Kulturdepartementet
Språklagsutredningen
Kulturutskottet

Den 18/3 2008 överlämnade Språklagsutredningen ”Värna språken – förslag till språklag” till kulturministern. Det är ett stort steg framåt att det nu finns ett förslag till språklag, som fr.a. anger svenska språkets status. Lagen syftar också till att värna svenskan och den språkliga mångfalden samt ”den enskildes tillgång till språk”. De nationella minoritetsspråkens ställning regleras också i annan lag.

Författningsförslaget har karaktären av en ramlag, som kan byggas ut och kompletteras. Förslaget innehåller flera viktiga markeringar som:

* att svenskan är samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden (5 §);
* att det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas och för att för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och teckenspråket (6, 8 och 9 §);
* att svenska är officiellt språk i internationella sammanhang och i EU. Den som företräder Sverige i EU ska använda svenska när tolkning erbjuds, om det inte av särskilda skäl är lämpligare att använda ett annat språk (13 – 14 §);
* att den som har ett annat modersmål, läs invandrarspråk, än de språk som anges i första stycket, ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål (15 §).

Förslaget till språklag är föredömligt kortfattat, nästan för kortfattat, eftersom viktiga domäner inte alls behandlas. Det gäller domäner som undervisningsspråket i grund- och gymnasieskolan, svenska språkets ställning inom högskolan och inom näringslivet, konsumenträtt, massmedia och namngivning.

I.

Huvudspråk, officiellt språk eller nationalspråk?

Utredningen föreslår att svenska ska betecknas som huvudspråk. I debatten har förutom denna benämning flera andra benämningar förekommit som t.ex. officiellt språk, officiellt majoritetsspråk (som kontrast till officiellt minoritetsspråk, en mycket vanlig term) och nationalspråk. Enligt vår uppfattning är benämningarna officiellt språk eller nationalspråk att föredra. Benämningen officiellt språk är helt konsekvent, eftersom svenska språket i lagförslaget redan betecknas som Sveriges officiella språk i EU och i internationella sammanhang. Benämningen nationalspråk, som också används i den finländska språklagen, skulle kunna markera en viss samhörighet med denna. Utredningen har översatt huvudspråk med principal language eller main language på engelska. Söker man på Internet på principal language ger detta betydligt färre träffar än official language eller national language. Main language får däremot nästan lika många träffar som national language.

II

Språklagen – en skyldighets- eller rättighetslag?

Utredaren skriver: ”Förslaget till språklag har därför utformats som en skyldighetslag med skyldighet för det allmänna både att värna språk och att svara för att enskilda får tillgång till språk.” (sid. 208)

Den boskillnad som utredaren försöker upprätta mellan en skyldighetslag och en rättighetslag, och till den förras fördel, är omöjlig att upprätthålla i praktiken. Om man ser till Sveriges grundlagar, innehåller regeringsformens kapitel två en rättighetskatalog,  tryckfrihetsförordningens tre första kapitel diverse rättigheter som offentlighetsprincipen och anonymitetsskyddet, liksom att motsvarande rättigheter återfinns i yttrandefrihetsgrundlagen. Av naturliga skäl innehåller successionsordningen enbart en exklusiv rättighet.

Frågan om skyldigheter och rättigheter är helt enkelt två sidor av samma mynt. Dessutom motsäger sig utredaren sig själv i 5 §: ”Som huvudspråk är svenskan samhällets gemensamma språk, som alla som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till och som ska kunna användas inom alla samhällsområden (vår fetstil).” Men om svenskan ska kunna användas inom alla samhällsområden är det faktiskt fråga om en rättighet för medborgarna, varken mer eller mindre! I stället talar författningsförslaget om ”den enskildes tillgång till språk”, som om språk vore en skänk från ovan. Men den enskilde har i första hand tillgång till sitt eget språk i sitt eget huvud; vad det gäller är rätten att få använda det, varav följer det allmännas skyldighet att tillhandahålla alla möjligheter.

Därför måste en språklag vara så utformad att den enskilde medborgarens kan åberopa denna i den händelse medborgarens språkliga rättigheter kränks. Om vi håller oss till högskolan, så ska svensktalande studenter på grundkursnivå ha rätt till undervisning på svenska, rätt till att examineras på sitt modersmål (utom i språkämnen), rätt att skriva examinationsuppgifter och avhandlingar på svenska och forskare rätt att skriva forskningsansökningar på svenska. Motsvarande rättigheter bör tillkomma studenter med ett nationellt minoritetsspråk som modersmål så långt språket i fråga används inom utbildningsväsendet.

