I slutet av september lade den svenska regeringen tillsammans med vänsterpartiet fram propositionen ”Bästa språket”. Det är i för sig positivt att regeringen för första gången tar ett samlat grepp om Sveriges språkpolitik. Det betyder att den under alla förhållanden kan ställas till svars för alla eventuella utfästelser. Det är också positivt att det inrättas en ny samlad språkmyndighet i Sverige. Det är också ett steg i rätt riktning att propositionen slår fast att svenska vara huvudspråk i Sverige, men detta räcker inte.

 

Propositionen lider av vissa avgörande brister. Den slår inte fast att svenska ska vara officiellt språk i Sverige. Fortfarande råder den absurda situationen att det finns fem officiella minoritetsspråk i Sverige, men inget officiellt majoritetsspråk. Svenska är officiellt språk i Finland och inom EU, men inte på hemmaplan.

 

Regeringen har utgått från betänkandet ”Mål-i-mun”, som föreslog att en särskild lag om svenska språket skulle genomföras. Hela 33 remissinstanser tillstyrkte ”Mål-i-muns” förslag om att svenskan skulle lagstadgas i Sverige, medan 15 avstyrkte det.

 

Undermålig argumentation

Vilka argument använder regeringen för att avvisa förslaget?

1. Den anser att ”det inte är oproblematiskt att föreskriva att svenskan ska vara landets officiella språk i internationella sammanhang”(sid. 16). Det omvända gäller säkert också: att det är inte ”oproblematiskt” att inte föreskriva att svenska ska vara ett officiellt språk i internationella sammanhang? Menar regeringen att det är ett problem att svenska är ett officiellt språk i EU-sammanhang? Regeringens argument är värdelöst.

 

På ett annat ställe (sid.5) i propositionen skriver regeringen ”att utgångspunkterna för svensk språkpolitik bör (märk väl!) vara att svenska språket bevaras som ett samhällsbärande och komplett språk i Sverige och att det förblir ett officiellt språk i EU”. Denna skrivning är tvetydig. Varför påpekas egentligen att det bör ”förbli” ett officiellt språk i EU?

 

2. Det andra argumentet är att det ”inom svensk offentlig förvaltning och i internationella sammanhang finns det svenskar som både har rätt att och bör använda andra språk, exempelvis något av de nationella minoritetsspråken eller något främmande språk inom utrikesförvaltningen” (sid.16).

 

Men de nationella minoritetsspråken ställning är redan skyddad i lag och därmed är också deras användning i den offentliga förvaltningen skyddad. Hur många av dem som har ett minoritetsspråk som modersmål och som är anställda i utrikesförvaltningen kan inte tala svenska? Hur många av utrikesförvaltningens tjänstemän kan inte tala svenska? På vad sätt skulle en lag om svenska som officiellt språk förhindra användningen av främmande språk i utrikesförvaltningen?

 

3. ”En bestämmelse om att de som fullgör uppgifter i sin verksamhet ska använda klar och begriplig svenska, som kommittén föreslår, kan uppfattas (märk väl!) som diskriminerande mot dem som inte har svenska som modersmål eller av en annan anledning inte behärskar svenskan.”

 

Vilka kräver att alla inom den offentliga förvaltningen skulle tala perfekt svenska eller skriva perfekt svenska i privata brev? Kravet på klar och begriplig svenska gäller texter, som är riktade till allmänheten.

 

Det finns många länder, som har slagit fast att ett språk eller flera är nationalspråk eller officiella, bl.a. våra grannländer, Finland och Norge, Frankrike och Polen. På vad sätt skulle detta utgöra ett problem för dessa länder? Har regeringen specialstuderat erfarenheterna från dessa länder?

 

Orsaken till svepskälen

Orsaken till att regeringen inte vill föreslå att svenska ska vara officiellt språk i Sverige är förmodligen en helt annan – den vill inte inse, eller bryr sig inte om, att svenskan är hotad av engelskan. Språkkommittén, som utarbetade ”Mål-i-mun”, var klar över detta hot: ”Svenskans ställning som komplett och samhällsbärande språk är inte ohotad. Speciellt engelskan har fått en allt starkare ställning, såväl internationellt som nationellt (sid. 137 i ”Mål-i-mun”).” Propositionen refererar Språkkommitténs uppfattning i fråga om domänförluster, men tar aldrig uttryckligen själv ställning.

 

Huvudproblemet är den mer eller mindre frivilliga och aningslösa övergången till engelska. Propositionen präglas av en rent deskriptiv syn på förhållandet mellan svenskan och engelskan. Detta blir som allra tydligast vad gäller situationen inom högskolan.

 

Utvecklingen inom den högre utbildningen

Utvecklingen inom den högre utbildningen går mot allt fler engelskspråkiga kurser, allt större dominans för engelskspråkig kurslitteratur och allt fler avhandlingar avfattas på engelska. Denna utveckling understöds av den s.k. Bolognaprocessen, som innebär att studenter från ett fyrtiotal länder fritt ska kunna studera på vilket som helst universitet inom det område, som omfattas av denna överenskommelse. Det betyder att ännu fler kurser på engelska kommer att erbjudas på svenska universitet. Uppsala universitet, som har gått i bräschen för denna utveckling, erbjuder c:a 25 magisterutbildningar och omkring 400 kurser på engelska.

