ÖPPET BREV TILL MILJÖPARTIET

Den 7/12 kommer riksdagen att besluta om språkpropositionen ”Bästa språket”. Den stora skiljelinjen mellan riksdagspartierna går mellan de borgerliga partierna som åtminstone vill lagstadga svenska som huvudspråk i Sverige och regeringen, som motsätter sig detta. Vänsterpartiet företräder egentligen samma uppfattning som de borgerliga partierna, men accepterade till sist i förhandlingarna med regeringen att frågan hänsköts till Grundlagsutredningen. Denna kommitté skall redovisa sitt uppdrag senast den 31 december 2008.

Detta betyder att miljöpartiet har en vågmästarroll i denna fråga.

Svenska språkets status

Många svenskar förvånas över att svenska inte är officiellt språk i Sverige. De borde bli ännu mer förvånade över att regeringen motsätter sig ett sådant förslag. Situationen är absurd: det finns fem officiella minoritetsspråk i Sverige, men inget officiellt majoritetsspråk. Svenska är officiellt språk i Finland och inom EU, men inte på hemmaplan.

Regeringens argumentation i ”Bästa språket” är mer än lovligt svag. Den anser till exempel att ”det inte är oproblematiskt att föreskriva att svenskan ska vara landets officiella språk i internationella sammanhang”(sid. 16). Är det egentligen ett problem att svenska är ett officiellt språk i Finland och i EU-sammanhang?

Det andra argumentet är att det ”inom svensk offentlig förvaltning och i internationella sammanhang finns det svenskar som både har rätt att och bör använda andra språk, exempelvis något av de nationella minoritetsspråken eller något främmande språk inom utrikesförvaltningen” (sid.16). Men de nationella minoritetsspråken ställning är redan skyddad i lag. UD-tjänstemän som har ett minoritetsspråk som modersmål kan naturligtvis också tala svenska. En lag om svenska som officiellt språk förhindrar naturligtvis inte användningen av främmande språk i utrikesförvaltningen.

Enligt en vanligtvis initierad källa skulle ett av skälen till att regeringen varken vill lagstadga svenska som huvudspråk eller som officiellt språk vara att vissa invandrarorganisationer skulle uppfatta ett dylikt beslut som ”diskriminerande”.

Men att tillägna sig ett språk har ingenting med hud-, ögon- eller hårfärg att göra. Enligt en omfattande undersökning bland gymnasieungdomar, som Hans Lödén redovisade i DN den 29/10 2005, ansåg en stor majoritet att viktiga kännetecken för en ”riktig svensk” är att man ska tala svenska, respektera svensk statsskick och svensk lag samt känna sig svensk. Språket är den viktigaste inkluderande faktorn.

Svenska språket måste lagstadgas som officiellt språk i Sverige, som enda obligatoriska språk och dessutom med företrädesrätt (utom i områden med nationella minoritetsspråk). Ett första steg i denna riktning är att lagstadga svenska som huvudspråk i Sverige.

Oviljan att slå fast svenskan som huvudspråk eller officiellt språk i Sverige beror ytterst på att regeringen inte vill inse att engelskan utgör det främsta hotet mot svenska språkets överlevnad. Därför föreslås heller inte adekvata motåtgärder för att skydda "bästa språket". Kommer propositionen överhuvudtaget att förhindra ytterligare domänförluster?

Om svaret troligtvis är nej på denna enkla fråga, vilken funktion fyller då egentligen ”Bästa språket”? Länder eller regioner antar språklagar, då ett eller flera språk är – eller varit - hotade. Därför har bl.a. Polen, Katalonien och Wales antagit språklagar. En språklag ska fungera som en stopplag – hit, men inte längre! Detta kan också förstärkas genom diverse sanktioner som i de polska, katalanska och franska språklagarna. En språklag kan också likt den katalanska språklagen skapa förutsättningar för att återta förlorad mark. Det är givetvis mycket viktigt att inte blanda ihop försvaret av något värdefullt gemensamt, svenskan, med en väsensskild, exkluderande nationalism.