III.

Avsaknad av sanktionsmöjligheter

Resonemanget om att språklagen endast ska vara en skyldighetslag hänger förmodligen samman med regeringens kommittédirektiv (Dir 2007:17), som hävdade  att ”inte heller bör sanktioner knytas till en språklag”. En språklag riskerar att bli verkningslös, om den inte innehåller bestämmelser om sanktioner så som många av de språklagar, som är i bruk i Europa, gör. Svensk lagstiftning är heller inte främmande för sanktioner. Språkförsvaret har förtecknat 38 lagar, bl.a. lag (1978:160) om vissa rörledningar, bilskrotningslagen (1975:343) och lag (1982:636) om anordnande av visst automatspel, som samtliga innehåller sanktioner, främst i form av vitesbestämmelser. Observera att viten i en språklag, enligt vårt utkast till språklag, aldrig kan gälla privatpersoner, utan enbart myndigheter/organisationer/företag.

Rörledningar, bilskrotning och automatspel är naturligtvis viktiga, men är inte svenska språkets och den språkliga mångfaldens fortbestånd i Sverige ännu viktigare?

IV.

Språklagen – en ramlag

Det föreliggande förslaget till språklag är en ramlag, som kan kompletteras med speciella förordningar och föreskrifter inom olika domäner, som t.ex. högskolan. Språklagen bör vara överordnad alla dessa förordningar och föreskrifter. Paragraferna 4, 5 och 7 bör också grundlagfästas. Paragraf tre i författningsförslaget är märklig. Den lyder:

”Om en annan lag eller en annan förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från denna lag, gäller den bestämmelsen.”

Konsekvensen av denna formulering är att språklagens status blir oklar. Vad kommer att gälla egentligen? De enda lagar som ska vara överordnade språklagen är grundlagarna, samtidigt som de tidigare nämnda nyckelparagraferna, d.v.s. paragraferna 4, 5 och 7, grundlagfästes, förslagsvis i regeringsformen. Andra lagar eller förordningar bör absolut inte innehålla bestämmelser som strider emot en allmän, övergripande språklag.

V.

Språklagens räckvidd

Den föreslagna språklagen ska omfatta det ”allmänna”. I betänkandet definieras ”det allmännas verksamhet” som ”offentlig verksamhet som utövas genom staten, primärkommunerna och landstingen. De statliga och kommunala organen utgörs av beslutande politiska församlingar, dvs. riksdagen, kommunfullmäktig och landstingsfullmäktig, samt myndigheter, dvs. regering, domstolar och förvaltningsmyndigheter (sid. 218).”

Problemet är att det inte finns någon exakt definition av vad en förvaltningsmyndighet är utan man får se till vem som betalar för verksamheten, vem som tillsätter chefer, vem som utfärdar instruktioner för organet, om beslut går att överklaga o s v. Posten AB, som är ett statligt aktiebolag, räknas t.ex. inte som förvaltningsmyndighet.

Enligt Språkförsvarets uppfattning bör språklagen vara tillämplig för hela den offentliga sektorn, statschef, regering, departement, ämbetsverk, affärsdrivande verk och statliga bolag, domstolar samt övriga statliga myndigheter, landsting och kommunala myndigheter, liksom för alla institutioner, som finansieras med skattemedel, som exempelvis utbildningsväsendet, för företag, som till sin huvuddel ägs av svenska medborgare eller företag med huvudkontor i Sverige och alla företag, som har upprättat någon form av avtal med svensk myndighet, om inte något annat särskilt föreskrivs.

Regeringsformens paragraf 4 stadgar att ”Riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel skall användas.” Därav följer att det är riksdagen, folket främste företrädare, som ska avgöra om skattemedel används för att svenskan ska kunna användas och utvecklas, för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken och teckenspråket, liksom för att de övriga modersmålen ska kunna utvecklas och användas, eller inte.

