En engelsk språkvetare har skrivit att det på 1950-talet var omöjligt att förutse den dominanta ställning som engelskan skulle få i början av 2000-talet. Engelskan är idag Internets och datavärldens huvudspråk; engelskan har också en mycket stark ställning vad gäller film, bokutgivning, tidningar, flygplatser och luftfartstrafik, internationell handel och akademiska konferenser, vetenskap och teknik, medicin, sport, populärmusik och reklam. Denna expansion har varit särskilt snabb de två senaste decennierna, vilket framför allt hänger samman med datateknologins och Internets framväxt, den s.k. informationsrevolutionen. Det avgörande med denna är att man kan spara nästan obegränsade mängder information, som dessutom i stor utsträckning är sökbar, och som kan förmedlas sekundsnabbt över hela världen. Detta har ofelbart gynnat det engelska språket, eftersom datateknologin, både hård- och mjukvara, liksom Internet först utvecklades i USA, som dessutom är världens starkaste ekonomi. De som först insåg datateknologins och Internets praktiska betydelse var naturligtvis universiteten, så även i Norden. De nordiska länderna har tagits på sängen av engelskans expansion inom högskolan, inte minst i Sverige, där alla regeringar, oavsett partifärg, hittills har tillämpat en låt-gå-politik i fråga om svenska språkets ställning. Under 1990-talet inleddes diskussionerna om de nordiska språkens relation till engelskan och språksituationen överhuvudtaget i respektive land - den svenska "Mål i mun"-utredningen tillsattes exempelvis 2000 och avlämnade sitt betänkande 2002. Men så sent som 2004 omnämnde den socialdemokratiska regeringens högskoleproposition, "Ny värld - ny högskola" 2004, inte med ett ord svenskans ställning på landets högskolor. De domänförluster som de facto redan skett inom högskolan i Sverige har alltså inte föranlett några motåtgärder från högsta politiskt ansvarigt håll. Anglifieringen av den svenska högskolan understöds dessutom av Bologna-processen.

I Danmark inledde det s.k. rektorkollegiet diskussionen om språksituationen på högskolan  2003 genom publicering av en rapport med rekommendationer. Därefter har ett antal universitet och högskolor i Norden antagit eller utarbetat förslag till språkplaner. I Norge har t.o.m. en arbetsgrupp tillsatt av norska högskoleverket lagt fram förslag till nationell språkpolitik för universitets- och högskolesektorn. I Sverige har Teknisk-naturvetenskapliga fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Göteborgs universitet och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm antagit språkplaner - detta i motsats till övriga drygt 40 universitet och högskolor.

Högskolans särskilda ansvar

Försvaret av svenska språket vilar på tre huvudargument. 1) Alla språk har ett inneboende egenvärde, d.v.s. även svenskan, som är majoritetsspråket i Sverige. 2) Det är en mänsklig rättighet att kunna använda sitt eget språk  3) Slutligen det funktionellt-demokratiska argumentet, d.v.s. om det sker ett språkbyte, i det här fallet inom högskolan, kommer det att uppstå en klyfta mellan den s.k. bildade eliten och svenska folket, förmedling av vetenskapliga rön och resultat kommer att försvåras, vilket ytterst sett kommer att få negativa konsekvenser för demokratin.

Universitet och högskolor har ett särskilt ansvar att upprätthålla svenska som ett vetenskapligt språk, i att förmedla relevanta vetenskapliga resultat till samhället på begriplig svenska och med en heltäckande terminologi. Samtidigt består högskolans uppgift i att ge studenterna bästa möjliga utbildning, både för deras egen skull och till nytta för landet. Därför måste också språkfrågan brytas ner i ett antal delaspekter, vilket sker i de flesta av de nämnda språkplanerna, fr.a. i fråga undervisnings-, examinations- och avhandlingsspråk liksom kurslitteratur. Dessutom bör man utgå från ett rättighetsperspektiv.

Enspråkighet, parallellspråkighet eller mångspråkighet?

Det finns vissa högskoleledningar i Norden, som uttryckligen har ställt som mål att högskolan inom en viss tidsram helt skall gå över till engelska som undervisningsspråk. En av de ledande förespråkarna för denna linje i Sverige är Anders Flodström, numera chef för Högskoleverket, som i en intervju i Campus säger:

"Jag tror att det är en naturlig utveckling, men att tidsperspektivet är relativt långt. Förmodligen leder globaliseringen till att vi har undervisning helt på engelska om tio, femton år."..."Vi blir också bättre och bättre på att undervisa på engelska. Om tre, fyra år är skillnaden mellan att gå en kurs i London eller Stockholm försumbar. "

Bortsett från de negativa konsekvenser som en övergång till engelska som undervisningsspråk skulle ha för svenskan som samhällsbärande språk, vilken dessutom på sikt skulle skada Sveriges konkurrenskraft snarare än stärka den, uttrycker Flodströms uttalande en viss naivitet. Lärare som inte är perfekt tvåspråkiga från födsel eller uppväxt kommer alltid att tala sämre engelska än de som har engelska som modersmål.

Parallellspråkighet anges ofta som ett alternativ till en hotande engelsk enspråkighet på högskolan. Parallellspråkighet innebär att två eller flera språk - läs svenska och engelska - ska kunna användas sida vid sida med varandra. Men om man önskar att högskolans personal och studenterna i Sverige ska behärska fler främmande språk än engelska, exempelvis tyska, franska, spanska, kinesiska, ryska, arabiska eller kiswahili, bör man hellre tala om mångspråkighet, för att låna ett argument från den norska professorn i pedagogik, Birgit Brock-Utne. 

