I slutet av 1800-talet ersatte det inhemska huvudspråket latinet som vetenskapligt språk vid universiteten i Sverige liksom i de flesta andra europeiska länder. Denna erövring riskerar idag att gå om intet på grund av engelskans expansion, som var svår att förutse före 1950-talet. Engelskans frammarsch är fr.a. ett resultat av USA:s stormaktställning efter andra världskriget – med åtföljande prestige för engelskan som språk – data- och internetrevolutionen och satellit-tv, vilket ofelbart har gynnat det största andraspråket i världen.

De nordiska länderna har tagits på sängen av engelskans expansion inom högskolan, inte minst i Sverige, där alla regeringar, oavsett partifärg, hittills har tillämpat en låt-gå-politik i fråga om svenska språkets ställning. Under 1990-talet inleddes diskussionerna om de nordiska språkens relation till engelskan och språksituationen överhuvudtaget i respektive land – den svenska ”Mål i mun”-utredningen tillsattes exempelvis 2000 och avlämnade sitt betänkande 2002. Men så sent som 2004 omnämnde den socialdemokratiska regeringens högskoleproposition, ”Ny värld – ny högskola” 2004, inte med ett ord svenskans ställning på landets högskolor.

I Danmark inledde det s.k. rektorkollegiet diskussionen om språksituationen på högskolan  2003 genom publicering av en rapport med rekommendationer. Därefter har ett antal universitet och högskolor i Norden antagit eller utarbetat förslag till språkplaner. I Norge har t.o.m. en arbetsgrupp tillsatt av norska högskoleverket lagt fram förslag till nationell språkpolitik för universitets- och högskolesektorn. I Sverige har Teknisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Göteborgs universitet och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm antagit språkplaner – detta i motsats till övriga drygt 40 universitet och högskolor.

Universitet och högskolor har ett särskilt ansvar att upprätthålla svenska som ett vetenskapligt språk, i att förmedla relevanta vetenskapliga resultat till samhället på begriplig svenska och med en heltäckande terminologi. Samtidigt består högskolans uppgift i att ge studenterna bästa möjliga utbildning, både för deras egen skull och till nytta för landet. Därför måste också språkfrågan brytas ner i ett antal delaspekter, vilket sker i de flesta av de nämnda språkplanerna, fr.a. i fråga undervisnings-, examinations- och avhandlingsspråk liksom kurslitteratur. Dessutom bör man utgå från ett rättighetsperspektiv.

2006 uppskattades antalet kurser på engelska på svenska universitet och högskolor till 5000, eller 12,5 procent av alla kurser, en andel som säkerligen har ökat sedan dess. Både sunda förnuftet och all seriös och etablerad forskning säger att användning av modersmålet ger det bästa inlärningsresultatet. Därför bör undervisningsspråket inom högskolan normalt vara svenska och studenter med svenska som modersmål ska alltid ha rätt till undervisning på svenska (utom i rena språkämnen), särskilt på grundkursnivå. Ingen kurs ska kunna erbjudas på engelska, om den inte först har erbjudits på svenska. Givetvis kan undervisning också ske på engelska för gäst- och utbytesstudenter och på forskarnivå, om det senare är det mest ändamålsenliga.

En svenskspråkig student ska alltid har rätt att examineras på sitt eget språk – utom i rena språkämnen. Utländska studenter ska ha rätt att examineras på engelska eller annat språk, om behöriga examinatorer finns tillgängliga. Vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan skrivas på svenska, danska, norska, engelska, eller annat främmande språk, främst tyska, franska och spanska. En avhandling som skrivs på svenska eller annat jämbördigt språk enligt ovan förutom engelska, ska förses med en fyllig sammanfattning på engelska. En avhandling som skrivs på engelska eller annat främmande språk ska likaledes förses med en fyllig sammanfattning på svenska. Det enda som ska ha betydelse för val av avhandlingsspråk är om en avhandling kommer att kunna utsättas för en kvalitativ granskning inom ämnesområdet eller inte.

Tyvärr existerar det ingen sammanställning på nationell nivå över den engelskspråkiga kurslitteraturens andel kontra den svenskspråkiga inom den svenska högskolan. Samma argument som är giltiga för val av undervisningsspråk är dock giltiga för val av kurslitteratur. En norsk undersökning utförd av NIFU visade att andelen engelskspråkig kurslitteratur på grundutbildningsnivå sjönk från 49 procent 1979 till 47 procent 2000, medan andelen norskspråkig kurslitteratur ökade från 38 procent till 49 procent under samma tid. Detta visar att andelen engelskspråkig kurslitteratur går att påverka genom en medveten språkpolitik vid högskolorna liksom också genom stödåtgärder från statsmakternas sida.

Det måste utarbetas en ny högskoleförordning, som reglerar frågan om arbets- och kommunikationsspråk, undervisningsspråk och examinations- och avhandlingsspråk. En ny högskoleförordning bör också präglas av ett rättighets- och mångspråkighetsperspektiv med ett huvudspråk som grund. I väntan på en ny högskoleförordning bör de lokala universiteten och högskolorna uppmuntras att utarbeta lokala språkplaner.

Utvecklingen är absolut inte ödesbestämd. Studenterna som kollektiv borde vara den viktigaste aktören i detta sammanhang. En gång bildades många europeiska universitet genom att ett antal studenter gick samman och anställde lärare. Idag får man en känsla av att studenterna bara är brickor i spelet, ett spel som sköts av utbildningsdepartementet, högskoleverket och vissa s.k. avnämare. Språkfrågan inom högskolan berör i allra högsta grad studenterna, eftersom den avgör utbildningsresultatet, och måste därför diskuteras medvetet och organiserat bland studenterna.

Per-Åke Lindblom

8/9 2007

Denna artikel bygger på en utförligare text, ”Språkfrågan på de nordiska högskolorna”, som finns utlagd på Språkförsvarets webbplats.