Det finns en vanföreställning i Sverige att språklagar eller politiska beslut inte skulle ha någon effekt på språkutvecklingen. De flesta norska bedömare menar att nynorskan skulle ha förtvinat, om den inte hade backats upp av statlig lagstiftning och stöd. Det senaste förslaget från Norskt språkråd är att de som skriver på nynorska också ska ha rätt att publicera sig på detta språk i tidningar, som traditionellt använder bokmål. Den katalanska språklagen, som stipulerar att katalanska är Kataloniens eget språk och därför har företrädesrätt framför kastilianskan, har lett till att andelen invånare med katalanska som modersmål, eller som förstår katalanska, ökat.

Utvecklingen inom den högre utbildningen går mot allt fler engelskspråkiga kurser, alltstörre dominans för engelskspråkig kurslitteratur och att allt fler avhandlingar avfattas på engelska. Denna utveckling understöds av den s.k. Bolognaprocessen, som innebär att studenter från ett fyrtiotal länder fritt ska kunna studera på vilket universitet som helst inom det område, som omfattas av denna överenskommelse. Det betyder att ännu fler kurser på engelska kommer att erbjudas på svenska universitet. I detta läge föreslår regeringen att internationaliseringen ska eldas på för att attrahera utländska studenter, trots att 78 procent av alla avhandlingar redan skrivs på engelska!

Många svenskspråkiga lärare och forskare kommer att "övertalas" att hålla kurser på ett språk som de behärskar sämre. Regeringen motsätter sig till och med att engelskspråkiga avhandlingar ska förses med en sammanfattning på svenska. Däremot infördes 1978 en regel i Högskoleförordningen att till varje doktorsavhandling skulle fogas ett ”kortfattat engelskspråkigt referat”. Regeln togs senare bort liksom regeln att avhandlingar skulle vara skrivna på ett av sex språk: svenska, norska, danska, engelska, tyska och franska. Numera har universitet och högskolor delegerats rätten att utforma praxis både i fråga om undervisnings- och avhandlingsspråk och eventuella sammanfattningar. En konsekvens av detta är naturligtvis att praxis är mycket svår att överblicka.

I detta läge måste man vända på hela frågeställningen. De svenska studenter och lärare som vill ha undervisning på svenska, så mycket kurslitteratur som möjligt på svenska (genom statliga subventioner), svenskspråkiga handledare, och möjlighet att skriva sin avhandling på svenska (en sammanfattning på svenska ska alltid vara obligatorisk), måste garanteras denna rätt. Detta är s.k. parallellspråkighet. Garanteras inte denna rätt, kommer svenskan att dö ut som vetenskapligt språk inom högskolan. Utifrån denna stopplag och en företrädesrätt för svenskan kan man sedan alltid diskutera lämpligt undervisningsspråk eller examens- och avhandlingsspråk; när det är lämpligt att i första hand konkurrera med engelskspråkiga kurser på den internationella arenan i stället för med utbildningens kvalitet.

Om man idag går in på vissa högskolors hemsidor, så kan man hitta hela sektioner på engelska – och knappt ett ord på svenska. SAS, i vilket svenska staten har ägarintressen, publicerar en del av sin information, bl.a. resevillkoren, enbart på engelska.

En språkproposition värd namnet måste förhindra detta – all samhällsinformation måste finnas på svenska. Offentliga myndigheter, institutioner och företag, som finansieras med skattemedel, företag, som har någon form av ekonomiska förbindelser eller avtal med den svenska staten, kommuner och landsting, måste tillhandahålla all relevant information på svenska. Det ska naturligtvis stå dem fritt att också informera på andra språk. De institutioner och företag, men inte enskilda personer, som bryter mot denna bestämmelse ska kunna bli föremål för sanktioner, d.v.s. böter, precis som i de polska och katalanska språklagarna.

All information i form av varudeklarationer, bruksanvisningar, instruktioner etc., som vänder sig till konsumenter i Sverige måste finnas på svenska. En ny produkt eller tjänst får inte introduceras på den svenska marknaden om inte detta iakttas.

Idag kan utbildningsanordnare inom högskolan bara vara säkra på att svenska elever kan svenska och engelska, vilket bl.a. får direkta konsekvenser för den kurslitteratur som används. Situationen var radikalt annorlunda efter andra världskriget, då svenska studenter också läste obligatorisk tyska och franska.

