Den borgerliga regeringen kommer att föreslå att svenska fastslås som officiellt språk i Sverige. En utredare har fått i uppdrag att arbeta fram ett lagförslag som ska vara färdigt vid årsskiftet. Men hur blir det med den viktiga frågan om språket på högskolan? Vi inom Språkförsvaret är oroliga för att frågan helt glöms bort.

Den nuvarande högskoleförordningen är överspelad när det gäller språket. Ingenstans i den anges ramarna för språkanvändningen inom högskolan. Detta trots att språksituationen har förändrats radikalt de senaste två decennierna. Till stor del beror det på engelskans frammarsch på svenskans bekostnad.

Den nordiska diskussionen om språksituationen på högskolan inleddes i Danmark 2003 genom det så kallade rektorkollegiets rapport med rekommendationer. Därefter har ett antal universitet och högskolor i Norden antagit eller utarbetat förslag till språkplaner. I Norge har till och med en arbetsgrupp, tillsatt av norska högskoleverket, lagt fram förslag till en nationell språkpolitik för universitets- och högskolesektorn. I Sverige händer det också en del, fast på lokal nivå. Till exempel har Teknisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Göteborgs universitet och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm antagit språkplaner. En genomläsning av dessa nordiska språkplaner är mycket lärorik.

Universitet och högskolor bör ha ett särskilt ansvar att upprätthålla svenskan som ett vetenskapligt språk. De bör också ha ett ansvar att förmedla vetenskapliga resultat till samhället på begriplig svenska, med en heltäckande terminologi. Samtidigt består högskolans uppgift i att ge studenterna bästa möjliga utbildning, både för deras egen skull och till nytta för landet. Därför måste språkfrågan brytas ner i ett antal delar, bland annat studenternas fria val av undervisnings-, examinations- och avhandlingsspråk.

År 2006 uppskattades att 5 000 kurser hölls på engelska på svenska universitet och högskolor. Det är 12,5 procent av alla kurser, alltså mer än var tionde. Och andelen har säkert ökat sedan dess. Både sunda förnuftet och all seriös och etablerad forskning säger att användning av modersmålet ger det bästa inlärningsresultatet. Därför bör undervisningsspråket inom högskolan normalt vara svenska, och studenter med svenska som modersmål ska alltid ha rätt till undervisning på svenska, utom i rena språkämnen. Det bör gälla särskilt på grundkursnivå. Ingen kurs ska kunna erbjudas på engelska, om den inte först har erbjudits på svenska. Givetvis ska undervisning också kunna ske på engelska för gäst- och utbytesstudenter, och på forskarnivå.

En svenskspråkig student ska alltid ha rätt att examineras på sitt eget språk, utom i rena språkämnen. Utländska studenter ska ha rätt att examineras på engelska eller annat språk, om det är görligt. Vetenskapliga artiklar och avhandlingar ska kunna skrivas på svenska, danska, norska, engelska eller annat främmande språk. En avhandling som skrivs på svenska ska förses med en fyllig sammanfattning på engelska. En avhandling som skrivs på engelska eller annat främmande språk ska förses med en fyllig sammanfattning på svenska. Det enda som ska ha betydelse för valet av avhandlingsspråk är om avhandlingen, på grund av språket, kommer att kunna utsättas för kvalitativ granskning eller inte.

Tyvärr existerar det ingen sammanställning på nationell nivå över den engelskspråkiga kurslitteraturens andel kontra den svenskspråkiga inom den svenska högskolan. Samma argument som är giltiga för val av undervisningsspråk gäller för val av kurslitteratur. Och det går att påverka med en medveten språkpolitik, vilket man bland annat har visat i Norge. Där sjönk andelen engelskspråkig kurslitteratur på grundutbildningsnivå från 49 procent 1979 till 47 procent 2000, medan andelen norskspråkig kurslitteratur ökade från 38 procent till 49 procent under samma tid.

Det handlar inte om att försvåra den svenska högskolans kontakter med den internationella forskarvärlden, utan om att förhindra ett aningslöst och opportunistiskt övergivande av svenska språket inom högskolesektorn. Därför måste det utarbetas en ny högskoleförordning, som reglerar frågan om arbets-, undervisnings-, examinations- och avhandlingsspråk. Denna bör också präglas av ett rättighets- och mångspråkighetsperspektiv, med svenska som grundspråk.

I väntan på en ny högskoleförordning bör universitet och högskolor uppmuntras att utarbeta lokala språkplaner. Detta är ett utmärkt sätt att göra såväl högskoleledningar som undervisande personal och studenter medvetna om språkfrågans betydelse. Bättre en dålig språkplan än ingen alls. Den som vill spela på den europeiska eller globala arenan kan inte göra detta utan grundlig debatt och eftertanke.

Per-Åke Lindblom