Begreppet mångspråkighet har alltså en klarare - och mer offensiv - innebörd. Parallellspråkigheten har för övrigt redan gått förlorad inom en subdomän som avhandlingar och forskningspublikationer inom den naturvetenskapliga sektorn.

Parallellspråkighet kan lätt missförstås som att det enbart gäller att reglera förhållandet mellan de båda dominerande språken inom den svenska högskolan, engelskan och svenskan. Kungliga Konsthögskolans i Stockholm språkpolicy fokuserar t.ex. endast på förhållandet mellan svenska och engelska - alla andra språk är som bortblåsta. Det är viktigt att inse att andra främmande språk, inte bara tyska, franska och spanska, kan tjänstgöra som motvikter till engelskan. EU:s målsättning är att alla EU-medborgare skall behärska två främmande språk förutom sitt modersmål.

Svenska handelshögskolan i Helsingfors kan däremot  tjäna som föredöme. Där måste alla studenter avlägga kurser i de två inhemska språken och i två främmande språk. Nu när Bologna-reformen är införd, så handlar det om sex studiepoäng per språk (24 sp) på kandidatnivån. Dessutom måste alla läsa minst sex studiepoäng till i något valbart språk på magisternivå. Totalt blir det alltså 30 studiepoäng i språk för en magister, och poängen fördelas på minst fyra språk.

I sitt svar den 30/8 2006 på Språkförsvarets rundbrev skriver företrädare för Örebro universitet:

"15. Enligt Europarådets direktiv bör varje EU-medborgare behärska minst två språk utöver det egna, vilket innebär ytterligare ett främmande språk utöver det obligatoriska språket engelska. Mot bakgrund av detta och den ökade internationaliseringen, inte minst inom utbildningen, borde det vara en självklarhet för varje högskola/universitet att befrämja språkutbildningarna, en utbildning som redan på grund- och gymnasienivå borde premieras. Språkkunskaper är ett nödvändigt verktyg även vid studier av andra ämnen än språk och fyller således ett inom- och tvärvetenskapligt behov."

Några åtgärder

2006 uppskattades antalet kurser på engelska på svenska universitet och högskolor till 5000, eller 12,5 procent av alla kurser, en andel som säkerligen har ökat sedan dess. Både sunda förnuftet och all seriös och etablerad forskning säger att användning av modersmålet ger det bästa inlärningsresultatet. Därför bör undervisningsspråket inom högskolan normalt vara svenska och studenter med svenska som modersmål ska alltid ha rätt till undervisning på svenska (utom i rena språkämnen), särskilt på grundkursnivå. Ingen kurs ska kunna erbjudas på engelska, om den inte först har erbjudits på svenska. Givetvis kan undervisning också ske på engelska för gäst- och utbytesstudenter och på forskarnivå, om det senare är det mest ändamålsenliga.

En svenskspråkig student ska alltid har rätt att examineras på sitt eget språk - utom i rena språkämnen. Utländska studenter ska ha rätt att examineras på engelska eller annat språk, om behöriga examinatorer finns tillgängliga. Vetenskapliga artiklar och avhandlingar kan skrivas på svenska, danska, norska, engelska, eller annat främmande språk, främst tyska, franska och spanska. En avhandling som skrivs på svenska eller annat jämbördigt språk enligt ovan förutom engelska, ska förses med en fyllig sammanfattning på engelska. En avhandling som skrivs på engelska eller annat främmande språk ska likaledes förses med en fyllig sammanfattning på svenska. Det enda som ska ha betydelse för val av avhandlingsspråk är om en avhandling kommer att kunna utsättas för en vetenskaplig granskning inom ämnesområdet eller inte.

Tyvärr existerar det ingen sammanställning på nationell nivå över den engelskspråkiga kurslitteraturens andel kontra den svenskspråkiga inom den svenska högskolan. Samma argument som är giltiga för val av undervisningsspråk är dock giltiga för val av kurslitteratur. En norsk undersökning utförd av NIFU visade att andelen engelskspråkig kurslitteratur på grundutbildningsnivå sjönk från 49 procent 1979 till 47 procent 2000, medan andelen norskspråkig kurslitteratur ökade från 38 procent till 49 procent under samma tid. Detta visar att andelen engelskspråkig kurslitteratur går att påverka genom en medveten språkpolitik vid högskolorna liksom också genom stödåtgärder från statsmakternas sida.

Det måste utarbetas en ny högskoleförordning, som reglerar frågan om arbets- och kommunikationsspråk, undervisningsspråk och examinations- och avhandlingsspråk. En ny högskoleförordning bör också präglas av ett rättighets- och mångspråkighetsperspektiv med ett huvudspråk som grund. I väntan på en ny högskoleförordning bör de lokala universiteten och högskolorna uppmuntras att utarbeta lokala språkplaner. Detta är ett utmärkt sätt för att medvetandegöra såväl högskoleledningar som undervisande personal och studenter om språkfrågans betydelse: bättre en dålig språkplan än ingen alls. Den som vill spela på den europeiska eller globala arenan kan inte göra detta förutan grundlig debatt och eftertanke.

 

Per-Åke Lindblom

 

Denna artikel bygger på en utförligare text, "Förslag till språkpolitik för den svenska högskolan", som finns utlagd på Språkförsvarets webbplats -