VI

Fler övergripande bestämmelser behövs

Författningsförslaget har alltså karaktären av en ramlag, som kan byggas ut och kompletteras. Detta är i grunden en ändamålsenlig konstruktion, men en språklag måste ändå innehålla övergripande bestämmelser vad gäller viktiga domäner. Underordnade förordningar eller föreskrifter ska kunna ”hängas upp” på dessa övergripande bestämmelser. Dessutom ska de övergripande bestämmelserna i en språklag stimulera, eller rentav tvinga fram, mer detaljerade och konkreta bestämmelser i form av underordnade förordningar. Ta till exempel språksituationen inom högskolan. Det finns ingen bestämmelse i författningsförslaget, som är vägledande, eller som fungerar som ”spik” för en ny högskoleförordning eller som tvingar fram en ny högskoleförordning. Vilken instans ska ta initiativ till en ny högskoleförordning? Regeringen? Högskoleverket? Vilken instans kommer att ha överblick över behovet av alla separata förordningar och makt och myndighet att se till att det blir gjort? Paragraf 8 i Språkförsvarets utkast till språklag anger elva bestämmelser om ”Undervisningsspråk inom universitet och högskolor”, som tjänstgör som riktmärken för en ny högskoleförordning. Därmed inte sagt att antalet övergripande bestämmelser inom denna domän inte kan reduceras.

Andra domäner som borde behandlas i en språklag är undervisningsspråk i grund- och gymnasieskolan, svenska språkets ställning inom näringslivet, konsumenträtt, massmedia och namngivning. I avsnittet om skolan i kommentardelen (kap. 10.2, sid. 172) behandlar utredaren problemen med undervisning på engelska, men litar sedan helt på Skolverkets uppgift om att antalet SPRINT-skolor är i avtagande. Lägg märke till att utredaren inte fått några siffror alls från Skolverket, vilket är typiskt, eftersom verket inte har någon överblick, utan den finns bara i kommunerna. Friskolor med engelsk profil räknas inte heller till SPRINT-skolor, och dessa expanderar just nu kraftigt på alla stadier. Skolverket för här helt sin egen språkpolitik, och den kommer i värsta fall inte att ändras förrän skollagen får en ny inriktning vad gäller engelskans omfattning i svensk skola.

VII

Sista ordet inte sagt

Angående behovet av en språklag skriver utredaren:

”Avgörande för bedömningen av behovet av en språklag är dock, enligt min mening, de förändringar i språksituationen i Sverige som skett framför allt sedan slutet av 1900-talet. Vi har erkänt fem språk som nationella minoritetsspråk. Sveriges utveckling mot ett alltmer mångkulturellt och därmed mångspråkigt samhälle har accelererat. Den fortgående internationaliseringen har starkt påverkat språkanvändningen inom vissa samhällssektorer, bl.a. högre utbildning och forskning. Mot denna bakgrund anser jag det väl motiverat att i lagstiftningens form ge bl.a. vissa grundläggande regler för språks status och användning i
Sverige (sid. 210).”

Språkförsvaret instämmer i denna analys. De nationella minoritetsspråken representerar inget hot mot svenska språket och inte heller invandrarspråken. All historisk erfarenhet visar att immigranter normalt assimileras senast i tredje generationen, d.v.s. övergår till mottagarlandets huvudspråk som modersmål. Det är endast engelskan i dess egenskap av högstatusspråk och det största andraspråket i världen som representerar ett hot mot svenska språket. Mångspråkighet är däremot en resurs för ett samhälle.

Förslaget till språklag, ”Värna språken”, representerar alltså ett steg framåt. Det är viktigt att en språklag, som reglerar svenska språkets och de andra språkens ställning, antas under innevarande regeringsperiod. Det är bättre med en språklag, som framhäver svenska språkets ställning, indirekt främst gentemot engelskan, än ingen alls. Samtidigt behöver det föreliggande förslaget förbättras, vilket vi påvisat i det föregående. Värdefulla synpunkter kan framkomma i den fortsatta offentliga debatten och i det fortsatta remissarbetet liksom att förbättringar kan ske i samband med utarbetandet av regeringspropositionen och vid utskotts- och riksdagsbehandling. Sista ordet är alltså inte sagt.

Nätverket Språkförsvaret
genom Per-Owe Albinsson/Olle Käll/Per-Åke Lindblom/Arne Rubensson/Cecilia Rydbeck

(Detta uttalande utgör samtidigt vårt remissvar till kulturdepartementet. Eventuellt återkommer vi med ytterligare synpunkter)

31/3 2008