2. konsekvent genomföra omstavning av svårhanterliga engelska lånord, genast när lånordet kommer in i svenskan.

3. öka intresset för språkfrågor och höja svenskans status som språk. Påvisa att det är viktigt att ha ett modersmål och att kunna åtminstone ett språk som ett sådant!

4. motverka negativa attityder till svenskan som orsakar att svenskspråkiga hellre använder engelska (lånord) än svenska (ord).

5. utarbeta en språkvård som är mer normativ än deskriptiv – dvs. som i högre grad tar ställning till vad som är rätt och fel än ger rekommendationer utgående från språkbruket.

Den femte och sista punkten är utan vidare den viktigaste. Det vore synnerligen önskvärt att den svenska språkvården (i likhet med den finska och den isländska) inte lät språkbruket styra språkutvecklingen i så hög grad som nu.

Om du har ont i benet går du självklart till en läkare, som förhoppningsvis inte ger behandling utgående från en behandling de flesta andra patienter fått, utan utgående från läkarens omdöme och sakkunskap. På samma sätt är det språkvårdens uppgift att med sin expertkunskap lindra det onda som engelskan orsakar svenskan. Annars blir svenskan halt för all framtid.

Åsa Mickwitz är doktorand i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Hon skriver en avhandling om hur engelska lånord anpassas till svenska, och undervisar i vetenskapligt skrivande.

(Artikeln publicerad med författarens tillstånd. Den version som publicerades i Språktidningen nr 1/2007 är något förkortad)