Regeringen vill inte ens överväga höjda behörighetskrav för språk. Engelskans nuvarande särställning som enda obligatoriska främmande språk i den svenska skolan hotar inte bara svenskans ställning på högskolan utan leder också till försämrade kunskaper i andra främmande språk. I detta läge måste man kanske våga tänka det ”otänkbara”, nämligen att avskaffa engelska som obligatoriskt första främmande språk. En alternativ modell vore att bestämma att minst två, helst tre, främmande språk ska vara obligatoriska genom grundskolan och gymnasiet, men inte vilka. De flesta kommer ändå av praktiska skäl välja engelska, men dess nuvarande formella särställning skulle upphöra, och vi skulle få en större diversifiering än den språkliga monokultur, som alltmer tar över.

Svenskans företrädesrätt ska omöjliggöra att något annat språk används som första undervisningsspråk i grund- och gymnasieskolan (utom i områden där ett nationellt minoritetsspråk dominerar). Parallellundervisning på annat språk måste motiveras mycket mer exakt än dagens allmänna mål "internationalisering". En friskola som vill bedriva undervisning på annat förstaspråk än svenska ska inte finansieras med skattemedel.

Engelskan har en mycket stark ställning i massmedia i Sverige. Ett aktuellt exempel: Mellan den 16 september och 17 november 2005 presenterade TT Spektra sammanlagt 470 filmer i svenska dagstidningars tv-bilagor. Av dessa var drygt 75 procent engelskspråkiga, knappt 15 procent svenskspråkiga och ungefär 10 procent kom från alla övriga språkområden tillsammans.

Den katalanska språklagen stipulerar att alla program som sänds i Kataloniens radio och tv normalt ska vara på katalanska liksom minst hälften av programmen i övriga radio- och tv-kanaler. En svensk språklag borde föreskriva motsvarande andel svenskspråkiga program för det allmännyttiga Sveriges Radio och TV och TV4, som har avtal med svenska staten, och att inget enskilt främmande språk får användas i mer än en fjärdedel av programmen.

Namngivningen har stor betydelse för ett språks status. Alla offentliga myndigheter, institutioner eller företag, som finansieras med skattemedel eller som har någon form av affärsförbindelser med den offentliga sektorn, måste ha svenska namn. Detsamma gäller offentliga projekt, byggnader, gator o.s.v. Givetvis är parallellspråkighet tillåten, men svenska namn ska alltid ha företrädesrätt, medan nationella minoritetsspråk ska ha samma företrädesrätt i områden, där de dominerar.

I EU-sammanhang (i ministerrådet, men även i kommissionen) har tolkning och översättning till och från svenska minskat med cirka 90 procent under tiden 1 maj 2004 och 1 maj 2005. Inget annat land inom EU har sålt ut sitt språk som Sverige. Detta har skett trots att Sverige har lagt ner både mycket pengar och energi på att utbilda konferenstolkar. Den svenska regeringen och dess representanter måste åläggas att stå upp för det svenska språket i EU-sammanhang, framför allt genom använda det!

Vad som krävs är en språklag, som stödjer vårt bästa språk i Sverige genom att markera - hit, men inte längre. För man vet ju inte riktigt när man är kokt om man från början ligger i ljummet vatten. Ett första steg i den riktningen vore att åtminstone lagstadga svenska som huvudspråk i Sverige.

Miljöpartiet har ett stort ansvar i att fatta rätt beslut i denna fråga. Frågan om svenska språkets ställning, särskilt gentemot engelskan, är ingen konjunkturbetingad fråga utan kommer tvärtom att få allt större betydelse i framtiden. Det är en fråga, som skär rakt igenom det svenska samhället, på tvärs över alla partigränser.

 

Med vänliga hälsningar

Nätverket Språkförsvaret – http://www.sprakforsvaret.se - genom

Per-Owe Albinsson, boendestödjare, Tyresö

Peter Holmer, civilekonom, Tyresö

Olle Käll, gymnasielärare, Gävle

Per-Åke Lindblom, gymnasielärare, Spånga

Marianne Lindholm, biblioteksassistent, Ronneby

 

21/11 2005

 

Tillbaka till Brevarkivet