 

Det enda som regeringen är säker på i detta sammanhang är att internationaliseringen ska fortsätta och att ännu fler avhandlingar ”ska” skrivas på engelska, trots att 78 procent av alla avhandlingar redan skrivs på engelska! Den ser ett ökat införande av engelska som undervisningsspråk som ett viktigt medel för att attrahera utländska studenter och för att svenska universitet ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen. Föreställ er att samtliga svenska högskolor enbart använder engelska som undervisningsspråk. Ingen svensk högskola skulle därmed ha uppnått någon konkurrensfördel gentemot någon annan svensk högskola. Föreställ er att samtliga högskolor i Europa använder engelska som undervisningsspråk. Fortfarande skulle brittiska och irländska universitet ha en konkurrensfördel, eftersom engelska är respektive länders modersmål. Frågan inställer sig: Borde inte undervisningskvalitén vara ett viktigare och ett mer långsiktigt konkurrensmedel än val av undervisningsspråk? Talande nog har företrädare för Sveriges förenade studentkårer och Sveriges universitetslärarförbund nyligen hävdat att utbildningarnas kvalitet på högskolan blir allt sämre.

 

I detta läge måste man vända på hela frågeställningen. De svenska studenter som vill ha undervisning på svenska, så mycket kurslitteratur som möjligt på svenska (genom statliga subventioner) och möjlighet att skriva sin avhandling på svenska, måste garanteras denna rätt. Detta är s.k. parallellspråkighet.

 

Utvecklingen på högskolan har definitivt konsekvenser för svenskan som ett levande, vetenskapligt språk och ökar dessutom klyftan mellan den akademiska världen och gemene man. Den kanske viktigaste orsaken till att Carl von Linné och andra svenska vetenskapsmän på 1700-talet började skriva vetenskapliga verk på svenska i stället för på latin var att de ville minska klyftan mellan de lärde och lekmännen. Idag har vi alltså en helt motsatt utveckling!

 

De moderna språkens ställning

Propositionen ser heller inget som helst problem med att engelska som undervisningsspråk breder ut sig inom grund- och gymnasieskolan. Ju fler som har engelska som undervisningsspråk redan på denna nivå, desto fler kommer att acceptera engelska som undervisningsspråk på högskolenivå. Forskningen visar att i bästa fall blir dessa elever endast marginellt bättre i engelska, medan deras kunskaper i andra ämnen försämras. Dessutom är det förkastligt att ett språkbyte underifrån finansieras med skattepengar.

 

Kunskaperna i andra stora främmande språk, särskilt i tyska men även i franska, har försämrats i Sverige. Bara sextio procent av eleverna i den svenska grundskolan får ett slutbetyg i ett annat främmande språk än engelska. Även i gymnasieskolan minskar intresset att läsa moderna språk. Frågan är därför om det räcker att som regeringen föreslår premiera kunskaper i språk och matematik vid antagning till högre utbildning.

 

Huvudproblemet är engelskans särställning, d.v.s. att det är det enda språk som är obligatoriskt vid sidan av svenskan, och att de svenska eleverna ständigt utsätts för ett engelskt språkbad genom massmedia. Det senare fenomenet är svårt att åtgärda lagstiftningsvägen, men engelskans formella särställning kan undanröjas. Antingen görs minst ett, helst två språk (exempelvis tyska och franska som förut) till obligatoriskt förutom engelskan, eller så blir alla språk frivilliga förutom svenskan, men det ska vara obligatoriskt att läsa minst två, helst tre språk. De flesta kommer ändå att välja engelska som första obligatoriska språk, men det ska i princip vara möjligt att läsa till exempel tyska, franska eller spanska i stället.

 

Skönmålning

Propositionen skönmålar svenska språkets ställning och bruk i EU. Sverige har gått i spetsen för en kameral syn på tolkning. Antalet arbetsgrupper med engelska och franska som arbetsspråk och utan tolkning har utökats. De länder som vill ha tolkning därutöver, måste betala för det. Samtidigt har tolkning och översättning till och från svenska, främst i rådet men även i kommissionen, minskat med cirka 90 procent sedan 1 maj förra året.

 

Propositionen talar sig varm för den nordiska språkgemenskapen. Samtidigt försämras den internordiska språkförståelsen, särskilt bland danska och svenska ungdomar. En bidragande orsak till detta kan vara att kursplanen i svenska på gymnasienivå, inom vilket ämne undervisning i norska och danska av tradition bedrivits, inte längre innehåller några anvisningar att så skall ske!

 

Den polska språklagen slår fast att det polska språket utgör en grundläggande beståndsdel av den nationella identiteten och kulturen, särskilt med tanke på att utländska krafter genom historien har fört kampanjer mot det polska språket i syfte att beröva folkets dess nationella identitet. I Sverige behöver vi slå fast svenska som officiellt språk av andra skäl, fr.a. som försvarsmur och för att rulla tillbaka den självkolonisation av engelskan som nu pågår.

 

Per-Åke Lindblom (publicerad i Svenskläraren nr 4/2005 och Målföret nr 3/2005)

 

Tillbaka till Artikelarkivet