Får en friskola vara hur extremt konfessionell som helst? Det är en högst berättigad fråga. På samma sätt måste frågan om språkliga ramar för friskolor ställas: hur litet svenska måste en svensk skola med skolpeng ha?

Det blir allt tydligare att starka krafter arbetar för att etablera engelskan som det språk på vilket viktiga beslut i framtiden skall formuleras och avgöras, även i Sverige. Frågan om undervisningsspråk handlar om demokrati, med andra ord.

Ett principiellt viktigt fall skall Skolverket senare avgöra i höst: huruvida ett stort friskoleföretag, med grundidén språkbyte från svenska till engelska skall få gå både längre ner och högre upp i årskurserna med sin verksamhet.

Redan idag finns skolan för ca 600 12- 15-åringar med 50 % undervisning på engelska i flera städer. Nu ansöker skolan i Gävle om att få starta redan i årskurs 4 och 5 för barn med svenska som förstaspråk, av vilka de allra flesta sannolikt kommer att leva och arbeta i Sverige i framtiden.

Skolan ansöker dessutom om att få etablera gymnasieutbildning på högskoleförberedande program med 90 % av skoltimmarna på engelska, och enbart svenskämnet (< 10 %) på svenska. Det är dessa ansökningar och omfattningen på engelskan som gör det uppenbart att det handlar om en språkbytesskola, och alltså inte vilken profil som helst hos en friskola.

Den 7 december 2005 slog Sveriges riksdag fast svenskan som huvudspråk i Sverige. Det är detta beslut som gör frågan så principiellt intressant. Kan nya språkbytesskolor för barn och ungdomar i fortsättningen få stöd av skattemedel efter ett sådant riksdagsbeslut? Det här är verkligen något för Skolverket och  Utbildningsdepartementet att ta ställning till.

Professor Åke Viberg i Uppsala, Skolverkets sakkunnige i dessa frågor, betonade i verkets utredning att utökad undervisning på annat språk endast får anordnas om elevernas modersmål blivit så väl befäst i tal och skrift, att det rimligen inte tar skada av att användas i mindre grad (rapport Skolverket 1997-08-01).

När inträffar denna ålder? Ja, absolut inte före tonåren, snarare efter, enligt vår yrkeserfarenhet. Ett skolbarns / -ungdoms ordförråd växer med flera tusen ord per år, och om inflödet av svenska ord på olika områden tidigt stryps kan ju var och en själv räkna ut hur uttrycksförmågan på svenska påverkas. Försöksverksamheten på grundskolan, inledd 2003, finns heller inte utvärderad.

Man kan ju invända med att det är bra med alternativ och marknad på skolområdet. Men även en marknad kräver ramar. En sådan ram för skolans del är att slå vakt om ett gemensamt, samhällsbärande huvudspråk i Sverige. Skolans uppgift är ju bl.a. att ge eleven ett fungerande offentligt språk, annars stannar ju svenskan på ”familje- och fritidsnivå”.

Det är med höga insatser, och mot erfarenhet och mot etablerad forskning som Skolverket hittills tillåtit språkbytesskolor att starta i stor skala. I vårt nuvarande system, med skolpeng som följer eleven, måste det finnas tydliga garantier för kvalitet, och för ämneskunskaper på ett gemensamt språk. Dessa garantier saknas på ett mycket märkbart sätt idag.

Tills vidare bör nya ansökningar från språkbytesskolor följaktligen avslås.

 

Stockholm / Gävle den 1 oktober 2007

 

Per-Åke Lindblom, Stockholm

Arne Rubensson, Stockholm

Ewa Wallin, Stockholm

Olle Käll, Gävle

Britt Liwing, Gävle

lärare i svenska på grundskola och gymnasium